Grazie Billy! Intervju: Alessandro Costacurta
"Konkurrens har aldrig skrämt mig. Jag har fått möjligheten att bli tränare men det är svårt att säga om det passar mig eller inte. Karaktärsmässigt är jag inte speciellt flexibel. Vi får se hur det går om ett par år."
En av Milans allra största spelare genom tiderna gör i afton sin svansång på San Siro. 27 år och 23 titlar har passerat sedan "Billy" inledde sin bana som fotbollsspelare.
Alberto Costa på Corriere dello Sport lyckades få en pratstund med mannen för dagen.
* * *
Alessandro <
- Jag ångrar ingenting. Vid 41 års ålder så känns det som att jag inte hänger med längre.
Även ni sällar er till sällskapet av tränaraspiranter.
- Konkurrens har aldrig skrämt mig. Jag har fått möjligheten att bli tränare men det är svårt att säga om det passar mig eller inte. Karaktärsmässigt är jag inte speciellt flexibel. Vi får se hur det går om ett par år.
Så mycket lärdom från några av fotbollshistoriens allra främsta tränare kommer oundvikligen att vara en tillgång när Mister Costacurta tar sina första stapplande steg som fotbollstränare. Men vilka intryck har präglat honom mest?
Vad tar tränaren Costacurta med sig för lärdomar från Sacchi, Capello, Zaccheroni och Ancelotti, tränare under vilka ni vunnit allt som går att vinna?
- Från Sacchi taktiken: Arrigo var den största taktiska läromästare jag haft nöjet att arbeta med. Från Capello tar jag med mig förmågan att hålla laget fokuserat inför matcher utan att slappna av. Från Zaccheroni förtroendet han överförde till sina spelare. Från Carlo tar jag med dialogen.
Finns det någon storspelare du hade velat spela tillsammans med?
- Ibrahimovic. För några år sedan i samband med en sommarturné i Amsterdam såg jag honom i Ajax. Han var fullständigt lysande. Galliani och Braida borde ha blockerat honom direkt. Ett misstag, ett av få som dessa herrar gjort genom åren.
Om jag får be er ta ut de senaste tjugo årens bästa Milan?
- Rossi, Tassotti, Nesta, Baresi, Maldini, Gattuso, Pirlo, Rijkaard, Kaká, Van Basten och Shevchenko. Mamma mia, jag har lämnat utanför folk av kalibern Boban, Seedorf, Filippo Galli, Weah, Gullit och Virdis. Jag har lämnat mig själv utanför också.
Ett hyfsat lag måste sägas. Men utöver dessa Titaner har många skojare även bidat sin tid i rödsvart. Alessandro berättar mer om de mest oväntade av saker utförda av dessa kufiska personer.
- Andrea Pirlo. Han är den mest överraskande komikern.
- Edgar Davids. Han är den som acklimatiserade sig till vårt omklädningsrum sämst av alla.
Den som tog kritik sämst?
- Utöver mig själv menar du? Helt säkert Gullit.
Den som hade bäst självförtroende?
- Där minns jag två stycken: Kluivert och Bogarde. De trodde sig vara professorer av någon sort men det var de inte.
Den mest galna?
- Gambaro: han kunde verkligen bli helt tokig. Men han kunde också vara ett geni…
- Ja han också. Han överraskade dig med de mest bisarra beslut. För att ta det senaste i raden av exempel: han blev stoppad av polisen när han körde motorcykel i fel vägriktning i 120…
Italienarna har debatterat frågor kring den machostämplade fotbollsmiljön och homosexuella inslag däri. En het potatis som Alessandro Costacurta ombes fälla ett omdöme kring.
Har någon lagkamrat gjort närmanden? Under tjugo års tid kan det ha hänt…
- Nej, aldrig. Jag svär att jag aldrig mött en homosexuell under min tid i Milan. Min uppfattning är att de inte finns i fotbollen. Problemet är att folk inte tror på oss spelare när vi säger det.
En liten lek nu. Föreställ dig en spelmaskin av typen enarmad bandit som väljer ut namn som du stött på under din karriär. Moggi till exempel.
- Moggi? Då skulle jag säga skadlig.
Gattuso.
- Folkets man.
Ronaldo.
- Den största talang jag mött. Kanske till och med större än Maradona.
Berlusconi.
- Jag har alltid röstat på honom. Pålitlig, mycket pålitlig.
Bertini.
- Inkompetent. Jag skulle vilja säga att det är en sak att vara inkompetent och en annan sak att förolämpa dig avsiktligen.
Vilken seger minns du bäst?
- När vi vann i Barcelona 1989, min första Europacuptitel.
Den mest otrevliga motståndaren?
- Materazzi. Han gjorde alla saker som jag föraktar mest: fula kapningar, provokationer och skamliga händelser. Nu har han bytt stil även om defekterna visar sig emellanåt. Om jag kan ge honom ett råd så borde han fortsätta så. Det hjälper honom att höja sin egen status.
De som följt Billy genom åren är väl medvetna om vilka tjuvtricks han använt för att klara av sin uppgift som hårdför markeringsspelare. Men exakt hur lurig är han utanför den gröna rektangeln?
Finns det någonting som ni aldrig berättat?
- Oktober 1996, i Rom, då stack jag ifrån lägret för att åka och träffa Martina. Vi gick på middag, utan att älska med varandra. Jag återvände till spelarhotellet vid midnatt: ingen förstod vad som hade hänt.
Finns det någon som borde be er om ursäkt?
- Pasquale Bruno. Han sade till mig att jag inte förtjänar att spela i Milan.
Finns det någon som ni skulle vilja be om ursäkt?
- Till Stefano Impallomeni. Jag bröt benet på honom, han var en talang. Sen även till Capello. Alla katastrofala misstag jag gjorde mot Velez Sarsfield hindrade honom från att bli världsmästare för klubblag.
Inter har triumferat och hållt hårt i sitt koncept: "den ärliga scudetton". Vad tycker ni om det?
- Jag tycker att det är skitsnack och det vet de själva också. De säger så för att göra fansen nöjda. Var någonstans var Inter när Juve inte vann ligan utan istället Lazio och Roma?
Om du skulle kunna gå tillbaka i tiden…
- Då skulle jag slå om straffen 2003 i Tokyo mot Boca Juniors. Jag halkade den kvällen. Det var hemskt efteråt när jag läste att det var ett misstag när jag halkade.
Vad är det som gör Milan annorlunda?
- Känslan av släktskap och samhörighet. Vi är en mycket seriös och enad familj.
Mancini menar att Milan är hjälpta av media.
- Och han har fel. Om Inters representanter är han och Materazzi medan Milans är Kaká och Ancelotti, vem framstår då som lugnast och mest sympatisk? Inter förtjänade sin ligatitel, fram till för två månader sedan har de varit det bästa laget och Mancio den bästa tränaren. Men han är som mig: vi kan helt enkelt inte vara sympatiska.
Billy, idag när sanden i timglaset rinner ut för evigt, hur skulle ni då vilja vara ihågkommen?
- Som en person som alltid försökt göra sitt jobb. På alla sätt det är möjligt.
Vilket foto av er karriär skulle ni ge er son att behålla för alltid?
- Under 2002 när jag spelade 3-4 matcher som lagkapten. På bindeln skrev jag: Martina, jag älskar dig. Reglerna förbjöd det men ingen såg att jag hade gjort det. En fotograf var den enda som upptäckte det hela och det fotot är det vackraste för mig.
* * *
Milanredaktionen vill tacka Alessandro Costacurta för sin fullständigt hänryckande tid i Milan. En institution har gått i graven, tårar kommer att fällas. Men det är inget farväl, "Billy" kommer att ingå i Carlo Ancelottis tränarstab nästa säsong.
Milan tar hand om de sina. Ytterligare ett bevis på hur stor den rödsvarta familjen är.
__________________________________
Källa: Alberto Costa: <
Corriere dello Sport: 19/5.