Milan celebrations – CL-finalen från Piazza Duomo
Stor glädje på Piazza Duomo när jag, tillsammans med tusentals andra Milanisti, fick se Milan vinna den finaste och bästa turneringen för klubblag – Champions League.
Det hade varit väldigt varmt i Milano hela veckan. Med två dagar till finalen var det skönt med ett avbrott från den tråkiga våren i Sverige. Det var avslappnande att gå runt och bara njuta av vädret. Än så länge fanns ingen nervositet inför finalen, bara glädje.
Den här säsongen har varit minst sagt annorlunda, Under 2002/2003 kände jag hela tiden att det var vårt år. Säsongen 2003/2004 var vi ännu starkare, men 90 minuters galenskap i La Coruna förstörde allt. 2004/2005 var vi värdiga vinnare – men sex minuters kaos förstörde allt. Förra säsongen var Barcas år, även om vi kunde ha nått finalen - men domaren valde att döma bort Shevas mål i returen på Nou Camp. I år såg det inte ut som att vi skulle nå speciellt långt. Men lagom till avgörande vaknade laget till och efter Bayern borta var vi återigen på rätt väg. Efter Man Utd hemma var vi favoriter och i onsdags blev vi mästare.
På matchdagen läste jag Gazzettan. Roligast var att läsa om Inzaghis och Gilardinos pappor – som tillsammans hade besökt olika sevärdheter i Aten. På matchdagarna är Pippos pappa alltid uppe tidigt. Med samma koncentration som sonen, berättade han: ”Vi är inte här på semester, utan vi ska spela en match.” Mellan de båda papporna fanns ingen rivalitet, bara Milan vann - så var dem båda glada. Pappa Inzaghi berättade om hur sonen inte förstår vad som händer när han gör mål (något vi fick se efter 2-0 målet - titta på händerna!).
Vi tog oss ner till Piazza Duomo någon timme före avspark. Det var fullt med människor, flaggor och Milanprylar. Stämningen var på topp och ljudet var öronbedövande. Tyvärr var skärmen alldeles för liten – bara 6X4 meter. Så det gällde att hitta en bra plats. Vi tog plats ganska långt bak.
Framför oss stod ett hav av Milanisti. När reklamen med Gattuso i huvudrollen byttes ut mot Champions League loggan så började publiken genast att jubla. Lagen började gå in mot planen. Skådespelet kunde börja.
Bland det roligaste med finalen i CL är att hela världen tittar på. När ens favoritlag är ett av finallagen så blir det ännu större. Det är sånt som gör en glad och stolt som supporter. Hela världen laddar upp inför finalen, som rent massmedialt bara blir större och större för varje år.
Den första halvlekens största jubel kom när Pippo bröstade in 1-0. Det kändes nästan som att vara på San Siro. Samma kramkalas och glädje. Varje gång Dida räddade - jublade publiken. När bilden försvann två gånger busvisslades det.
Under den andra halvleken blev det mer nervöst. Men när Pippo gjorde 2-0 bröt kaoset ut igen.
När Kuyt gjorde 2-1 blev det knäpptyst. Det var nästan så att man inte trodde att det blivit mål. Det var helt tyst. Som tur var såg spelarna ändå relativt lugna ut. Carletto gjorde de rätta förändringarna och laget kunde hålla ut. När domaren blåste av var det bara glädje och lättnad. CAMPIONI ANCORA UNA VOLTA!!!!
Jag är en sån som alltid vill se prisutdelningen, så jag hittade en bättre plats för att se den. Jag minns att 2003 var jag den enda, tillsammans med en till person, som var kvar inne på O’learys i Uppsala när Milan vann. Resterande, jag vet inte hur många, bara försvann. Om de berodde på att flera av borden var sönder efter att alla stått på dem, eller bara att de ville ut och fira, vet jag inte...
Det var stort att se Milanspelarna göra high fives med Liverpoolspelarna. Det var en fin gest, på initiativ av il capitano. När spelarna klev upp på podiet för att hämta medaljerna var det bara glädje och leende bland publiken på Piazza Duomo. Bilderna på Berlusconi fick publiken att sjunga:
C’è solo un presidente, un presiiiiiiideeeente!!!!!
Sist upp på podiet var il capitano. Då började folk skrika:
C’è solo un capitano, un capiiitaaaaano!!!!!
Och sedan uppmaningen:
Alzala Paolo!!! Alzaaaaalaaaa!!!
Och oooooo-ljudet av förväntan startade. När il capitano lyfte pokalen var det som bäst.
Siamo noi, siamo noi, i campioni d’europa siamo noi!!!!!!!!!!!!!
Nu började festivalen av firande. Alla möjliga märkliga saker kunde jag se framför mig. Brandmän som sprang runt och sjöng, likkistor med Liverpool dockor, folk uppe på statyer, Milan-campioni-lackerade-bilar.
Staden var full av Milanisti, folk i alla åldrar, olika nationaliteter och kön - alla Milanisti. Folket delade glädjen med varandra. Vissa badade i fontäner, vissa klättrade på stoppljus, vissa crashade TV-intervjuer, vissa åkte runt med en permobil följt av ett litet Milantåg, vissa spelade fotboll, vissa bara satt och vissa åkte runt och tutade i sina bilar och mopeder. Själv gick jag runt och bara njöt av glädjen. Vi är bäst i Europa – IGEN!
Italien har verkligen inte fått den respekt landet förtjänar. Landslaget är världsmästare och Milan är Champions League mästare. I olika omröstningar ser man hur vinklat det är. Varför skulle Liverpool vara mer värdiga vinnare än Milan? Beröm ska Marcus Birro och Andreas Vanberg ha för sina texter om ämnet. Tyvärr är det här landet fast i en vi- älskar-världens bästa liga = Premier League-psykos. Vi andra får kämpa i motvind hela tiden – hur bra Italien än är. Landet kommer nog aldrig att få det rätta erkännandet. Därför är det bra att fler och fler Serie A-älskare får plats i medierna. En förändring måste starta där.
Resultaten talar sitt tydliga språk - Milan är världens mest framgångsrika klubb om man räknar antalet internationella titlar. Vi är second to none – bäst av alla. Vi ligger efter Real Madrid i antalet Europa cuper/CL segrar, men då ska man komma ihåg att Real vann fem av dem på 50-talet. Hursomhelst, de har två mer än oss – men räkna med att Berlusconi och co satsar på att gå om. Det ligger i Milans DNA.
Säga vad man vill om Berlusconi – faktumet att Milan varit i åtta finaler under hans era i klubben är något unikt. Och det handlar inte bara om pengar (fråga Moratti). Milanledningen vet hur man bygger framgångsrika fotbollslag, som dessutom spelar en vacker fotboll.
Var stolta, alla ni som hejar på världens bästa fotbollsklubb - AC MILAN!
Det handlar om kärlek. Personligen kan jag inte vara annat än lycklig över faktumet att jag blev kär i dessa färger.
Alè..Alè..Alè Milan Alè.. forza lotta, vincerai...non ti lasceremo mai!!...Alè...Alè..!
***
Här är min video från firandet.
