Att säljas är att dö en smula
Det var länge sedan förväntningarna på en sommarmercato var så här stora. Pengarna finns, tiden finns och spelarna likaså. Ändå är det inte ett potentiellt köp som är den mest infekterade frågan bland Milan-fansen just nu.
Mannen i centrum för all uppmärksamhet heter Alberto Gilardino. Sommaren 2005 var han min absoluta drömvärvning. Violinisten från Parma som charmat hela Italien med sitt kompromisslösa anfallsspel. Virvelvinden från Biella som vid 23 års ålder verkade i det närmaste ostoppbar.
Han var som klippt och skuren för Milan, trots att hans hjärta klappade för de svartvita från Turin. Med tanke på vad han åstadkommit i Parma så fanns det inga begränsningar för vad han skulle kunna åstadkomma hos I Rossoneri.
220 miljoner kronor senare så stod han där på Via Turati efter en lång tids spekulationer. Fansen hyllade honom likt en messias och sjöng sånger till hans ära. Så långt allt väl.
Den första säsongen i Milan slutade med ett godkänt facit. Visserligen blev han nollad i Champions League, men 17 ligamål var ändå på den nivå man kunde förvänta sig att Gila skulle ligga. Många hade överseende med att det faktiskt var hans första säsong i ett stort lag och att han ännu inte var helt färdigutvecklad som spelare. Det fanns alltså en hel del mer att hämta i honom.
Det blev också en plats i VM-truppen för Gila där han inte lyckades bli ordinarie utan förpassades till bänken bakom Luca Toni. Med guldmedaljen i bagaget så var nog Aladino nöjd ändå och väntade på en ny säsong med Milan och det definitiva genombrottet, nu i Shevchenkos frånvaro.
I ett desperat försök att inte bli utan ersättare för Shevchenko så värvades brasilianaren Ricardo Oliveira. En spelare som saknade de riktigt tunga meriterna men som ändå ansågs vara en spelare med viss potential. Om än inte en värdig ersättare till Sheva. Istället var det Gilardino som fansen satte sitt hopp till nu. Han skulle bli den nya frälsaren i anfallsledet.
Men i ett Milan som var tröttkört efter en minimal semester för de flesta spelarna, inklusive Gilardino, så kom han inte till sin rätt. Första ligamålet kom inte förrän i omgång nio (den elfte matchen totalt), det andra i omgång 14. Det var inte en skyttekungs signatur att hitta målet så sällan.
Med två mål mot Fiorentina på bortaplan, varav det andra på stopptid som räddade poäng till Milan, så trodde och hoppades nog de flesta att det kanske hade vänt. Mål i de tre efterföljande ligamatcherna samt i Coppa Italia mot Arezzo gjorde att ännu fler trodde att det var nu det lossnade.
Men det gjorde det inte. Trots en skadefri säsong och relativt mycket speltid så fortsatte det att gå motigt för Gila. När vi så sammanfattar säsongen 2006/07 så har vi bokfört 12 fullträffar på Gilardino i Serie A, två i Champions League och två i Coppa Italia. Hade det varit Ricardo Oliveira, eller en mer eller mindre konstant halvskadad Pippo Inzaghi så hade jag nog inte haft några invändningar mot de siffrorna. Men för en Alberto Gilardino som på två säsonger i Parma gjorde 46 mål, är det inte godkänt med nätkänning var 190:e minut.
Vad hände egentligen med den spelaren som hade hela Italien för sina fötter? Som hade alla förutsättningar till att bli den målskytt som både Milan och Gli Azzurri suktat efter. Det vet nog kanske bara Aladino själv.
Två år efter hyllningarna på Via Turati så är det inte så många som sjunger för honom längre. Inte i positiv bemärkelse i alla fall.
Han säger att han inte vet om han kan stanna i Milan om han inte har förtroendet. Ett märkligt uttalande måste jag säga. Gilardino har haft förtroendet hela säsongen. Med undantag för finalen i Champions League. Och kanske var detta den enda match som Gila verkligen ville få förtroendet i, för att känna sig delaktig, för att få chansen att utmärka sig på den största av scener. Kanske var det så.
Men håll då ditt missnöje för dig själv Gila. Bit ihop, bryt ihop, gör vad som helst, bara du går vidare. Du har fått vinna Champions League, du har fått visa upp dig flertalet gånger utan att ta chansen.
Ancelottis val av Inzaghi som startman i Aten var helt logisk, och resultatet talar också för sig själv. Det finns alltså inga som helst skäl att i efterhand komma med kritik och gnälla. Annat än egoistiska. Har man en statistik som inte ens innebär mål i varannan match så bör man rannsaka sig själv i första hand.
Kanske var steget från firad stjärna i Parma, till försteforward i Milan lite för stort att ta när man ser det så här i efterhand. Även om den råa talangen finns där, så måste personen i fråga även mentalt kunna klara av att hantera den press som medföljer.
För det är inte hans målfacit som är det primära målet för min kritik gentemot honom. Det är snarare det faktum att han aldrig riktigt kommit in i vårt spel. Även om han enstaka gånger briljerat så har han inte uppvisat särskilt mycket av den straffområdesbest som han var i Parma.
Han har inte samma frenetiska vilja framför mål som Inzaghi, däremot så har han med råge passerat Pippo vad gäller att ha välsmorda gångjärn i knävecken. Som den utpräglade straffområdesspelare Gilardino är så gör han inte mycket nytta utanför 16-metersboxen. Likförbannat så söker han sig ändå ner i banan alltför ofta när han inte får boll, istället för att ligga och fisk efter lägen längst fram.
Att både Ancelotti och Galliani båda fällde syrliga kommentarer inom ett dygn efter att Gilas kommentarer publicerats i Gazzettan kan bara tolkas som att Aladinos framtid hos de rödsvarta hänger på en ganska skör tråd. Han kommer säkerligen få stanna om det är det han bestämmer sig för. Men han kommer samtidigt få jobba än hårdare för sin plats och behöva visa än mer för att vinna över ledning och fans på sin sida igen.
Kanske var giftermålet mellan Milan och Alberto Gilardino inte menat att lyckas och kanske har vi passerat den punkten där inte ens äktenskapsrådgivning kan hjälpa.
Men jag drömmer fortfarande om att se den riktiga Alberto i Milans tröja. Han som spelade viol, han som inte var rädd för en endaste motståndare i Serie A, han som var bland de mest pålitliga målskyttarna i Serie A. Det är honom jag väntar på.
Men inte heller jag vill vänta för evigt.
