Finslipa lagbygget
Att vinna Champions League är en stor bedrift i sig. Att dessutom vinna turneringen med ett lagbygge som har flera synbara brister gör prestationen än större. Milan tog med sig bucklan hem till Italien igen, men fortfarande kan det här laget nå ännu högre höjder.
Milans högst prioriterade mål den här säsongen var Champions League. Ett mål som roddes i land under kvällen den 23 maj då Liverpool besegrades och den finaste av bucklor återigen var på väg hem till Milano. De rödsvartrandiga tog då återigen plats där de hör hemma, högst upp på tronen i fotbolls-Europa. Men frågan är om de var ämnade att hamna där.
Vad syftar jag på? Menar jag att Milan inte var värda segern i Champions League? Att de inte är bäst i Europa? Absolut inte. Tvärtom, ett lag som vinner en titel är alltid värd den. Efter en lång säsong med mängder av matcher kan ingen ifrågasätta slutsegrarens rätt att kalla sig bäst. En vinnare är en vinnare, så enkelt är det. Och hur mycket folk än må gilla klacksparkar, tunnlar och suldragningar så handlar allt i slutändan om att vinna. Något som Milan också som bekant lyckades med.
Till det jag menar då. Milan vann Champions League den här säsongen med ett lag som egentligen inte var komplett nog för att vinna en titel av den digniteten. Under långa perioder av fotbollsåret som har gått har lagbyggets grund känts ostadig och byggstenarna har fått plockas om titt som tätt. Laget som inledde säsongen hade inte kapaciteten som krävdes för att vinna, men som tur var hände en del på vägen.
Innerst inne har vi nog alla haft våra tvivel på Milans kapacitet ända sedan 2006/2007 drog igång en varm, skön försommar. Frågetecknen var många efter en sommar som delvis förstördes av calciopoli och inte rätades de ut under hösten. Snarare tvärtom, tvivlen blev större och inte många trodde nog på allvar att säsongen ett antal månader senare skulle få ett magiskt slut.
Trots att Milan stod för en suverän vårsäsong och att Maldini fick lyfta Champions League-bucklan är det inte läge att slå sig allt för mycket för bröstet. Vi Milanfans kan förstås göra det, vi ska passa på att njuta så mycket som det bara går under några härliga sommarmånader. Men för Milanledningen gäller det att inte slå sig till ro och tro att allt numera löser sig av sig självt. Efter flera bleka mercatosomrar i rad är det nu dags att visa att AC Milan är en klubb som inte bara bevisligen är bäst i Europa på planen, utan även kan vara det utanför den gröna gräsrektangeln.
Champions League-titeln har avsevärt ökat möjligheterna för en lyckad och intressant ”silly season” för Rossoneris del. Nu gäller det att styrelserummets herrar i fina kostymer utnyttjar detta och trots en viss legitimitet för nöjdhet inte nickar gillande och återigen konstaterar att ”we are fine as we are”.
Den gångna säsongen har delvis känts som 1998/1999. Då vann Milan ligan med ett lag som egentligen saknade flera mästaringredienser, men som fungerade precis som ett lag och vann ligan som en enhet. Lite så har det varit nu under våren. Milanspelarna har inte duckat för all skit som kastats mot dem, utan stått kvar med högt hållna huvuden, bitit ihop och tillsammans visat kritikerna att italiensk fotboll i allmänhet och Milans fotboll i synnerhet inte är så dålig som många ständigt hävdar.
Nu till det som behöver förbättras för att CL-titeln inte ska följas (som ligatiteln 99 gjorde) av flera mörka säsonger i rad utan tillstymmelse till riktig framgång. En ingrediens som behövs i det stundande baket är något som fanns 99 (i form av en tysk bomber) och till stor del låg bakom titeln då, nämligen en riktig skyttekung. Inte ens Galliani kan längre hävda att Shevchenko har ersatts på ett tillfredsställande sätt.
Tvärtom har Milans anfallsproblem stundtals varit skriande och prioritet ett måste vara att inhandla en pålitlig målskytt. Något som ledningen också verkar vara inne på då klubben officiellt har uttryckt intresse för såväl Arsenals Thierry Henry som Barcelonas Samuel Eto’o. Den sistnämnde skulle enligt mig vara en klart vassare värvning än en av hans lagkamrat Ronaldinho. Kamerunaren är precis vad Milan behöver, en blixtsnabb anfallare som garanterar mål och som med sin fysik och fotbollsmässiga attribut skulle passa in i flera taktiker. Så, Eto’o är mitt förstaval bland anfallare, utan tvekan.
Om vi går till andra änden av laget hittar vi en brasiliansk målvakt som under den gångna säsongen har varit långt ifrån varit så stabil som vi vant oss vid tidigare. Insatsen i matchen mot Liverpool räddade hans säsong, men över lag var den inte godkänd för en målvakt i ett lag som Milan. Skärpning krävs till hösten, om nu Dida får fortsatt förtroende. En del rykten har skvallrat om att en ny målvakt kan finnas mellan stolparna på Milanello när försäsongen drar igång, och många av oss fans är nog inne på att det behövs. Buffon vore det solklara förstavalet, men frågan är om han går att få loss. Kanske har senaste veckans turer kring Gilardino, vars intresse för Juventus verkar vara besvarat från Turinklubbens sida, och för Milans del vore det en bra deal om Buffon anländer. En stabil sista utpost vore då säkrad för flera säsonger framöver.
Milanledningen har tidigare gått ut och sagt ett en anfallare samt en mittfältare prioriteras. Av ryktena att döma verkar jakten vara inställd på en försvarsinriktad mittfältskämpe snarare än någon flärdfull offensiv trollkarl. Många menar att Milan redan har nog med defensiva spelare i Ambrosini och Gattuso på mittfältet. Personligen ställer jag mig dock inte negativ till en värvning av en spelare med defensiva kvalitéer För man bör ha i baktanke att Ambrosini (som varit en av Milans absolut viktigaste och bästa spelare under vårsäsongen) har varit (är?) skadedrabbad och kan komma (om det vill sig illa) att spendera en stor del på gymmet.
Dessutom är inte Gattuso en spelare med samma spelstil och egenskaper som de vars namn nämns som tänkbara nyförvärv. För mig är ”Rino” en bollvinnare och terrier som ska ha ett ganska fritt spelrum. Man sätter inte honom i en fast roll och tror att han ska hålla sig där, utan han arbetar som bekant över stora utrymmen. Perfekt bredvid Gattuso vore en positionssäker mittfältslibero som samlade bollar och skyddade den egna backlinjen samtidigt som ”Rino” jagar livet ur motståndarna.
Den ultimata spelaren, av de som sägs vara aktuella för en flytt till Milano, enligt mig är Gilberto Silva i Arsenal. Silva skulle tillföra Milans mittfält ytterligare en dimension och framförallt ge Ancelotti fler alternativ av högsta klass att laborera med. Brassen hanterar såväl det defensiva som det offensiva spelet. Med enorm fysik, bra huvudspel, fullgod teknik, bra passningsspel och vassa djupledslöpningar är han den typ av tvåvägsspelare som Milan delvis saknar idag. Därför ser jag honom som ett mycket gott alternativ när det ska handlas nya spelare i sommar.
Till sist backlinjen. Det tog mer än en halv säsong innan den på allvar började fungera någorlunda och vissa tvivel finns fortfarande kvar. Oddo har lätt hittat sin roll och på högerbacksplatsen har vi täckning då gamle Cafu fortsätter som back up. På vänsterkanten har Jankulovski successivt blivit allt bättre och får nu ses som ordinarie med en skadefri (förhoppningsvis) Serginho som tänkbar ersättare. Dessutom finns unge Grimi på tillväxt.
I mitten har Nesta kommit tillbaka i stormform efter sin skada, men vem som ska kampera bredvid honom är delvis ett frågetecken. Maldini har visat att han fortfarande har mycket att tillföra när det drar ihop sig till stora matcher, men hans knä håller inte för så många matcher och därför behövs ytterligare en kompetent mittback i ligaspelet. Kaladze ser ut att stanna och är ett alternativ, liksom Bonera som spelade upp sig rejält ju längre säsongen led. Dock är ingen av dessa något givet alternativ, utan en försvarare till kan mycket väl köpas in. Särskilt då Costacurta lagt skorna på hyllan och Simic kan vara på väg bort.
Den det har ryktats mest om är PSV:s (eller Chelseas, Londonklubben sägs äga brassen) Alex. I mina ögon vore det ett klockrent köp. Ett mittlås med Nesta och Alex vore svårpasserat, helt klart.
En spelare till varje lagdel vore således inte helt fel nu när mercaton har tuffat igång.
Kanske har undertecknad låtit väl negativ och letat fel, men syftet med den här artikeln är snarare att lyfta fram den enorma bedrift det var av Milan att vinna den finaste av alla klubblagstitlar med ett lagbygge som faktiskt inte saknar brister. Dessutom går det att enkelt föreställa sig hur bra laget kan bli inom en snar framtid om Galliani och Braida spelar sina kort rätt.
Förutsättningarna för en lyckad mercato har inte sett så här bra ut på länge. Nu är det bara att hoppas på att det renderar i ett ännu starkare Milan anno 2007/2008.
