Gästkrönika: Åren med Massinissa
Forumsignaturen Ganja ger oss en historisk tillbakablick på en gråhårig hjälte som fick honom att fastna för de rödsvarta färgerna.
Alla har sin version av hur man fastnade för klubben i sitt hjärta. Det här är min.
Jag växte upp i ett villaområde i en förort till Göteborg. På den tiden, vi är c:a 20 år tillbaka, så såg man inte parabolantenner på vart och vartannat tak. Ville man se något utöver vad TV1 och TV2 hade att erbjuda fick man göra det hos en vän eller släkting som bodde i en hyresfastighet med kabel-TV installerat, och tro det eller ej men på den tiden visade Eurosport av alla kanaler direktsänd Serie A.
Nu hade jag tur att en vän som spelade i samma lag som jag, han brukade spela in matcherna åt mig. Varje måndagsträning fick jag ett band med matchen som spelats dagen innan, och i pausen visades samtliga mål från omgången innan.
Det var inget särskilt lag som lockade till en början, och det var strax innan scenen exploderade med en konstellation av stjärnor som Maradona, Careca, Gullit, Matthäus, och alla de andra.
Men så en dag fick jag se något som förändrade allt. Som vanligt visades målen från omgången tidigare i pausen på den där inspelade matchen jag fått av min lagkamrat?
En kontring, en passning, ingen direkt märkvärdig passning men en bra passning från en bit in på egen planhalva, snett ut mot höger något framför medspelaren som snabbt springer emot den för att plocka upp tillfället. Han får en motspelare i rygg direkt, och det är en bra bit kvar till straffområdet, men annars tomt mellan boll och målvakt. I en och samma rörelse gör spelaren något som jag inte har sett innan eller därefter. I en rörelse, och tänk er nu att han springer i full fart mot mål, så drar han bollen bakåt som om han skulle vända 180 grader och tillbaka, för att sedan rusa rakt mot mål igen. Allt gick så fort, och det var bara benet som förde bollen som fintade, aldrig kroppen, men försvararen i rygg på honom var helt bort. Han vände 180 grader och tappade bort sig totalt. Pietro Paolo Virdis hade fritt fram och gjorde mål för Milan. Jag var helt såld. Finten kan inte beskrivas med ord, man måste se den. Tro mig bara när jag säger att den var ett konststycke som inte skulle hänga fel bredvid da Vincis Mona Lisa eller en Michelangelo fresk.
Pietro Paolo Virdis föddes den 26 juni 1957 på Sardinien, Sassari, och därav anledningen till den här berättelsen. Legenden är nyss fyllda 50 år.
Den magnifike Virdis spelade som ung i Primavera-laget Juvenila innan han startade sin professionella karriär i Nuorese, då Serie D, en liten klubb på Sardinien från en stad med samma namn. Gianfranco Zola spelade för övrigt i samma klubb en gång i tiden. 16 år gammal nätade Virdis 11 gånger på 25 matcher. Detta uppmärksammades av Cagliari som värvade honom, och där gjorde han sin Serie A debut mot Vicenza 6 oktober 1974. Redan tidigt var Juventus och ryckte i honom, försökte få honom över till Turin, men Virdis ville inte lämna ön. Kanske hade han inspirerats av Cagliaris största legend, Luigi "Gigi" Riva som hade tagit hem klubbens enda scudetto dessförinnan och som trots ett för den tiden, 1973, otroligt bud på 33 miljoner kronor för en flytt till Juventus, och det i slutet vad sin karriär, vid 29 års ålder vägrade flytta, istället stannade i Cagliari. Ända sedan Gigi hade lagt skorna på hyllan längtade folket på Sardinien efter en ny hjälte. I Virdis såg dom arvtagaren.
Men efter tre år i Cagliari värvades han till slut av Juventus som imponerats än mer efter hans 18 mål på 33 matcher under den tredje säsongen där. I Juventus stannade han tre säsonger utan att göra så mycket väsen av sig. Det blev bara 8 mål på 44 matcher och en tid kantad av småskador och uppenbar hemlängtan. Han var trots allt knappt fyllda 20 än. Han vände hem till Cagliari 1980, på lån, men kallades tillbaka till Juventus redan säsongen därpå då det uppstått anfallskris i Turinklubben. Han fick lämna direkt säsongen därpå för att göra plats åt Paolo Rossi som var tillbaka från sin avstängning efter inblandning i en stor spelskandal, och som han vägrade vara andrafiol till. Udinese blev ny klubbadress under nästkommande två säsonger innan han till slut, säsongen 1984/85, anlände till Milan.
Milan spelade fortfarande i baksmällan av tvångsdegradering 1980 och även om man höll sig på den över halvan var man inte med och utmanade om titlar på allvar. Det blev 9 mål på 28 matcher för Virdis under hans första säsong i Milan-dressen, samma år som världens bästa spelare någonsin, Paolo Maldini gjorde sin Serie A debut. Virdis följde upp med 6 mål under sin andra säsong i Milan, och så kom säsongen 86/87 som lyfte honom till legendstatus, då han blev Grande Paolo, och vi bara var ett år från Grande Milan.
Silvio var ny ägare och Serie A var fullt av stjärnor. Milan slutade på en 5e plats det året och fick spela en play-off match mot 6:e placerade Sampdoria som slutat på lika många poäng, för att avgöra vilka som fick UEFA-cupplatsen. Virdis gjorde inte bara det 1-0 mål som blev slutresultat och gav oss platsen, han gjorde mål tillräckligt många gånger i Serie A för att vinna skytteligan. 17 mål på 28 matcher kanske inte låter imponerande, men i 80-talets Italien var det hypertät defensiv som gällde och skytteligan vanns på inte mer än 15-20 mål under hela decenniet.
Virdis därmed inte bara etablerade sig som en av de vassaste avslutarna i Serie A, han gav oss hopp om att vi åter kunde bli en storklubb, att vi kunde vara med och slåss om titeln igen. När Gullit anslöt säsongen därpå bildade de tillsammans bland det magnifikaste anfallspar som någonsin skådats. I den Italienska fotbollsencyklopedin kan man läsa: Virdis är en av de mest intelligenta spelare att någonsin ha spelat i Serie A, en elegant nummer 11, vare sig han spelade som förste eller andre forward.
Under fem säsonger var han en hörnsten i det som cementerade Milan som en av de största i världen. Han var med och byggde det som vi skådar idag, en klubb andra sneglar på i avund.
Pietro Paolo Virdis största ögonblick kom i maj 1988. Jag minns det som vore det igår. Här med hans egna ord:
"Första maj 1988, atmosfären på Sao Paolo i Neapel är otrolig; oväsendet överväldigar alla sinnen. Där är Gullit till höger, han accelererar. När han gör det så kommer han nå kortlinjen, ingen kan stoppa honom. Jag bryter in mot ytan och stadion blir helt tyst.
Det är mål.
Du förstår det så fort inlägget kommer, till och med innan du ser det. Du känner det i dina fötter, i ditt huvud, det är ett dräpande slag, av den sort som inte kommer att låta din motståndare komma tillbaka, som en Sardinisk skalle. Garella (Napolis målvakt) kan inte göra något, trots att han är 1,90 lång. Nätet står ut som en strut, Scudetton är vår!"
Det var tätt mellan Maradonas Napoli och vårt Milan i kampen om titeln. I första matchen på San Siro krossade vi dom visserligen med 4-1 efter två mål av blonde Colombo och ett var av Donadoni samt Gullit, men det var fortfarande öppet när vi mötte Napoli på bortaplan två omgångar från slutet, och där visar Grande Paolo vägen med sina två mål. Vi vinner med 3-2, på bortaplan, luften går ur Napoli, och titeln är vår. När Virdis springer utefter kortsidan med armarna utsträckta, efter det magnifika inlägget från en Gullit mer kraftfull och elektrisk än något skådat på en fotbollsplan, ja den bilden är för alltid etsad på näthinnan.
Se här för er själva.
Maradona vann för övrigt skytteligan det året på 15 mål. Careca var näst bästa målskytt på 13, och Virdis tredje bästa på 11, vilket säger en del om hur svårt det var att göra mål på den tiden i Serie A. Trots att de största stjärnorna spelade där, eller just för att de största, även defensiva, spelade där kanske man istället skall säga.
"Massinissa", som Brera, en av den tidens mest respekterade Italienska fotbollsjournalisterna, kom att kalla honom, en ordlek med Madonnina och hur det uttalas på Milanesisk dialekt, och som syftar på en solid sak, som en klippa, var kvar i Milan fram till 1989 innan han lämnade för Lecce där han avslutade sin karriär med två säsonger. Samtidigt som det gjorde ont att se honom i den där otroligt fula röd-gula tröjan deras, så var Virdis ändå alltid Virdis, och en njutning att skåda och för alltid en Milan legend.
138 matcher och 53 mål, en scudetto och en Europacup med Milan. Under en tid när konkurrensen var stenhård i landslaget (Altobelli, Graziani, Rossi) så fick han tyvärr aldrig chansen annat än i U21 och B-laget.
Idag driver Pietro Paolo Virdis en delikatessbutik med Sardiniska specialiteter, Il Gusto di Virdis, på Via Piero della Francesca 38 i Milano. Baresi, Ancelotti, Donadoni och Barbadillo har förblivit hans bästa vänner från Milan-åren, och som säkert de flesta vet så var han en av Milans VIP gäster vid finalen i Aten.
Nu var det inte bara den där finten som gjorde att jag fastande för Virdis och tack vare honom för Milan. Mannen såg ju inte ut som en fotbollsspelare. Med svart, tjockt hår, nyanser av grått (någon kallade honom "salt och peppar") och en hyfsat mustig mustasch, så såg han snarare ut som en karaktär i en sen Chaplin film än en elegant attaccante, men det sistnämnda är just vad han var. En elegante attaccante.
Buon compleanno, Paolo!
