Gästkrönika: Transfermarknaden, att vara eller icke vara
"Man ska inte värva för värvandet skull, en klyscha som passar in i dagen Milan. Varför värva när man är bäst i Europa, varför värva när det inte finns några bättre spelare? Ärligt talat så känner jag inte igen vår käre Berlusconi. Vart tog mannen som ville vinna allt vägen?"
1986 var året som herr Silvio Berlusconi köpte ett nästa utfattigt Milan, ett Milan som varit nere i serie B och harvat ett antal säsonger p.g.a. diverse mutskandaler.
Själv började jag hålla på Milan 1988. En semesterresa i Grekland och ett stundande EM där Van Basten, Rijkaard och Gullit lämnade ett rejält avstamp i min fotbollsfilosofi. Trots den ringa åldern på 13 höstar så vart jag mäkta imponerad av vad jag såg dessa tre herrar utföra.
Sacchi var den förste att tillträda som Milans härförare efter Berlusconis övertagande. Han disponerade över en trupp som än idag får det att vattnas i munnen på vilken trogen Milansupporter som helst, eller vad sägs om, Van Basten, Rijkaard, Gullit, Maldini och Baresi.
De tre holländarnas framfart under turneringen gav mig ett intresse för fotboll som aldrig funnits där tidigare. Vilka var dessa tre, var spelar de, jag måste få se mer av dem… Vid varje match som Holland spelade satt jag bänkad framför tv:n, Rijkaard, Gullit och Van Basten hade etsat sig fast i min hjärna.
Redan under första året med Sacchi vid rodret så vinner man ligan. Året efter så når man semifinal i Europacupen, där möter man Real Madrid som bokstavligen krossas med 6-1, efter 1-1 borta och 5-0 hemma. I finalen demolerar man Steaua Bucharest med 4-0 efter två mål vardera av Van Basten och Gullit. Några av spelarna som var med: Baresi, Costacurta, Maldini, Donadoni, Ancelotti, Rijkaard, Gullit, Van Basten och Virdis…
Jag satt klistrad framför tv:n, inomhus, i Grekland. Det var 45 grader ute, ungar och vuxna letade efter den minsta lilla skugga de kunde hitta. Folk drack vatten och badade om vart annat i hettan. Själv väntade jag på avsparken mellan Holland och Sovjetunionen. Matchen slutade 2-0 till Holland, efter mål av Van Basten och Gullit. En vecka senare bar det av till Sverige…
1990 vinner man Europacupen för andra året i rad, motståndet stod Benfica för och målet Rijkaard. I början av 90 talet övertar Capello ansvaret för Milan, laget vinner ligan, man går dessutom obesegrat genom 58 matcher.
Väl i Sverige var jag tvungen att få reda på vart dessa tre herrar spelade, svaret: AC Milan. AC Milan från Italien, va trevligt. Snygga dräkter, snygg arena och grymma spelare. Jag hade äntligen hittat hem. Sedan 1988 har jag följt ett oändligt antal matcher via tv:n och ett antal matcher live.
I början av 90 talet stoltserar Milan inte bara med världens bästa anfall utan även med världens bästa försvar. Eller vad sägs om en backlinje i form av Tassotti, Costacurta, Baresi och Maldini. 93/94 var ett olycksår för Milan då man förlorade finalen i Champions League mot Marseille. Som om det inte vore nog så ödelades Van Bastens karriär efter ett fult påhopp av Boli.
Irritationen var enorm, förlust i Champions League och min idol förstörd, för alltid. Året efter gör Milan en otrolig säsong. När man trodde att slutet var nära så reser sig det rödsvarta maskineriet och bokstavligen krossar allt motstånd. Man släppte endast in 15 mål på 34 liga matcher och lyckades hålla nolla i 22 matcher. Som om det inte vore nog så vann man scudetton för tredje året i rad. Man hann även med att krossa Barcelona med 4-0 i en oförglömmlig Champions League final där Savicevic stod för ett drömmål.
Efter detta har ett otaligt antal stjärnor passerat revy och lämnat sitt avstamp i Milans historieböcker. Spelare som; Baggio, Baresi, Van Basten, Rijkaard, Gullit, Weah, Bierhoff, Shevchenko.
Vilka spelare vi har haft tillgång till, vilka spelare vi kunnat njuta av. Titlar vi vunnit med dessa stjärnor. Hjärtat bultar, varje gång jag hör Milan nämnas. Min passion för Milan, min kärlek för Milan, kommer aldrig att dö. Det är som ett äktenskap, nu och för alltid, tills döden skiljer oss åt.
Jag har upplevt bra tider med Milan, men även dåliga. De är de positiva jag tar tillvara på och minns, de är de dåliga jag avskyr och räds. Förra årets och årets mercaton är katastrofala i mitt tycke. Förra året panikvärvade vi och i år värvar vi inte alls.
Under de år Ancelotti basat över vårt kära lag har vi fått två Champions League titlar att glädjas över. Den senaste där jag för övrigt satt med tröja nummer nio, var revanschen vi väntat på, äntligen fick vi tillbaka äran som engelsmännen så abrupt bestulit oss på två år tidigare. Med Ancelotti vid rodret så har vi kastats mellan hopp och förtvivlan. Vi såg ett Milan som tappade en säker 3-0 ledning till förlust i en final som etsat sig fast på hornhinnan.
Vi har sett ett Milan som långa stunder spelar en tråkig och underhållsfattig fotboll. Vi har sett ett Milan som låter spelarna bestämma vad som är bäst och vad som ska värvas till klubben. Vi har sett en tränare som personifierar fegheten själv, att inte våga ändra sig, att låta spelare bestämma om det ska få spela eller inte, är tjänstefel. Men tjänstefelet gav oss ännu en Champions League titel, om man nöjer sig med det så är allt ok.
Det första decenniet (86-96) med Berlusconi som ägare fick vi äran att placera inte mindre än 17 pokaler i vårat fina skåp. Under det efterföljande decenniet (97-07) har 7 pokaler även tagit plats i skåpet där alla vill trängas, synas och glänsa.
Man ska inte värva för värvandet skull, en klyscha som passar in i dagen Milan. Varför värva när man är bäst i Europa, varför värva när det inte finns några bättre spelare? Ärligt talat så känner jag inte igen vår käre Berlusconi. Vart tog mannen som ville vinna allt vägen? Vart tog mannen som inte bara nöjde sig med att vara bäst i Europa, mannen som inte nöjde sig med att vara bäst i Italien utan som ville vara bäst i världen, vart tog han vägen. Vart tog mannen som personifierade anfallsfotboll vägen? Vart tog mannen som ville att alla skulle älska Milan för deras spel vägen?
Idag räcker det med en Champions League titel vart annat år för att alla ska va nöjda. En trupp behöver utmaningar, en trupp behöver nytt blod, en trupp behöver förändringar för att utvecklas och för att nå nya höjder.
Jag minns en Berlusconi som tvingade tränarna att använda sig av en spelidé han hade. Jag minns en Berlusconi som ville att Milan skulle vinna titlar genom anfallslusta och gladfotboll. Jag minns en Berlusconi som inte var rädd för att öppna plånboken. Jag minns när Milan krossade Barcelona med 4-0 i Champions League finalen och jag minns Van Basten, Gullit och Rijkaard… Jag minns Weah, Shevchenko och en Maldini på toppen av sin karriär…
Jag hoppas att Berlusconi tar oss dit igen, jag hoppas att jag får uppleva ett Milan som möljer ner allt motstånd igen. Jag hoppas på en Berlusconi som reagerar när resultaten och spelidén bokstavligen kolappsar… Jag hoppas återigen på mitt grande Milan, mitt Milan som gjorde sig väl förtjänt av en 4-0 seger och som aldrig tyckte vi var Fine As We Are…
