Il Settimanale: Klass rakt igenom
Dags för veckosummeringen av den italienska fotbollen ur en rödsvart synvinkel.
Titel nummer 17 på den internationella klubblagsscenen är ett faktum. Milan har på ett övertygande sätt slagit ett sorgset men välspelande Sevilla med tre mål emot ett. En ypperlig fotbollsmatch och en väldigt bra promo för UEFA:s stora evenemang som nu drar igång – Champions League.
Sevilla orkade hålla spelet uppe i 70 minuter innan man fullt förståeligt tappade kraft och skärpa. När sånt händer så brukar samma människa kliva fram och man är långt ifrån förvånad att höra hans namn.
SuperPippo Inzaghi hade fram till i fredags aldrig nätat i en Supercupfinal på sina tidigare försök. Nu är ytterligare ett tabu skickat all världens väg och den enda turnering Inzaghi saknar nätrassel i är klubblags-VM. Ta i trä…
Marek Jankulovskis galna mål på volleyskott avrundades med ett mål på egen straffretur av Ricky Kakà innan Massimo Ambrosini, vikarierande lagkapten i Maldinis frånvaro, kunde lyfta pokalen. Ytterligare ett vackert kapitel är nedtecknat i de rödsvarta historieböckerna.
Allt detta till trots så är segern inte det man kommer att minnas bäst efter den här underbara kvällen i Monaco.
Bilderna på Milanspelare under Sevillaklacken efter slutsignalen, Kakás målgest dedikerad Puerta, Seedorfs hyllning till samme man vid bytet och den allmänt oantastliga sinnesstämningen som fick råda på planen är oförglömliga minnen. Gester som representerar allt vad fotbollen bör handla om.
Det kostar dig ingenting att uppträda med värdighet men de positiva konsekvenser som inkasseras av ett dylikt handlande är desto svårare att finna. Visst, det är enkelt att hålla på ett lag av Milans magnitud. Att vinna titlar och lyfta pokaler finns i vårt DNA.
Men att föra sig med sådan stil och elegans som klubben gör är den avgörande faktorn till varför man spenderar så mycket tid, kraft och tanke på den här klubben. Jag är precis som alla andra stolt över att vara Milansupporter i med och motgång.
Vila i frid Antonio Puerta. Ditt minne är för alltid ihågkommet.
* * *
Såg Cagliari ta emot Ranieris nya fräscha Juventus på Sant' Elia, en erkänt svårspelad sardinsk borg. Dagen till ära var dessutom stekande i dubbel bemärkelse då solen formligen grillade spelarna i sensommarhettan.
Men det var mest de svartvita som låg och fräste i pannan. Det på förhand så intressanta mittfältet med strategen Sergio Almiron såg mer ut som en akilleshäl för "I Bianconeri". Tydligt är att konstellationen behöver kalibreras då hemmalaget sällan ens lånade ut taktpinnen till sina motståndare.
Slutresultatet 2-3 är logiskt endast med en klyscha som förklaringsmodell: "Juve är Juve". Man har sett den här filmen i repris massor av gånger förr och man vet slutet redan halvvägs. Trezeguet är overklig, utan tvivel lagets viktigaste spelare och den sedvanliga gubben i lådan. Varje gång, utan tillstymmelse till nåd.
Ex-Milanspelaren Pasquale Foggia hade en alldeles egen privat uppvisning med Giorgio Chiellini, en spelare vars storhet fortfarande är ett enda stort frågetecken för mig. Ändå är det han av alla personer som sätter segermålet, fullständigt emot all logik.
Men Juve är inte Juve. Åtminstone inte den här säsongen.
Det är alldeles tydligt att man saknar såväl Vieiras som Emersons muskelmassa för att klara av att spela så aggressivt som man vill göra. Almiron är för mycket av en lirare för den taktiken och Zanetti orkar inte bära allt vatten själv. Nocerino är heller ingen ny Gattuso ännu, han kanske blir det i framtiden även om tvivel är befogade.
När inte heller Criscito och Andrade kommer överrens om någonting (annat än frisyren som de kopierat av varandra) så märker motståndarna detta ganska snabbt. Det finns en chans, vi spelar ju jämt mot Juventus. Vi gör ett försök. En livlina som Capello var expert på att radera ut när han satt på Milans, Romas och även Juventus bänk.
Där sitter nu Claudio Ranieri och han är ingen cyniker.
Man minns hur många lag sett uppgivna ut redan på väg ut genom tunnlarna. Det blir nog inte så fullt lika ofta framöver. Istället känns det som att den gode Gianluigi Buffon kommer att få göra skäl för sitt skyhöga gage den här säsongen.
* * *
Roma fortsätter att se stabila ut efter 3-0 på Olimpico. En enkel hemmaseger mot Siena där min favorit Alberto Aquilani bjöd på en ny perverst vacker balja. Så komplett, så säker.
Vilken spelare.
Det blir intressant att se hur notoriskt ojämna Roma orkar tuffa på i expressfart. Spallettis gäng blir helt klart att räkna med om man kan ducka för skador, interna stridigheter, växthuseffekten, Bart Simpsons slangbella och Gud vet vad.
* * *
Veckans lag:
Sevilla. Juande Ramos gladfotboll i hög fart med uppmärksamhet bakåt påminner mycket om min syn av totalfotboll. De neutrala supportrarna lär inte ha haft tråkigt igår, ett överbetyg till såväl Milan som det spanska motståndarlaget. Tack för god match, kanske återses vi fram mot vårtampen?
Veckans spelare:
Alessandro Nesta. Tackar något bitter för sig i landslaget: en ynnest för Milan. Världens bästa försvarsspelare är sedan i våras tillbaka på plats nummer ett. Nu gäller det att finslipa samarbetet med Kaladze (som äntligen är Sandros permanenta mittbackskollega) och konservera formen, ty då blir det ganska hårda bud för kommande motståndarforwards.
Veckans skämt:
- Vet du varför alla vill spela golf med Dida?
- Näe?
- Han är alltid så vänlig att ge motståndaren handikapp i början.
Ha en bra vecka!
