Rui Costas återkomst till San Siro
Jenny Eriksson rapporterar om en känslofylld återkomst av en gammal hjälte.
Igår var då Rui Costa tillbaka på San Siro, tillbaka bland sina gamla vänner och sina gamla fans. I denna nya fotbollsvärld vi lever i i Milano och hela Italien för tillfället är det inte mycket som gläder oss nu för tiden. San Siro ser med de nya stängslen mer ut som ett fängelse än en fotbollsstadio, för att komma in på arenen genomsöks du som en kriminell och la curva sud strejkar med tystnad på obestämde tid i protest mot den nya fotbollen.
Ja, ni läste rätt. La curva sjunger inte mer. På obestämd tid ställer hela la curva sud in allt tifo. Anledningarna är många, men för att nämna några så har t.ex. högtalarsystemet som användes för att leda klacken förbjudits (ni anar inte hur svårt det är att sjunga utan), inga banderoller får sättas upp utan tillstånd och mer en halva la curvas grupper saknar tillstånd, inga mer organiserade bortamatcher, tamburiner m.m. Det känns som om de har tagit bort alla våra möjligheter att tifare. Så varför skall vi göra det?
Det är ju dock omöjligt att inte en enda sång sipprar ut trots allt. Igår gick det inte att hålla tillbaka känslorna när en viss Rui Costa gjorde entré på San Siro. Jag måste säga att det som hände under matchen är en av de mäktigaste sakerna jag sett på en fotbollsplan.
Direkt när Rui Costa kommer in på plan och möts han av sin sång - Manuel Rui Costa, lalalalala, Manuel Rui Costa, lalalalalalalalaala, MANUEL RUI COSTA. Som upprepas flera gånger. Därefter sjunger la Curva sud - Sotto la curva, Rui Costa, sotto la curva…… (Rui Costa under kurvan). Han gör tecken att han kommer senare. Trots detta upprepas denna sång flera gånger under uppvärmningen. När Benfica går in omklädningsrummet springer Rui Costa fram till sina gamla lagkamrater som väntar på honom under klacken. La curva sud fortsätter hylla honom med sång.
När Rui blir utbytt i slutet av andra halvlek möts han återigen av en sång som inte dör ut långt förrän efter matchen slutar. Från avbrytarbänken reser sig Rui upp, vinkar och applåderar mot la curva sud. När domaren blåser slutsignalen springer Rui Costa fram till la curva sud. Han står där ensam i ett par minuter medan hyllningarna bara blir starkare och starkare. Då och då bugar han. Då och då slår han hand mot hjärtat…..Då och då vänder han sig om och torkar bort tårarna från ögonen.
Kungen på stadion igår hette varken Pirlo, Kaka’, Gattuso eller Seedorf. Igår fanns det bara en kung på San Siro - Manuel Rui Costa. Igår fanns det en mening med att gå till stadion.
