Krönika: 1-1 igen – Che cazzo är problemet?
Efter ännu en 1-1 match för Milans del är det dags att göra en analys
Milan har inlett säsongen på ett minst sagt dåligt sätt. Det började bra med tre poäng borta mot Genoa. Men sedan följde tre raka 1-1 matcher; mot Fiorentina hemma, Siena borta och Parma hemma.
För varje match växte oron, men trots att resultat inte gick vägen såg det ändå ganska bra ut rent spelmässigt. Inför Palermo borta pratades det mycket om att ”nu var det nog med 1-1”- nu var det dags för tre poäng. Spelmässigt gick det väldigt bra – Milan övertygade verkligen – men resultatmässigt gick det ännu sämre än tidigare. Palermo vann med 2-1 på övertid.
Inför Catania hemma på San Siro i omgång sex trodde alla på tre poäng, men nej, inte den här gången heller. Den här gången var spelet dessutom så uselt att jag trodde att jag satt och kollade på Premier League - fast utan fart. Det var inte fotboll helt enkelt, ”det är en annan sport”, för att ta min vän Jens beskrivning av engelskfotboll.
På de sex första omgångarna i Serie A har Milan lyckats samla ihop sju poäng. Det är dags att göra en analys av situationen. Syftet är att hitta förklaringarna.
Det finns inte en enskild förklaring till varför det gått som det gått – det finns flera. Nedan följer de viktigaste:
Champions League/Supercoppa baksmälla
Mönstret är tydligt – varje lag som vinner Champions League får det svårt säsongen efter. CL är klubbfotbollens VM-guld - det går inte att förneka. Att vinna CL en gång är få förunnat – att vinna den fler gånger är bara för de allra bästa.
Min tes är inte – vinner man CL en gång så kan man inte vinna den direkt igen – det jag menar är att varje gång man vinner hamnar man i en slags trygghet som gör att man slappnar av. Slappheten kan sitta i resten av karriären, eller bara några månader, men den kommer att infinna sig åtminstone ett tag.
De allra största spelarna, med den bästa vinnarinstinkten, klarar av att skaka av sig denna trygghet relativt snabbt. Hungern att vinna tar över igen. Exempel på sådana spelare är Paolo Maldini som vunnit CL fem gånger och Clarence Seedorf som vunnit CL fyra gånger.
Att ingen klubb vunnit CL två år i rad, visar hur svårt det är att återigen hitta den rätta motivationen och hungern. Ta t ex Barcelona, som många anser vara ett av världens bästa lag, vad hände med dem i våras? De lyckades inte ens ställa om till den europeiska Supercupen 2006 – de fick storstryk av Sevilla med 3-0. Vad hände med Liverpool 2006?
Milan inledde den här säsongen med Supercupen som det första stora målet. Koncentrationen låg på den matchen. Att man vann mot Genua borta med 3-0 bara några dagar före Supercup finalen är för mig ett stort bevis på att koncentrationen var på topp under den perioden. I finalen lyckades man sedan slå Sevilla med 3-1 och därmed hämta hem ännu en trofé till huvudkontoret på via Turati.
Det är normalt att det sedan infinner sig en viss mental trötthet. Spelarna känner mycket press på att vinna troféer och de kämpar hårt för det, och när de väl vinner känner de en lättnad över att ha nått målet. Att Milan inte har lyckats vinna en match sedan Supercupen beror delvis på denna mentala trötthet.
Slutsats: Jag är tveksam till att vi bara kan lägga skulden på Ancelotti, även om det är hans roll som tränare att motivera spelarna. Men som sagt, en viss baksmälla efter en stor triumf är helt naturligt.
Anfallsproblem
I januari 2007 insåg Milanledningen att en ny anfallare var ett måste. Oliveira passade inte in, Gilardino infriade inte förväntningarna och Inzaghi tände bara till i CL. Dessutom var Gila och Pippo alldeles för lika varandra - de passade inte ihop som anfallspar. Det behövdes en spelande anfallare, en Shevchenko-typ. Ronaldo var det bästa alternativet och han visade snabbt att han var mer än värd pengarna som Milan fick betala för honom.
Inför den här säsongen skulle en ersättare för Oliveira köpas in, men ingen av de stora namnen fanns tillgängliga. En utmärkt lösning hittades dock – Alexandre Pato. Problemet är att han blir tillgänglig för spel först i januari 2008. Milanledningen valde ändå att ta chansningen att bara ha tre forwards i truppen till dess att Pato blir spelklar. Man avstod ifrån att köpa in Baptista. Det tråkiga för Milans del var att Ronaldo snabbt blev skadad. Chansningen gick inte hem.
Ronaldos skada har verkligen märkts. Inte i CL – där julgranen fungerar utmärkt mot de mer öppna försvaren – men i Serie A, där lagen backar hem med hela laget när de möter Milan. Ronaldo älskar att komma ner i planen och hämta boll för att utmana motståndarna – det gör inte Inzaghi eller Gilardino.
Ytan mellan motståndarnas backlinje och mittfält är oerhört viktig och det är där Ronaldo briljerar med sin snabbhet och teknik. Pato liknar Ronaldo i sitt spelsätt. Han tycker om att bygga upp spelkombinationer med sina medspelare och även han tycker om att hämta boll relativt långt ner i planen.
Den dimensionen av anfallsspelet är något Milan verkligen saknat i säsongsinledningen i Serie A. Att man bara lyckats göra åtta mål på sex matcher är ett bevis på det. Att inget av dessa åtta mål kommit från en anfallare stärker tesen ännu mer. Ett mästarlag behöver minst en stormålskytt. Vi behöver en Shevchenko à la 2003/2004.
Slutsats: Om någon ska klandras för detta så är det ledningen, men å andra sidan kunde de inte ha vetat att den viktigaste anfallaren – Ronaldo - skulle bli skadad. Men de kunde ha garderat sig med Baptista.
Julgranstaktiken
Personligen tycker jag om den här taktiken. Jag älskade den när vi hade Rui Costa och Kaká bakom Shevchenko eller Inzaghi. Milan kunde hålla i bollen i princip hela matchen och motståndarna hade inte en chans.
Det fanns så mycket kreativitet på planen att vilken fotbollsälskare som helst var tvungen att njuta av att se Milan spela fotboll. Jag minns med glädje matcherna mot Man Utd borta 2005, och Inter i kvartsfinalen samma år. Med Seedorf, Rui Costa, Pirlo och Kaká på planen hade Milan fyra (!) trequartisti på planen samtidigt.
Berlusconi har alltid sagt att han vill att Milan ska spela med två anfallare, den tanken grundar sig i hans filosofi om ett offensivt Milan. Ancelotti har med åren försökt tillfredställa Berlusconi, men stundtals har han blivit tvungen att spela med endast en anfallare.
Under Shevchenkos tid var Inzaghi ofta skadad, och det talades ofta om att de två inte passade ihop. Dessutom fanns Rivaldo. Sedan kom Kaká och då fick Rui Costa nöta bänk. Men Inzaghi var ofta skadad och därför spelade Milan ofta med julgranstaktiken. Under Crespos tid i Milan var Sheva skadad en del och då spelade Milan återigen med julgranstaktiken.
Förra säsongen hade Ancelotti i princip inget val. Oliveira var inget alternativ och Inzaghi var återigen skadad en hel del. Dessutom hade Gila det väldigt svårt i CL. När Ronaldo kom till klubben kunde Ancelotti återigen spela med två anfallare, men bara i Serie A. Gila tycktes trivas med Ronaldo och under våren ryckte han upp sig, det blev t o m mål i CL mot Man Utd.
Inför den här säsongen var nog tanken att Milan skulle spela med två anfallare och så kommer det nog att bli när både Ronaldo och Pato finns tillgängliga för spel. Men i säsongsinledningen har Ancelotti blivit tvungen att spela med julgranstaktiken. Mot Benfica gick det bra, men i Serie A märks det att Milan behöver två anfallare.
Mot försvarsmurarna som motståndarna sätter upp behövs det mer spelskickliga anfallare som kan dribbla sig förbi motståndare och komma till avslut – d v s en Ronaldo eller en Pato. Dessutom är Ambrosini för okreativ och slö för att tillföra fart i spelet. Han och Gattuso borde inte vara på planen samtidigt i en julgransformation i Serie A.
Slutsats: Ancelotti får delvis bära skulden, då han faktiskt kan spela med de två anfallarna som finns tillgängliga, framförallt när Milan spelar hemma mot lag som Parma och Catania. Jag gissar på att han saknar Ronaldo och längtar tills Pato blir spelklar.
Oförmågan att bemöta Serie A-lagens defensiva taktik
Det här är inget nytt problem för Milans del. Ända sedan säsongen 2002/2003 har Ancelotti ställts inför det här problemet. Serie A-lagen vet att Milan är ett så pass spelskickligt lag att om de släpper till några ytor kommer Milan att straffa dem.
Den enda vettiga taktiken är att backa hem med hela laget, stänga ytorna, satsa på kontringar och hoppas på att Milanspelarna inte har den rätta skärpan, bredden och farten i spelet. Även om det kan tyckas tråkigt så förstår jag dem. Bättre att inte vara naiv och tro att man kan spela offensivt om man inte har det materialet.
Jag minns att vi diskuterade mycket under säsongen 2002/2003 att det behövdes mer skott utifrån, mer mål från Rui Costa, mer fart och offensivare ytterbackar. Värvningarna av Kaká, Cafu och Pancaro inför säsongen 2003/2004 var därför klockrena. Resultatet lät inte vänta på sig – Milan vann Serie A den säsongen. Kaká gjorde mycket fler mål än Rui Costa och Cafu och Pancaro var mycket mer offensiva än Simic och Kaladze.
Men med åren verkar det som att Ancelotti delvis glömt bort varför det fungerade så bra i Serie A under den säsongen. Framförallt farten i spelet har saknats under de senaste 1,5 åren. Cafu har blivit för gammal, Serginho skadad (han var dunder under säsongen 2005/2006, när Milan egentligen vann ligan), och Jankulovski har tagit tid på sig att hitta sig själv. Värvningen av Oddo var i alla fall livsviktig och kantspelet har blivit bättre – men inte tillräckligt.
Dessutom var det alldeles för dålig fart i spelet under förra säsongen i Serie A. Framförallt Seedorf slöade ner tempot, men även Pirlo och Gattuso. Pirlos problem har mycket att göra med att han är beroende av att hans medspelare tar löpningar. Han är beroende av att framförallt ytterbackarna tar offensiva löpningar, vilket de inte gjorde i tillräckligt stor utsträckning under stora delar av förra säsongen. Det är ingen slump att Pirlo briljerade i VM när han hade så löpstarka medspelare.
Folk undrar hur Milan kan gå så bra i CL men så dåligt i Serie A. Det beror delvis på motivation, men mest på skillnaden i motståndarnas taktik och sätt att spela. Milan har haft det här problemet sedan 2002, men under några år var problemet mer eller mindre löst. Det ska sägas att Milan i inledningen av den här säsongen stundtals spelat riktigt bra fotboll, med bra fart och bredd i spelet. I matchen mot Palermo t e x var spelet stundtals briljant.
Slutsats: Ancelotti får ta på sig skulden då det är hans största uppgift som tränare att hitta en taktik som är bättre än motståndarnas. Han vet hur motståndarna i Serie A spelar, han vet att lösningen handlar om fart och bra bredd i spelet. Tyvärr syns inte det alltid i Milans spel.
Oförmågan att kunna avgöra matcherna
Det här är ett nytt problem, som inte tidigare synts till under Ancelottis tid i Milan. Milan har i tre av de fem senaste matcherna öppnat bra, tagit ledningen, men sedan tappat den. I flera av matcherna har Milan skapat flera klara målchanser – men inte lyckats utnyttja dem.
Det är inte så att laget slappnat av helt så fort de tagit ledningen - de har flera gånger fortsatt skapat bra målchanser även efter att de tagit ledningen. Framförallt Inzaghi har missat en hel del bra målchanser. Även Seedorf har missat ett antal bra lägen.
Det är inte bara anfallarnas fel. Det är hela laget som tillslut slappnat av, efter att de missat ett antal bra lägen, och istället släppt in ett mål bakåt. Förklaringen är delvis psykologisk.
Det är inte svårt att se i statistiken att Milan bara gjort fem mål på de senaste fem matcherna i Serie A. Ancelotti borde ha påpekat för laget att mål är det viktigaste inom fotboll, att de borde agera mer bestämt framför mål. Dessutom kunde han ha ökat dosen av anfallsövningar under den senaste månadens träning.
Slutsats: Ancelotti får delvis ta på sig skulden då han har haft fem matcher på sig att se det här mönstret. Men även spelarna själva får ta på sig skulden. När lägen väl kommer, gäller det att sätta bollen i mål.
Ancelottis oförmåga att vila/byta ut Seedorf
Det är känt vid det här laget att Ancelotti älskar Seedorf. Ancelotti har aldrig riktigt petat Seedorf, trots att han under långa stunder varit i dålig form. Under det senaste halvåret har Seedorf varit på topp, han blev framröstad som CL’s bäste mittfältare under förra säsongen. Totalt blev det tio mål förra säsongen.
Det är fel att säga att Ancelotti gjort fel som satsat på Seedorf. Men faktum är att Seedorf kunde ha stått över vissa matcher - han behöver inte spela varenda match, speciellt inte när en spelare som Gourcuff finns på bänken.
Istället för att rotera ¾ av backlinjen mot Catania senast kunde han ha vilat Seedorf. Resultat var tydligt, Seedorf såg trött och omotiverad ut. Då är det helt onödigt att han ska spela.
Vi är många som verkligen hoppas på att Gourcuff ska växa fram och få ut sin fulla potential. Han har talangen och kapaciteten – det har han redan visat. Visst behöver han mogna, för att lära sig att ta rätt beslut, men han behöver speltid för att göra det.
Många av Milanspelarna har redan vunnit så mycket att det bara är naturligt att de inte har samma hunger längre. En match mot Parma, Catania eller Siena lockar inte lika mycket som en CL match på Old Trafford. Jag menar inte att de tappat helt, men de behöver konkurrens för att tagga till.
Att Ancelotti inte väljer att spela med Gourucff gör att Seedorf inte känner någon konkurrens. Han kan ta det lugnt. Medvetet eller omedvetet slappnar han av och därmed presterar han sämre. Serie A lockar mindre än CL. En spelare som Seedorf, som vunnit CL fyra gånger, behöver känna sig motiverad. Det är inte konstigt att han inte gör det mot Catania hemma när han samtidigt spelar i CL och landslaget.
Slutsats: Även om jag inte har någon aning om hur Gourcuff presterar på träningarna, så har jag ändå svårt att tänka mig att han varit så dålig att han inte ens ska få göra några inhopp. Alla har sett Gourcuffs potential, varför kastar Ancelotti bort den? Kanske väntar han på sonen Davide som också är mittfältare?
***
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att Ancelotti har en stor del i att Milan inlett så knackigt. Han hade kunnat göra en del saker annorlunda. Till hans försvar ska det sägas att en rad förutsättningar gjort det svårt för honom som tränare. Dessutom är han säkert själv aningen mätt, han känner nog själv av baksmällan från framgångarna i våras.
Hur som helst, det är det upp till honom att ta tag i saken. Milan är regerande europamästare, varje match måste de upp till bevis. För vilken motståndare som helst är det stort att möta europamästarna. Motståndarna kommer att ge allt när de möter Milan.
