Krönika: Stå upp och kämpa

Milan förlorar numera inte bara i ligan utan även i Champions League. Mot ett benknäckargäng. Spelarna ser handlingsförlamade ut, ingenting fungerar som det ska och eländet kryddas med den sämsta skådespelarinsatsen sedan de gamla grekernas dagar. Så vad göra? Jo, res er upp och kämpa.

Det är vad som är den här veckans tema, veckans två nyckelord: Stå upp. Stå upp för era fans, för er heder, för era familjer, vänner, föräldrar, stå upp för alla som bryr sig, för alla som frustrerat tvingas se på när allt går åt helvete och tvingas utstå besvikelse efter besvikelse. Det är dags nu, något måste ske. Antingen reser sig spelarna (och helst struntar i att lägga sig som vissa brasilianska målvakter), krigar till sista blodsdroppen och återvinna hedern - eller så kan vi redan nu räkna med en förlorad säsong.

När spelet låser sig, motgångarna hopar sig och de mörka molnen tornar upp sig borta i horisonten gäller det att sluta sig samman och kriga. Att kämpa tillsammans som ett enat lag, att göra vad man kan och lite till för att visa övriga världen att man inte är europeiska klubbmästare för inte.

Dock verkar det inte som att alla har förstått det där med att stå upp för sitt lag...

Vad säger man då om Didas "insats"? Pinsamt, finns inget annat att säga enligt mig. Oftast brukar jag dra mig för att såga en Milanspelares beteende. Man står sig själv närmast, som det sägs, och givetvis gör ens subjektivitet när det gäller Rossoneri att det är enklare att kritisera andra än de egna. Men den här gången går det inte att bara se på och sedan försöka tona ner hela händelseförloppet. Didas agerande var det mest patetiska undertecknad någonsin har sett på en fotbollsplan. Man skäms som Milansupporter. Vad tänkte han på? Milans rykte har tagit nog med stryk senaste åren, det behövs inte rubriker om att de rödsvarta försöker fuska till sig segrar. Personligen hade jag hellre sett att "Pantern" sprungit efter och sparkat ner idioten som sprang in på planen. Hellre det, ett rött kort och fyra matchers avstängning än det här pinsamma skådespelet vi nu tvingades bevittna.

Didas agerande och "döende svan” i onsdags var symboliskt för hur Milan betraktas nu. Som ett lag i, om inte spillror, så åtminstone i ett mycket instabilt läge för tillfället. Den horribla filmningen var bara toppen på isberget. Mycket går fel just nu och en förändring måste till förstås.

Enda positiva som finns från veckan hittills med rödsvarta ögon sett är att Milan inte valde att protestera efter Celtic-matchen, utan agerade stort och insåg att matchen inte förlorades på grund av den idiotiske skotten. Koncentrationen och energin behöver läggas på annat än diverse juridiska protester.

Det gäller för hela klubben, inte bara för spelarna, att stå upp nu. Att stå upp och erkänna misstag är något som många har väldigt svårt för. Men för klubbens bästa på längre sikt krävs det att de som ska känna sig manade tar sitt ansvar. Vi fans är trötta på ursäkter nu. Trötta på att höra att ”we are fine as we are”.

Igår sprang jag ihop med en lagkamrat i skolan. Även han är Milanista och vi diskuterar ständigt vårt kära Rossoneri. Att tongångarna inte var särskilt positiva under gårdagens snack är nog lätt för er att förstå. Min kompis har tidigare klagat på att vi på Svenska Fans är för snälla, att vi för sällan kritiserar. Den här gången var vi dock eniga om att en rejäl skopa kritik är på sin plats nu. Hans åsikter var i mångt och mycket som mina egna och här kommer ett axplock av vad som jag anser saknas i Milan för tillfället.

* Var finns motivationen?
Visst, Milanspelarna försökte senast mot Celtic. Även i förlusten borta mot Palermo var Milan värt ett bättre öde och det går att prata om små marginaler, otur med mera. Men vad hände i matcherna mot Parma, Siena och Catania? Rent ut sagt, hur i helvete kan Rossoneri tappa poäng mot dessa lag? Det värsta är kanske egentligen inte själva poängtappen, utan de tröstlösa och patetiska ursäkterna efter varje tappad poäng.

Hur kan man ens få för sig att fansen ska acceptera uteblivna segrar mot lag som de ovan nämnda bara för att klubbledningen sedan står och påpekar att Milan minsann är regerande Champions League-mästare? Det är bedrövligt! Om det är några som ska kunna vara så professionella så att de alla dagar i veckan ska kunna köra över ett lag som Catania på hemmaplan så är det väl Europas bästa lag?

Det finns inga godtagbara ursäkter för de resultat Milan presterar i dagsläget. Välbetalda spelare i en av Europas största klubbar ska kunna motivera sig till att göra ett bra jobb. Det går att säga att de stora pengarna gör att många känner sig för nöjda, vilket säkerligen är en faktor bakom misslyckande. Men samtidigt kan man ju vända på det. Med de lönerna som Milanspelarna har borde de väl känna någon skyldighet mot sin arbetsgivare? Och mot oss, mot fansen?

Lagkamraten som jag diskuterade med tog upp det här med motivationen. Han nämnde att Seedorf sagt, åtminstone påstods det att han sagt det, att han hade svårt att motivera sig inför vissa matcher i ligan. ”Han har betalt för att spela. Kan han inte motivera sig ska han inte heller ha betalt för de matcherna”, ansåg min kompis och jag håller med honom. Med lönesystemet som finns går det ju dock inte att göra så. En lösning däremot är att, från Ancelottis sida, vara hårdare i coachandet av laget och bänka de som inte visar tillräckligt med vilja (vilket Seedorf har gjort i höst, men hans påstådda uttalande var ett bra exempel).

Allt för många är dock säkra på sin plats och har så varit under de senaste säsongerna. Det gör att framförallt ligaspelet blir lidande.

Detta är något som ledningen borde ha åtgärdat genom att värva spelare som på allvar hade slagits om en ordinarie plats. Men så blev icke fallet i somras, som vi alla vet…

* Få alternativ
Dock är bristfällig motivation inte hela sanningen. En annan faktor, som börjar bli allt mer tydlig, är att truppen har stora brister. En klubb av Milans storlek och klass ska förfoga över bättre ersättare än vad som idag är fallet. På flera positioner behövs det förstärkningar.

- Målvaktsproblemet
Dida sviktar betänkligt och även om han skulle hitta en hög nivå igen så räcker inte målvaktsuppsättningen till på långa vägar. Kalac som back up i Milan, det rimmar inte alls.

- Ytterbackarna
Centralt finns det flera klart godkända alternativ. Värre är det på kanterna. Visserligen kan Simic, Bonera och Kaladze vid behov rycka in på en kant. Men de är inte alls den typen av ytterbackar som behövs i Milan idag. Då kantspelet på mittfältet är obefintligt är moderna, offensivt skickliga ytterbackar en nödvändighet för att spelet ska fungera. I Oddo och Jankulovski har vi det, men vad finns bakom? Cafu må ha varit en av världens bästa högerbackar, men det var då det. Numera är han mest seg och trött. Favalli i sin tur gör väl så gott han kan utan att för den skull vara i närheten av den klass en ytterback i Milan ska besitta. Återigen måste ledningen ta sig en funderare. Varför värvades han egentligen från början?

- Vice-Pirlo
Spelarna vet det, vi fans vet det, alla vet det. Utom klubbledningen. Det finns fortfarande inget rättmätigt alternativ till Pirlo.

- Anfallet
Inzaghi går på sparlåga i ligan, Gilardinos målsinne har försvunnit bort i vinden likt tonerna från en fiol och Ronaldo är skadad mest hela tiden. Till dessa finns en 17-åring som inte får spela före nyår. Med facit i hand är det lätt att konstatera att ytterligare en anfallare borde ha köpts i somras.

* Brist på förtroende
Sista punkten jag tänker ta upp handlar om förtroendet för spelarna, eller snarare bristen på det när det gäller vissa. Detta är en detalj som såväl ledningen med Galliani och Braida i spetsen som Ancelotti borde fundera över. Varför inhandlades till exempel Gourcuff? Han må vara en stortalang, kanske näste Zidane. Han må ha en mycket positiv fläkt i de matcher då han väl fått några minuters speltid. Men det finns ju inget förtroende för honom från Ancelottis sida. Han nöter i det närmaste bänk konstant, får aldrig chansen att visa upp vad han kan och det lär inte dröja länge innan bristen på speltid gör att han officiellt vädrar sitt missnöje vilket kan skapa oreda i en pressad trupp. Vems var då idén att köpa honom? Ville Ancelotti ha honom egentligen? Jag tvivlar starkt. Gourcuff är i mina ögon en värvning som Galliani och hans lakejer genomförde utan Carlettos medhåll. Var hamnade han annars i frysboxen så tidigt? Är det någon mer än jag som känner av Dhorasoo-vibbarna?

Är det nu så som jag själv antar, att Gourcuff inte var en spelare som Ancelotti ville ha till sitt lag, då visar det att Milan idag har rejäla problem även vid sidan av planen. Återigen kan man visserligen peka på att laget vann Champions League så sent som i våras, men då gör man det enkelt för sig. En icke fungerande relation mellan tränaren och de som ska fixa rätt spelare åt honom kan i längden ställa till det rejält. Alla måste se till att dra åt samma håll och jobba efter samma upplägg, annars kommer det i slutändan leta till en skilsmässa.

Vilket i sig kanske inte vore så dumt enligt många. Vi hör ju ropen efter Mourinho. Men vad är det som säger att Berlusconi, Galliani eller någon annan av herrarna där högt upp på piedestalerna inte även i fortsättningen, oavsett vem som sitter på tränarbänken, vill peta i verksamheten med sina tjocka fingrar?

Än så länge är det ingen kris, jag vill inte ta det till leda använda ordet i min mun. Inte än. Dock kan den dagen där krisstämpeln verkligen trycks fast med rödsvarta bokstäver i våra pannor komma snabbare än vi anar.

Jag ger projektet den här säsongen också. Syns det sedan inga tecken på att även de styrande inom AC Milan har insett att det behövs förändringar även i ett vinnande (”vi är ju regerande europeiska klubblagsmästare) så kan vi glömma en stundande storhetsperiod och förlita hoppet till någon titel då och då.

Förresten kom jag på vad Dida kan ha tänkt på när han lekte skådespelare på Celtic Park. Kanske hade han sett Galenskaparnas sketch ”curling-VM”. Och då också hört det klockrena citatet ”för så får man göra om man inte kan vinna på annat sätt”…