Dum & domare
”Varje vecka blir deras beslut nermonterade i atomer. Situationer granskas i en hastighet som får en 10-sekunderssituation att vara i 10 minuter. Och framförallt, lagen får en tillflyktsort bort från sina egna misslyckade prestationer.”
Hur kommer det sig att man frivilligt väljer att utöva en hobby där man varje vecka ställs inför kritiskt granskande ögon, och där man som bäst kommer undan med bedömningen ”godkänd”?
Onekligen kommer man nära sporten som fotbollsdomare, man är i ju inte så sällan i händelsernas centrum, bokstavligt talat.
Medan spelare i tid och otid hyllas gränslöst så är domarens position inte lika tacksam, oavsett om han gör en bra match eller inte.
En vanlig klyscha är att domarna gör en bra match när de inte syns till. Låt oss avliva den myten direkt. En domare som inte syns under en match har enbart tur. Tur i den bemärkelsen att han fått en lättdömd match där han slipper ta kontroversiella beslut.
Så fort en domare verkligen måste ta ett beslut om en situation som kan vara det minsta tvetydig, så kommer han hamna i problem efteråt. Garanterat.
Nu är inte detta en universell regel. Den gäller till i första hand i Italien. Fråga vilket lag som helst så får man antagligen till svar att man missgynnas mer eller mindre av domarkåren. Således så är domarna lika dåliga mot alla lag. Kontentan borde bli att ingen tjänar på det i slutändan (inte ens Juve längre), men så väljer ingen att se det.
Den olyckliga följden blir istället att en enorm fokus riktas mot just domarna, även från media. Varje vecka blir deras beslut nermonterade i atomer. Situationer granskas i en hastighet som får en 10-sekunderssituation att vara i 10 minuter. Och framförallt, lagen får en tillflyktsort bort från sina egna misslyckade prestationer.
Milan har denna säsong i ett tidigt skede drabbats av flera helt felaktiga beslut. Beklagligt förstås. Som Amauris handboll som vände matchen i Palermo. Som Maccarones offsidemål som försatte oss i svårigheter i Siena. Som Emidio Morgantis farsartade föreställning på Olimpico där straffar blev till hörnor och frisparkar till filmningar. Det hade dock ingen som helst påverkan på resultatet, men domaren var likväl i sammanhanget en katastrof.
Med en skral start på säsongen så vore det en lätt utväg att gömma sig bakom dessa misstag som klubb. Hade vi dock själva varit fläckfria på Sicilien mot Palermo så hade vi lett med 5-0 eller kanske t.o.m. 6-0 innan Palermo gjorde sitt mål. Det var alltså inte (bara) Amauris felaktiga nedtagning som fällde oss i den matchen.
Matchen mot Lazio var på ett sätt en väckarklocka i sammanhanget. Gång på gång lyckades Morganti frustrera mig med sina minst sagt märkliga beslut. Ändå avgick vi som segrare med fyra måls marginal. Hade vi förlorat, så hade vi åtminstone haft undanflykten klar. Nu slapp vi använda den.
Även om faktum kvarstår att Morganti inte ens såg ut att ha klarat grundkursen inför sin domarexamen så hade det ingen påverkan på slutresultatet (eftersom ”alla” konstiga domslut gick emot oss, som neutral åskådare kan jag säga detta). Ett ypperligt bevis på att vi själva kan stå över domarna och leda matchen dit vi vill.
Italienska domare anklagas ofta för att vara nervösa, för att de saknar känsla för spelet och för att i största allmänhet vara ovärdiga sitt jobb.
Är domarna verkligen så dåliga i Italien? Eller är det den minutiösa bevakningen som blottlägger minsta felsteg, som framställer dem i dålig dager? Även i England förekommer grova fel av domarna, där både Benitez och den numer avgångne Mourinho flitigt riktade sin fokus efter misslyckanden på mannen med visselpipan. Kritiken brukar dock stanna där. Till skillnad från Italien där fans, media och klubbledningar protesterar högljutt långt efteråt och inte så sällan driver sina teorier ända fram till konspirationer.
Att arbeta i ett sådant klimat är allt annat än enkelt. Pressen mot domarna måste vara enorm och enkla beslut kan bli till mardrömslika, ångestladdade och ”matchavgörande” processer som de krånglar till i onödan.
Pierluigi Collina är troligen domarkårens största affischnamn genom alla tider. Oerhört aktad i hela fotbollsvärlden, men i Italien så var han lika human som vilken annan domare som helst. Minns väl säsongen 2001/02 när Roma låg under med 2-0 mot Venezia och kom ikapp tack var två straffar utdelade av Collina. Moratti och Moggi var då inte sena att opponera sig över de ”underliga” besluten.
Det visar bara på att ingen är helig i Italien. Skillnaden med Collina var ändå att han hade självförtroendet och dömde alltid efter sin egen tro. Men han liksom alla andra mänskliga domare felade ibland, godtog det, och gick vidare.
Dagens domare, särskilt nu i skuggan av Calciopoli, verkar vara räddare än någonsin att göra fel. En rädsla som i det långa loppet leder just till ännu fler felbeslut och petigt dömda frisparkar. ”Bättre att blåsa en gång för mycket, för säkerhets skull” verkar vara domarnas i tysthet uttalade mantra.
Jag tycker det är trist att den nya generationen domare i Serie A ställs under så stor press redan från början. De får aldrig chansen att växa upp till individer som spelarna hyser respekt för.
Dagens teknik som gett oss fler kameror på arenorna, skarpare digitala bilder och blixtsnabb överföring till Internet gör att domarna blir än mer utsatta för granskning. Ingenting undgår längre kritikerna.
För att få bukt på problemet så räcker det inte med en extra domare eller måldomare. Vi skulle antagligen behöva en domare per spelare, två linjedomare per planhalva samt tre måldomare vid varje mål. För att bli helt säkra att inga fel begås.
Fotbollen, liksom all annan domarledd idrott har sin tjusning i att det faktiskt ändå kan uppstå misstag. Att sterilisera fotbollen genom att alltid se till att frisparkarna slogs på millimetern från korrekt stället eller att centimeterprecisera offsidelinjerna skulle ta död på mycket av charmen.
Många diskussioner skulle gå förlorade om man hade den absoluta sanningen till sitt förfogande efter varje match. Om man visste att inga misstag hade begåtts.
Mitt i alla konflikter med domarna om diverse domslut så uppstår med jämna mellanrum situationer, som trots otaliga granskningar efteråt, inte till 100 % kan sägas varit si eller så. Ändå pekar man utan att skämmas på domarna och säger ”du gjorde fel”. Inte ens då finns tid för rannsakning.
Domarna lever i ett klimat i Italien där hur bra de än vill göra ifrån sig, hur neutrala de än vill vara alltid kommer att leva med kritik. De kan endast sätta sitt hopp till att söndagen bär med sig en lättdömd match för att kunna se fram emot en vecka i anonymitetens tecken. Jag tror inte de behöver utbildas mer, för reglerna kan de säkerligen.
Däremot skulle de inte ta skada av lite mental coachning som gav dem ett större självförtroende och en pondus att stå bakom sina beslut. Då skulle de inte behöva älta att handsen som de missade faktiskt borde ha blåsts av då bollen var en centimeter närmare armen än axeln…
