Veckosammanfattning: Mardrömsscenariot är nära
Egentligen finns det inte mycket mer att skriva. Det mesta som fanns att plocka fram ur mina tankar plitades ner igår, men en ny veckosammanfattning ska det ändå bli.
Som ni kanske har noterat har mina tankar angående denna svarta helg för italiensk fotboll samlats i veckans omgångskrönika för Italien-sida. Ta er gärna tid att läsa den och ta del av mina åsikter, om ni inte redan har gjort det.
Så mycket mer än vad som har skrivits där finns kanske egentligen inte att skriva, men ska ändå göra ett försök att få ner lite mer vettiga ord på skärmen så här när tisdagskvällen närmar sig natt. För att inte upprepa mig från omgångskrönikan blir det delvis andra vinklingar här, så håll till godo.
Vissa personer eller företeelser slutar man aldrig att förvånas över. Andra har man slutat att förvånas över för längesen. Vad jag funderar på just nu är vilken kategori som fotbollsvåldet i Italien hamnar under.
En faktor som pekar mot ”inte förvånande-hållet” är det allt råare samhälle som vi lever i idag. Det går inte att komma ifrån att våldet trappas upp, såväl det lilla som stora om man nu kan uttrycka sig på det viset. Utan att ha någon större faktagrund att stå på vågar jag påstå att våldet har blivit värre, allt från lågstadieelevernas bråk på skolgårdarna till de regelrätta upploppen bland så kallade fotbollssupportrar. Naivare än att vi samtliga förstår att människor slogs på skolgårdar, gator och idrottsarenor även förr i tiden tror jag ingen av oss är. Men att det har blivit ett mer hotfullt, otryggt klimat det är min solklara uppfattning.
Allt oftare tvingas vi ta del av information som visar upp en hemsk sida av samhället och världen i stort. En skolelev skjuter ihjäl klasskamrater i Finland, i Stockholm slås en yngling ihjäl för en simpel meningsskiljaktighet, runt omkring i Italien förvandlas gatorna till krigszoner. Vart är världen på väg egentligen? Den frågan är verkligen befogad.
”Det var bättre förr” hävdar många ur de lite äldre generationerna när det kommer till diskussioner om samhällets utveckling, dagens ungdom, tv-utbudet och allt annat som kan tänkas ha varit av högre kvalité när mina föräldrar var unga. Oftast känns den frasen bara som gnäll från opålästa bakåtsträvare. Men pappa sa något väldigt klokt en gång (han säger kloka saker ganska ofta faktiskt) som handlade om våldet då kontra våldet nu:
”Visst var det slagsmål då också. Men det var aldrig någon som rörde en som låg ner. Det var i alla fall ärligare”.
Den inställningen som far min beskrev den där gången verkar vara som bortblåst idag. All tänkbar empati ser ut att saknas helt hos vissa som i stället sätter någon slags prestige i att orsaka så mycket skada och lidande som möjligt. Hur kan man vara så omänsklig att man måttar spark på spark mot en liggande medmänniska?
Denna otrygga och våldsinfluerade vardag som nämns här ovan kan snart ha förgjort den italienska fotbollen. Så illa kan det faktiskt bli, åtminstone sett ur ett lite kortare tidsperspektiv. Kakà uttalade sig idag och talade om faran för att spelarna kommer att fly Serie A om detta fortsätter. Dessutom sa han något som för oss rödsvarta tidigare var i det närmaste otänkbart: Att han själv kan komma att överväga att lämna klubben.
Känslan hos mig är att detta scenario kan vara närmare än någon vågar tro. Skandalerna och tragedierna har varit för många de senaste åren för att de ska kunna suddas bort och tona ut långt borta vid horisonten. Spelarna glömmer inte och det är förståeligt om de har tröttnat vid det här laget.
Fortsätter det i samma stil är det bara en tidsfråga innan Serie A töms på många av sina största stjärnor och då falnar glansen snabbt. Risken är faktiskt överhängande att världsmästarnationens och de regerande Champions League–mästarnas liga snart står i skuggan av de övriga europeiska toppligorna.
Hårdare tag är inte alltid en lösning som är att föredra. Men nu har det gått så pass långt att krafttag måste till, det är oundvikligt att något måste göras och det nu med en gång om italiensk fotboll ska räddas. Så illa är det.
Det är lättare sagt än gjort, men packet måste rensas ut. Det gick i England, då ska det kunna gå i Italien också om de som styr bara vill.
- - -
Vi ska inte helt glömma att det faktiskt spelades fotboll under veckan som gick. Bland annat visade faktiskt Milan upp sitt rätta Champions League-jag (något som kan kategoriseras som väntat) och genomförde en i det närmaste perfekt match borta i kallt, ja rent av fruset (temperaturen var enligt rapporterna nere på minus tre), Donetsk och tog därmed ett stort steg närmare åttondelsfinalen. I alla fall något att glädja sig åt, åtminstone en smula.
Glädja sig åt en gammal Milanmittfältares ytterst vackra mål mot Elfsborg i Uefacupen. Snacka om drömträff! Målskytten? Marco Donadel, ovan vid nätrassel normalt sett. Men han han är skön att se Donadel. Frisyren, inställningen på planen, hans till synes ödmjuka drag vid sidan av fotbollen, hans Milanbakgrund. Faktorerna som gör att det är lätt att tycka om honom är många.
http://www.youtube.com/watch?v=orC4P3-fhi4 - Donadels mål
Såg Fotbollsgalan i måndags. Inte mycket att hänga i granen, men vad hade man förväntat sig? Alltid samma visa. Tråkiga tacktal, prisutdelare som drar trista skämt och en alltid lika pinsam ”klack” som applåderar och skriker lika mycket oavsett om det är Zlatan eller någon helt okänd KIF Örebro–spelare som kliver upp på scenen. Påklistrat och förutsägbart så att man kräks. Plus dock för program för programledarduon (Alsing är som vanligt avslappnad och bra, Almenäs som vanligt het) och, förstås, för Bengt ”Guld–Bengan” Andersson. ”Henke” Rydström beskrev minuten innan ”Bengan” skulle intervjuas på ett underhållande sätt i sin blogg på barometern.se. Kan avslöja att Blåvitts målvaktshjälte var på väg åt ett helt annat håll än mot intervjumikrofonen…
Persbrandt ges också ett plus i kanten för att han är Persbrandt.
En annan sak som var bra med galan, en av få saker om man ser till helheten, var Zlatans insats. Har aldrig varit något större fan av honom tidigare (förutom när han spelade i mitt kära MFF förstås) men måste säga att han verkar ha vuxit som person senaste åren (antar att man gör det när man blir pappa). Skön attityd, ett nästan väl svenskt uttalande (”jag blir lika glad vem som än gör målen, bara laget vinner…”), mer avslappnad än tidigare. Alla kan ändra sig, tydligen. Hoppas bara att även bråkstakarna i Italien kan det.
Kanske låter som att jag trots allt tyckte att galan var lyckad, men nej. Några få procent av innehållet var bra, resten var skit. Kort sagt.
Något som också har växt (likt Zlatans personlighet) är mitt hår. På huvudet alltså. Börjar se ut som en blandning av Albertini och Coloccini frisyrmässigt. Dags att klippa sig alltså, även om det finns en fördel i att lockarna värmer knoppen nu när vinterkylan har anlänt.
Nummer tre när det gäller att växa är Avril Lavigne som verkligen har vuxit som artist. Från flickig, lite småfånig till kvinnlig och mogen i sitt sätt. Vad det har med den här veckosammanfattningen att göra? Bra fråga egentligen, men jag avslutar kvällen med Keep holding on och publicerar den här sammanfattningen imorgon.
Over and out.
