Milan-Juventus: Antiklimax på hög nivå
Det såg så bra ut under de första minuterna. Ett aggressivt Milan pressade högt och Gattuso såg taggad ut som bara han kan göra. Men ack så effektivt förhoppningarna om en riktig galakväll slogs i spillror.
Förväntningarna var som vanligt höga när det vankades stormatch på San Siro igår kväll. Milan hade som bekant inte rosat marknaden men hos många av oss rödsvarta var ändå hoppet om att första hemmasegern för säsongen skulle komma. Ett hopp som skulle visa sig vara förgäves, återigen…
Inga större skrällar presenterades i de båda startelvorna. Det enda som fick en att höja en aning på ögonbrynen var att Serginho startade som vänsterback i stället för Maldini, vilket i sig ändå inte var någon jätteöverraskning. Hos Den gamla damen fick ikonen Del Piero finna sig i en bänkplats då Trezeguet och Iaquinta bildade anfallspar framför ett rakt mittfält.
När Ambrosini och co hade tågat in i samlad trupp till den mäktiga ljudkulissen som Inno Milan skapade drog då äntligen drabbningen igång. Milan inledde positivt under de första minuterna och känslan av att det kunde bli en riktigt rolig kväll infann sig, åtminstone hos mig. Hemmalaget var aggressivt, pressade högt och intentionerna var lovande. Så långt alltså.
Nu blev det inte så mycket positivt under fortsättningen tyvärr. Kalaset kom liksom av sig, för att citera ur Morfar Prosten…
FÖRSTA HALVLEK
Efter några halvdana anfallsförsök av Rossoneri kom första riktigt heta chansen i matchens elfte minut, en chans som skulle visa sig bli den bästa under hela matchen. En krossboll nådde Trezeguet i bortre delen av straffområdet, Serginho hängde inte med i markeringen och fransosen fick skottläge. Som tur var hade varken han eller Juventus marginalerna med sig den här gången då bollen tog klockrent i Didas vänstra stolpe. Returen tog sedan Oddo hand om och faran var över.
Första halvleken blev sedan inte speciellt händelserik. Milan hade en del anfallsintentioner och kom till flertalet inläggslägen. Men när bollen väl dök upp i straffområdet var allt som oftast Gilardino väldigt ensam där inne. Återigen visades svagheten med ”julgransformationen”, fyller inte mittfältarna på nog mycket blir anfallaren lätt isolerad och bortplockad.
Det vackraste vi Milanfans bjöds på under de första 45 minuterna kom efter drygt en halvtimmes spel. Då följde nämligen en sekvens som måste ha fått Glenn Hysén att drömma våta drömmar i natt. Kaladze inledde det hela med en perfekt glidtackling i full fart på Iaquinta, varpå Nesta följde upp med att i den efterföljande situationen klacka sig förbi Trezeguet en liten bit utanför eget straffområde. Försvarsspel och elegans i underbar kombination.
Gilardino var sedan igenom men blev tveksamt avvinkad för offside. Så mycket närmare än så skulle de rödsvarta inte komma.
Pirlo avslutade halvleken med ett hyfsat skott utifrån som dock inte vållade Buffon några större problem och lagen gick till pausvila med 0-0 i bagaget.
ANDRA HALVLEK
Akt nummer två inleddes fartfyllt med chanser åt båda hållen. Först var det Juventus som var nära att spräcka nollan när Salihamidzic tog sin in från sin högerkant och avslutade med vänstern. Dida sträckte ut och visade prov på sina reflexer när han enhandsräddade vid bortre stolpen. Bra prestation av Juventus kantbosnier och en strålande räddning av Dida. Oddo täckte sedan skottet på returen på ett föredömligt sätt.
Lite senare var det dags för Milan att skapa ett jätteläge. Ett inlägg från Oddo nådde lite turligt fram till Kakà inne i boxen. Denne avslutade på uppstuds med en halv cykelspark och Buffon ska vara glad över att skottet i princip gick rakt på honom annars hade vi haft 1-0 där. Returen slogs i mål av Gilardino som dock var offside.
Efter denna sprudlande start gick det mesta i stå igen. Juventus tog ett litet grepp spelmässigt och kanske var det samma känsla som infann sig hos Ancelotti, att något behövde förändras. Hursomhelst gjorde i alla fall mister ett dubbelbyte efter 63 minuter. Maldini ersatte Serginho på vänsterbacksplatsen och Inzaghi bytte rakt av med Gilardino.
Lagen skapade en del lägen var utan att riktigt få till det i avslutningsfasen. Närmast ett segermål under resterande delen av matchen var Milan när Inzaghi lurade offsidefällan och sprang sig fri i 70:e minuten. Återigen stod Buffon i vägen och denne stoppade ”Pippos” snabba avslut.
Pirlo testade även han Buffon med en riktigt vass frispark. Även den gången gick dock bollen rakt på Juventus burväktare som annars hade fått stora problem med projektilen.
Ett par straffsituationer innehöll tillställningen också. Nesta omfamnades ganska rejält av Zebina på en hörna i första halvlek utan åtgärd från domare Morgantis sida. I andra halvlek var det Gilardinos tur att anse sig förfördelad när han drogs i shortsen i ett försök att nå först på ett inspel framför mål. En straff där hade långt ifrån varit någon skandal.
Avslutningen kunde ha blivit riktigt sagolik då Maldini skaffade sig yta utanför straffområdet och avlossade vänstern mot bortre krysset. Tyvärr smet bollen förbi det och den gamle kaptenen fick inte bli hjälte på San Siro den här kvällen.
I stället verkade Milan oroväckande nöjt med 0-0 i slutskedet av matchen. Inget av lagen satsade särdeles hårt för ett segermål och den där rätta gnistan att avgöra såg ut att saknas. Märkligt då Rossoneri i allra högsta grad var i behov av en seger.
Sista bytet var även det av defensiv karaktär då Oddo, i och för sig sliten, byttes ut till förmån för Bonera. Denne stod för övrigt för ett stabilt inhopp.
SAMMANFATTNING
Ska man sammanfatta det hela går det enligt mig att göra med ett enda ord: Antiklimax.
Förväntningarna fanns där, första hemmasegern skulle inkasseras och Juventus skulle skickas hem till Turin utan poäng. Men nu blev det i stället en match som bara lämnade efter sig en tomhetskänsla och flera frågor än svar.
Vad är det som är fel i säsongens Milan? Är laget verkligen inte bättre än så här? Visst, Juventus är inget motstånd man bara går in och tar tre pinnar från. Dock kan man kräva mer än så här. Minimikravet borde ju vara ett rödsvart manskap taggat till tänderna med spelare som är beredda att offra lite för att vinna. Tyvärr verkar det som att väldigt få spelare av de som bär den anrika, vackra randiga tröjan i nuläget är särskilt offervilliga.
Det är allt för enkelt att kritisera enskilda individer, det handlar i grund och botten om ett lagspel som bekant. Men samtidigt måste vissa spelares och ledares insatser ifrågasättas mer än andras. De enda som egentligen var riktigt bra igår var Dida, Nesta och Kaladze. Hos flertalet av de övriga måste det finnas mycket mer att hämta, annars är det illa. Ja, illa är det egentligen redan, sedan länge. Ligan kastas bort och inte många verkar bry sig.
Min bestämda åsikt är att Ancelotti inte ska lastas allt för mycket för resultaten då det är många som bär ansvaret. Men samtidigt är han som manager högsta hönset och att hans plats inom ”familjen” verkar så pass säker trots allt känns inte heller rätt. Något behöver ändras och frågan är inte en ny röst skulle kunna hjälpa lite på traven. Svaret lär vi dock aldrig få då ”Carletto” säkerligen sitter kvar.
För att avsluta min kritikersalva ställer jag en sista fråga: Vad gör Gattuso på planen i dagsläget? Överflödigare spelare på Milanmittfältet för närvarande får man leta efter.
MILAN-JUVENTUS 0-0 (0-0)
Varningar, Juventus: Legrottaglie, Chiellini, Zebina.
Milan (4-3-2-1):
Dida – Oddo (Bonera, 78), Nesta, Kaladze, Serginho (Maldini, 63) – Gattuso, Pirlo, Ambrosini – Kakà, Seedorf – Gilardino (Inzaghi, 63).
Övriga på bänken: Kalac, Brocchi, Gourcuff, Cafu.
Juventus (4-4-2):
Buffon – Zebina, Legrottaglie, Chiellini, Molinaro – Salihamidzic (Marchionni, 70), C. Zanetti, Nocerino, Nedved (Palladino, 81) – Trezeguet, Iaquinta (Del Piero, 70).
Övriga på bänken: Belardi, Birindelli, Tiago, Criscito.
