Veckosammanfattning: Sent segerjubel och kalabalik
Måndag, ny vecka och dags för ytterligare en veckosammanfattning.
Som vanligt börjar vi med att bocka av Milans insats under veckan som gick. Efter föregående söndags urladdning hemma mot Napoli har det varit leenden igen på Milanello och Pato-haussen har om möjligt ökat än mer. 5-2-segern gav hopp om ett pånyttfött rödsvart lag och många väntade sig en ny glansföreställning när Udinese stod för motståndet under gårdagen. Men ack så långt ifrån någon uppvisning det blev. Det enda som visades upp från de rödsvartas sida var ett andefattigt, trögt och stillastående spel.
”Tell my why I don’t like mondays” funderar Bob Geldof och The Boomtown Rats och hade det nu inte varit för Kakàs magiska klack och Gilardinos iskalla avslut så hade jag nog kunnat komma på många anledningar till att hata måndagar idag. Men just den här måndagen går till och med att tycka om. Tänk vilken betydelse ett mål på övertid på Friulistadion kan göra, tillsammans med en del andra riktiga glädjeämnen från helgen som gick, kan ha på måndagshumöret. Med goda minnen med sig i bagaget från veckoslutet blir starten på den nya veckan så mycket enklare och att måndagar rent automatiskt egentligen är tunga dagar går då lätt att bortse ifrån.
För det blev ju jubel till sist. ”Den som väntar på något gott blir aldrig fet som farsan brukade säga” säger Robert Gustafsson i en av sina Tony Rickardsson-imitationer det stämmer verkligen. Däremot får man garanterat högre blodtryck, sämre nerver och utsätts för en ohälsosamt hög stressfaktor när man sitter och frustrerat väntar på att Milan ska avgöra matcher. Det är ett ofog för hälsan men samtidigt så är känslan så enormt skön när de rödsvarta väl lyckas få in ett sent matchvinnande mål. Några minuter före Gilardinos 1-0-balja påpekade jag för kompisen jag såg matchen med att man tidigare genom åren som Milansupporter fått uppleva en del sköna avgöranden på stopptid och att det vore så underbart att få göra det igen. Så passande att det för en gång skull blev som man önskade sig.
Som jag påpekar i matchrapporten, en seger är alltid en seger och därför ska vi inte älta det allt annat än glänsande spelet mer. En trepoängare ordnad, 22 till att jaga.
I övrigt har undertecknad sett för lite Serie A-fotboll under helgen för att ha särskilt många åsikter och tankar kring den senaste omgången. Försöker mig dock på en kortare summering i form av några ”veckans” som alltid.
Veckans…
…kalabalik: Inter-Parma
Söndagskvällens möte mellan överlägsna serieledarna Inter och ett hårt kämpande Parma avslutades verkligen med kalabalik modell större. 1-2 med några minuter kvar när Zlatan skjuter mot ett övergivet mål. Rutinerade Fernando Couto inser faran och kastar sig för att nicka bort bollen strax före mållinjen, något han också lyckas med men till Parmaspelarnas förtvivlan blåser domaren straff. Anledningen? Bollen kan ha touchat Coutos arm efter att den tog i hans huvud, tv-bilderna var svårtydda bör tilläggas, och Parmas dröm om tre poäng grusades rejält. Zlatan, straff, 2-2 och på stopptid även 3-2 genom samme målskytt. Den enes död, den andres bröd…
…stående inslag: Tveksamma straffar
En helg utan minst en riktigt tveksam eller helt felaktig straff i Serie A är något som inte existerar. Det känns i nuläget som att det är ungefär lika stor chans att diskutabla domarinsatser i det närmaste försvinner som att det blir världsfred innan sommaren. För att överdriva en aning. Inters mot Parma är redan nämnd, en straff åtminstone jag har svårt att se som klar trots flera tv-repriser. Dessutom har vi Fiorentinas andra straff mot Torino som ledde till 2-1 och därmed en trepoängare för Florenslaget. Mutu föll till synes oerhört enkelt med Lanna i hasorna och slog själv in vad som verkade vara en felaktig straff. Samtidigt som det är upprörande att se dessa allt för ofta undermåliga insatser från rättsskiparnas sida så känns det på ett sätt bra att allt är sig likt. Det är ju en trygghet i sig i ett annat så föränderligt samhälle…
…”det var visst fest igår”: Olof Lundh
Med risk för att få TV4 efter mig så måste jag passa på att spekulera lite kring Olof Lundhs (och kanske även de övrigas) vistelse i USA. Lundh har en viss benägenhet tycker jag att se lite lagom sliten ut på söndagskvällarna i Fotbollskanalen, men under söndagsnattens sändning från matchen mot USA såg han ut att ha ”toppat” formen. Med två svarta sopsäckar under ögonen såg nämligen Lundh ut som att han var på väg att kräkas över Roland Andersson i pausintervjun…
...bedrövligaste: Bråk - igen
Till sist tyvärr ett nytt konstaterande om att långt ifrån alla så kallade fotbollssupportrar har alla köttbitar i kalopsen (ett uttryck jag har snott från en gammal klasskompis sedan gymnasietiden). I stället talar rapporterna om bråk i Rom före matchen mellan Roma och Catania (som Roma vann med 2-0 för övrigt) och man kan inte annat än undra vad det är som är så svårt att förstå för dessa människor. Oavsett läggning, religion, bakgrund, etiska värderingar och åsikter så borde man väl ändå förstå att ingen någonsin vinner något på att slå varandra på käften eller sticka knivar i varandra? Men hotet mot fotbollen ger sig tydligen inte.