Da Milano: ”Milan och Ronaldinho är i princip överens”
Jag heter Henri Nekmouche och jag bor i Milano. Jag pluggar på Università Bocconi och jag älskar Milan. Här får ni följa mina tankar.
12 april 2008 :::: ”Milan och Ronaldinho är i princip överens” ::::
”Milan och Ronaldinho är i princip överens”
Så kommenterade Roberto De Assis affären igår, utanför den givna platsen för förhandlingar – ristorante Da Giannino.
Galliani sa så här: ”Det finns överenskommelse med spelaren, men nu måste vi komma överens med Barca. Vi tar ett steg i taget.”
La Gazzetta dello Sport skriver att affären i princip är klar och att det handlar om ett 4-års kontrakt med 8 miljoner euro (netto) i lön. Spelaren får även kontrollen över sina lukrativa image-rights. Milan kommer att betala 22 miljoner euro till Barca. Andra källor menar att De Assis redan håller på att leta boende till sin bror i de centrala delarna av Milano.
Enligt spansk media kommer Galliani att åka till Barcelona nästa vecka för att slutföra affären med Barca.
Det finns flera olika tänkbara anledningar till att det inte kommit något officiellt uttalande om att affären är klar. En tänkbar anledning är att Barca ska ha begärt att affären offentliggörs först efter att Barca åkt ut/vunnit CL – d.v.s. antingen den 29 april eller den 21 maj. Barca ska ha begärt det för att inte skapa problem inom laget och bland fansen.
Milan vill som bekant slutföra så fort som möjligt för att kunna presentera honom före valet, samt för att kunna jobba vidare på andra mål – Flamini, Shevchenko etc.
Hittills verkar det som att Milan verkligen har övertaget. Och enligt uppgift kommer De Assis ikväll att vara på plats i Turin för att se Juventus-Milan. Det vore en tydlig signal på att det bara är Milan som gäller för Ronaldinho.
Men det går inte att utesluta att det finns andra ormar i gräset som är redo att erbjuda mer pengar. Inter är just nu det största hotet för Milan. Under den senaste veckan har de ständigt kommit med motsägelsefulla uttalanden. Ena dagen vill de inte ha Ronaldinho och den andra vill de plötsligt ha honom igen.
Jag tror att Moratti just nu jobbar för fullt för att försöka få Ronaldinho. Han har redan öppnat kontakten med De Assis genom Branca, men Galliani blev snabbt informerad av De Assis om vad som försiggick. Galliani passade då på att avslöja Inter, som hittills inte hade velat gå ut offentligt och sagt att de är med i racet.
Men nu är det officiellt. Enligt Corriere dello Sport ska Moratti igår ha sagt: ”Jag skulle vilja säga en sak om Ronaldinho. Spelaren och Barcelona kommer inte att göra någonting före de har hört vårt erbjudande. Med ”vårt” menar jag Inters. Vi har tagit tid på oss för att värdera olika situationer. Under tiden har vi fått klara signaler på intresse.”
Det är tydligt att Moratti är redo att spendera och det sägs att NIKE är redo att hjälpa Inter. Frågan är vad Ronaldinho och De Assis tycker. Jag tror att de helt klart föredrar Milan, men det går inte att utesluta att ett 10-12 miljoner euro per år erbjudande inte kommer att locka.
De Assis jobb är ju trots allt att hitta den bästa lösningen för sin bror, och kanske är pengar det som lockar mest. Barca lär ju också föredra 30 miljoner euro framför 22 miljoner euro. Så än är det inte riktigt över.
I slutändan tror jag att Ronaldinho väljer Milan, men risken finns att affären kommer att bli betydligt dyrare – på grund av Moratti. Förhoppningsvis lyckas Galliani avsluta affären så fort som möjligt.
De Assis, Bronzetti och Galliani har alla uppmanat fansen att ha tålamod. Det stärker teorin om att ett officiellt pressmeddelande kommer att dröja tills efter att Barcas äventyr i CL tar slut. Under tiden får vi alla vänta och hoppas på att Gallianis och Berlusconis självsäkra uttalanden om att Ronaldinho bara vill till Milan, stämmer.
Nu fokuserar vi på Juventus ikväll. Tre poäng är nästan ett måste.
Forza Milan!
Källor: calciomercato.com, SKY, Tuttomercatoweb.com
_________________________________________________
11 april 2008 :::: Ronaldinho är snart klar för Milan ::::
MILANO Det började med ett möte i Milano för exakt en vecka sedan. Dagen efter förnekade alla parter att det rörde sig om några förhandlingar, men allt eftersom har sanningen kommit fram.
Under de senaste dagarna har förhandlingarna accelererat. Det står nu klart att Milan är mer än intresserade av att köpa Ronaldinho. Galliani och Berlusconi har deklarerat att Milan är i pole position och att Ronaldinho bara kommer att gå till Milan om han lämnar Barca.
Berlusconi erkände igår att Milan jobbar på att få hit Ronaldinho, och att Galliani skulle ha haft ett möte (mötet fick ställas in) med Laporta för två dagar sedan. Idag bekräftade Galliani det, och han sa också att han tror att Ronaldinho kommer att spela för Milan.
På frågan om Inter är med i jakten svarade han ja, och att han vet om vartenda samtal som Branca (Inters ansvarige för spelarköp) ringer. Reportern frågade hur han vet det och Galliani skämtade och sa: ”man vet inte, kanske är det en avlyssning…”. En tydlig referens till Calciopoli och samtidigt en tydlig signal till Inter att källan – De Assis – står närmare Milan.
Tidigare idag träffades Txiki Begiristain, Roberto de Assis och Ernesto Bronzetti på ett hotell i Barcelona. Enligt uppgifter begärde De Assis att Ronaldinho skulle frigöras från sitt kontrakt – men Barca avböjde naturligtvis.
Detta är ett trick från Milans sida för att försöka sänka Barcas krav. Liknande saker inträffade förra året när Milan köpte Ronaldo från Real. Ronaldo begärde en fri transfer, och Real avböjde. Transfersumman slutade till sist på 7 miljoner euro – 23 miljoner mindre än vad Real begärde sex månader tidigare när Milan försökte köpa Ronaldo under sommaren 2006.
Samma sak är nu på väg att inträffa igen. Barca begärde mer än 50 miljoner förra sommaren, men nu ser det ut som att det kan sluta på 20-25 miljoner euro, eventuellt 30 miljoner med Zambrotta inräknad i affären. Enligt spansk radio är Ronaldinho till 90 % klar för Milan.
Galliani sitter just nu i Kaladzes restaurang – Da Giannino – i Milano och väntar på att Bronzetti och De Assis ska komma tillbaka från Barcelona. Flyget ska vara försenat och därför avslöjades mötet för flera timmar sedan. På grund av förseningen fick SKY chansen att prata med Galliani:
”Ronaldinho har sagt att han går till Milan eller stannar i Barcelona, det är ett mycket positivt uttalande. Jag pratade med Txiki Begiristain och vi har fått tillåtelse att tala med agenten, men vi kommer inte att utnyttja artikel 17 av den nya FIFA-regeln. Vad kommer han att kosta? Priset är säkerligen lägre än förra året.”
Bli inte förvånade om ni snart får läsa att affären är klar. För nu är det nära. Ronaldinho till Milan. Otroligt.
***
Enligt La Gazzetta dello Sport ska De Assis igår kväll när han landade i Milano ha sagt: ”Vi vill endast till Milan, annars stannar vi i Barca”
När Galliani lämnade Da Giannino igår natt så kommenterade han så här:
”Ronaldinho och Shevchenko är till 180 % klara för Milan”
Om inte någon annan klubb kommer med ett väldigt högt bud i sista stund, så kommer den här affären att bli klar väldigt snart. Övergångsumman sägs nu ligga på 30 miljoner euro – utan Zambrotta.
***
Uppdaterat:
Roberto De Assis: ”Det behövs tålamod: Milan är en storklubb och Ronaldinho är imponerad. Han försöker i lugn och ro att lösa sin situation i Barca och det viktiga är att han är nöjd”
Adriano Galliani: ”Jag hoppas kunna komma överens med Roberto för att sedan resa till Barcelona och slutföra affären”
Ancelotti om Ronaldinho: ”Han skulle vara en ny spelare för oss, något mellan en trequartista och en anfallare”
Om man dömer av ansiktsuttrycken på de inblandade så ser det ut som att en lösning är nära. Enligt uppgifter så är ett nytt möte på gång i detta nu i Milans HQ på Via Turati.
Angående Shevchenko:
Ancelotti skämtade och sa: ”Sheva vill tillbaka därför att han glömt bort italienskan”
”Han är välkommen. Jag har aldrig sagt att han inte kan spela med Pato. Jag sa bara att han har liknande kvaliteter som Pato. Det är fel att säga att jag inte vill ha Sheva. Han kan komma tillbaka och vara väldigt nyttig för oss”
Fortsättning följer…
***
Min kompis Sander utanför Da Giannino - the spot för transfers!
Källor: calciomercato.com, SKY, Tuttomercatoweb.com
_________________________________________________
7 april 2008 :::: En viktig vecka – ett nygammalt radarpar mot Juve, CL, Ronaldinho ::::
MILANO 3-1 mot Cagliari och det känns som att saker börjar förändras. Är det verkligen så lätt att två spelare – Inzaghi och Kaká – kan förändra ett helt lag? Kanske, kanske inte. Helt klart är i alla fall att Milan har saknat båda två väldigt mycket. Det är sant att de spelat en hel del den här säsongen – men inte så ofta tillsammans. Sist de spelade tillsammans var i december, då Milan vann VM.
När de båda är i form blir det svårt för vilket försvar som helst. Dessutom innebär en Kaká i form att Seedorf får mindre boll. För mig betyder det att vi får se en bättre Seedorf, en Seedorf som inte håller i bollen för länge, en Seedorf som spelar med fart.
Tyvärr missade jag Kakás mål mot Cagliari då vi gjorde en furbo – vi köpte biljetter för 10 euro till terzo anello rosso, men trixade oss in i secondo anello rosso som kostar 30 euro. När vi höll på att gå upp för trapporna hörde vi jublet och alla undrade vem det var – sedan hörde vi ”Siamo venuti fin qua’, Siamo venuti fin qua’, per vedere segnare Kaaakaaaaaaa!!!”
Stämningen var helt annorlunda jämfört med matchen mot Atalanta. Curva sud sjöng och publiken var optimistisk. Milan spelade en snabbare fotboll och Inzaghis 2-0-mål kändes välförtjänt. Det var länge sedan Milan hade en 2-0-ledning i halvtid!
I andra halvlek spelade Milan av matchen och det var skönt att Pippo kunde göra ett till mål. Synd bara att Milan inte lyckades göra fler mål. Skönt också att se att spelarna tackade publiken. Seedorf applåderade publiken mitt i matchen efter att de hade tillägnat honom en sång. Gattuso fick höra sin sång när han skadades, och Kakás och Pippos sånger sjöngs som vanligt väldigt högt.
Nästa helg väntar Juventus som imponerade stort i andra halvlek mot Palermo. Nästa omgång kommer med all sannolikhet att bli avgörande för Milans del. Om Fiorentina torskar mot Inter så måste Milan ta chansen att ta in. Men det kommer att bli väldigt svårt. Förhoppningsvis kan radarparet Kaká-Inzaghi göra saken lättare. Jag skulle vilja se en repris av Juve-Milan 2004!
***
Det börjar hända saker med Ronaldinho. Igår kväll såg jag Controcampo på TV där de ringde upp och intervjuade Ernesto Bronzetti. Milans konsult kunde givetvis inte säga så mycket – han kunde inte förneka eller konfirmera summan 20 miljoner euro, och som väntat förnekade han att Milan tänker utnyttja FIFA-regeln.
Men jag blev glad när han berättade att när han för 1,5 år sedan var hemma hos Ronaldinho så berättade brassen för honom att om han någonsin skulle lämna Barca så är Milan hans enda alternativ.
Igår kommenterade personer från Barcelonas ledning turerna kring Ronaldinho. Ingen bekräftade något, men det intressanta är att ingen heller förnekade något.
Laporta: ”Ronaldinho är inte tillgänglig för tränaren, jag föredrar att inte prata om spelare som är frånvarande. Erbjuder Milan 20 miljoner euro? Det är inte rätt tidpunkt att tänka på transfermarknaden, det kommer att finnas tid att tänka på det senare.”
Begiristain: ”Vi vet ingenting om något erbjudande från Milan, vi hoppas bara att Ronaldinho kan komma tillbaka så fort som möjligt.”
Laporta brukar alltid förneka att Ronaldinho kommer att lämna Barca, och säga att han vill ha kvar brassen. Det gjorde han inte igår.
La Gazzetta dello Sport hävdar idag att Milan och Ronaldinho är överens, och att De Assis idag kommer att träffa ledningen och begära en transfer. De skriver också att Milan kommer att presentera ett bud, kanske redan under den här veckan.
Vi får se hur det går…
***
Idag var vi och köpte biljetter för Milan-Inter. Många har frågat mig om det var möjligt att fixa biljetter, men tyvärr får man bara köpa en biljett per person. Men det jag kan säga är att efterfrågan var ovanligt låg. Jag minns att när vi köade för biljetter 2004 så var kön väldigt lång, men imorse var vi högst 20 pers som stod och köade. Men det var det värt – secondo anello arrancio here we come!
***
Källor: La Gazzetta dello Sport, calciomercato.com
_________________________________________________
4 april 2008 :::: Kommer Milan att köpa Ronaldinho? ::::
MILANO Ryktena har dragit igång igen, trots att Berlusconi för några veckor sedan hävdade att Milan inte vill ha brassen. Det hela började med att Ronaldinhos bror – tillika hans agent – Roberto De Assis i onsdags åt middag med Adriano Galliani och Ernesto Bronzetti (Milans konsult i Spanien) i Milano.
Dagen efter erkände Galliani att Milan tycker om Ronaldinho, men han förnekade att han under middagen förhandlade med De Assis om en transfer. Bronzetti erkände förvisso också att det finns ett intresse, men att det är i ett tidigt stadium. Han tror inte att det skulle innebära något problem om Milan missar CL, då ”spelare kommer till Milan ändå”.
Han menade att middagen bara var en vanlig middag mellan vänner. Han förnekade också ryktet att De Assis träffade Inter under sitt besök i Milano. De Assis förnekade också att de pratade om broderns framtid. Han menade att de pratade om Oliveira.
Spekulationerna fortsatte och igår sa Ancelotti att Milan sedan länge varit intresserade av Ronaldinho och att brassen skulle passa bra med Kaká och Pato, då han har andra egenskaper. Han påpekade också att Milan under 2002/2003 spelade med fyra playmakers samtidigt: Rivaldo, Rui Costa, Seedorf och Pirlo trots att ingen trodde att det var möjligt.
Sist ut var Berlusconi som igår sa följande på frågan om Milan kommer att köpa Ronaldinho: ”Jag hoppas och tror det, vi kommer att försöka” samtidigt som han gjorde en gest med händerna som ville visa att Milan är nära.
EN LÅNG HISTORIA Ronaldinho och Milan har varit en kärlekshistoria som varat i fyra år. Milan var inte med i jakten på Ronaldinho när han lämnade PSG under sommaren 2003 (Milan köpte ju som bekant Kaká för mindre än en tredjedel av summan som Barca betalade PSG för Ronaldinho), men efter en säsong i Barcelona hade Ronaldinho visat världen att han var en av världens bästa spelare – om inte den bästa.
Berlusconi föll för glädjen och tekniken som Ronaldinho visade upp under matcherna och han gjorde inte det till en hemlighet att han skulle älska att se brassen i Milan. Under Albertinis avslutningsmatch på San Siro i januari 2006 visade Milanfansen sin kärlek till Ronaldinho när de sjöng hans namn. Men under 2004, 2005, 2006 och 2007 kunde inte Milan komma nära brassen. Prislappen låg någonstans mellan 80-100 miljoner euro och så långt ville inte Milan gå.
Milanfansen har hela tiden velat ha honom till klubben och de har hela tiden hoppats på att drömmen ska bli verklighet. Under varje transferfönster har ryktena gått igång, och för att dämpa förhoppningarna har Galliani ofta sagt: ”Ronaldinho skulle man ha köpt från Gremio, inte från Barcelona”. Som ett försvar för att Milan inte kan köpa brassen för alltför mycket pengar. Och när Milan vann VM i december önskade sig fansen en present: Ronaldinho. Berlusconi svarade med att föreslå en insamling bland fansen.
STRATEGI Det Milan har gjort bra under hela den här tiden är att de byggt upp en bra relation med De Assis. Den starka relationen mellan De Assis och Galliani har gjort att Milan alltid legat i Pole-position i fall brassen skulle vilja lämna Spanien.
De Assis har kunnat utnyttja Milan i kontraktsförhandlingarna med Barcelona för att höja sin brors lön, men det står klart att han och hans bror har stor respekt för Milan. Jag har skrivit om det tidigare, och det tål att upprepas – när Milan köpte Oliveira 2006 (en av De Assis klienter), så berättade De Assis att ”det är en del av en långsiktig plan att ta Ronaldinho till Milan 2008”.
Det var ett ganska märkligt uttalande, och det kändes som en besvikelse (för alla oss som hoppades att Ronaldinho skulle komma 2006 eller 2007). Men det kan mycket väl vara så att De Assis råkade säga lite för mycket för att lugna alla fans som hoppades.
Jag tror att det hela tiden funnits en långsiktig plan – som absolut inte varit definitiv – men som aldrig riktigt övergivits. Jag tror att Milan insåg att Ronaldinho var lycklig i Barcelona och att Barca aldrig ville sälja honom. Därför har de aldrig lagt ett bud. Men nu har tiderna förändrats.
NY TIDER Ronaldinho har två år kvar på kontraktet och Barca kommer i sommar att bli tvungna att betala 21 % mer i skatt än vad de hittills gjort under brassens första fem år i Spanien. Och med bara två år kvar på kontraktet är det snart dags att förhandla om ett nytt – och det finns inget som talar för att han skulle acceptera att få en lägre lön, och det är ganska otänkbart att Barca kommer att satsa på investeringen Ronaldinho med tanke på de ökade skattekostnaderna.
I och med att Ronaldinho nu är 28 år innebär det att han också kan utnyttja den nya FIFA-regeln artikel 17 som säger att han kan lämna klubben genom att betala lönen som återstår på kontraktet (16 miljoner euro). Han har i år haft väldigt mycket problem med skador, bråk med tränaren och med klubben och Bojan, Henry och Dos Santos har ersatt honom på ett bra sätt i truppen. Samtidigt har hans popularitet bland Barcafansen dalat betydligt.
Med andra ord finns det inte mycket som talar för att han ska vara kvar i Barca. Jag tror inte att vi kommer få se Ronaldinho gå för 16 miljoner euro, då det finns en slags pakt mellan klubbarna att inte utnyttja regeln. Däremot tror jag att någonstans mellan 20-25 miljoner är en rimlig summa.
***
Själv är jag glad och förväntansfull. Som ett stort fan av Ronaldinho och hans sätt att spela fotboll tycker jag att det vore en väldigt bra värvning. Självklart finns det vissa frågetecken vad gäller hans beteende utanför planen. Men tanken att få se honom spela i Milan med Kaká och Pato gör att jag verkligen hoppas.
Jag tyckte verkligen om när Milan spelade med fyra playmakers samtidigt, då kreativiteten på planen gjorde att laget spelade en underbar fotboll. Om Ronaldinho går till Milan kan vi återigen få se Milan ställa upp med fyra playmakers samtidigt: Kaká, Pirlo, Seedorf och Ronaldinho.
En sådan uppställning är nästan motsatsen till den uppställning Milan ofta ställt upp med den här säsongen. Milan och dess fans behöver en stor värvning som kan skapa entusiasm och glädje igen.
Vi får se hur det hela slutar. Kanske var det hela bara ett desperat sista utspel från De Assis för att försöka få ett nytt kontrakt i Barcelona. Eller kanske var det början på ett lyckligt slut på transfersagan som pågått i fyra år. Kanske får Milanfansen äntligen se Ronaldinho i Milan. Vi får se.
_________________________________________________
30 mars 2008 :::: Kärleken finns mitt bland buropen och busvisslingarna ::::
SAN SIRO Ännu en söndag, ännu en besvikelse. Det känns som att dagens förlust var droppen för många. Under de senaste månaderna har jag varit på varje hemmamatch och jag har märkt hur frustrationen bland fansen växt för varje vecka. Fansen har buat och skrikit en massa svordomar, men hittills hade det aldrig urartat därför att varje förlust eller kryss hemma har följts upp av en bortaseger helgen efter, vilket gjort att Milan fortfarande hängt kvar i jakten på fjärdeplatsen.
Själv har jag varit en av de minst kritiska därför att jag först och främst inte gillar personer som först förolämpar spelarna under halva matchen och sedan vänder kappan efter vinden och hyllar dem så fort det går bra igen. Och därför att jag inser att det inte hjälper spelarna på planen om publiken buar under matchen, när de fortfarande har chansen att vända. Det är smartare att bua efter slutsignalen.
Under matchen mot Palermo för några veckor sedan satt folk på läktaren och skrek under hela matchen, vissa av dem hade one-way communication med planen. Personen som satt på raden bakom mig skrek mest av alla. När jag vände mig om och såg att personen var en 60-årig steward, som istället för att göra sitt jobb och övervaka publiken, satt och kommenterade matchen – kunde jag inte fortsätta att vara lack på honom, det var för komiskt.
Inför dagens match hade Milan bara lyckats vinna fyra hemmamatcher. Det är givetvis ett skämmigt facit och det är dessutom ett av de sämsta i hela Serie A. Under veckan pratade Milanspelarna och Ancelotti mycket om hur de nu skulle börja ta tag i saker och ting, om hur Milan skulle börja vinna hemma. Därför hade vi fans förväntat oss att få se en förändring under dagens match.
Men redan efter fem minuter sa jag till min kompis Marco att spelarna fortfarande hade exakt samma inställning som förut. Pirlo slarvade och Seedorf såg precis lika seg ut som han gjorde under förra hemmamatchen mot Sampdoria, när han var sämst på plan. Atalanta lyckades göra två mål och det känns som att alla målen som Milan släpper in är likadana – motståndarlaget har i princip inget av spelet men de är mycket farligare än Milan när de lyckas kontra.
Seedorf blev av med bollen/passade fel typ 80 % av sina aktioner under första halvlek. Jag tror inte jag någonsin sett honom spela så dåligt som han gjorde idag. Publiken började t o m att bua så fort han fick bollen.
När Atalanta gjorde 0-1 blev det helt tyst, men efter det ökade buropen och bussvisslingarna successivt tills de nådde rekordhöjder när Atalanta gjorde 0-2. I det ögonblicket inträffade en krock mellan två tider, en krock som speglar dagens fotboll och speciellt dagens italienska fotboll och Milan.
När Maldini demonstrativt vände sig mot varje del av arenan och visade en tumme upp och ironiskt applåderade tillbaka till publiken, var det som tydligast. På ena sidan finns det gamla – fansens klassiska kärlek till tröjan, till klubben, till spelarna som ger allt för klubben och på den andra sidan finns pengarna, business-delen av dagens fotboll, och rockstjärnstatusen – jag-skiter-i-fansen-attityden – som många av dagens fotbollsspelare har.
Avståndet mellan spelarna och fansen har växt alltför mycket. När en sådan som Maldini mitt i en match bråkar med fansen och inte förstår att fansen har rätt att visa sitt missnöje med lagets katastrofala spel – då inser man att respekten till de som alltid älskar och alltid kommer att älska klubben har försvunnit i takt med att inflödet av pengar inom fotbollen bara växt och växt.
Jag förstår varför Maldini gjorde som han gjorde – busvisslingarna hjälper inte laget på planen. Men samtidigt måste man förstå att Milan underpresterat i Serie A under hela året. Utan VM och Supercupen hade den här säsongen varit ett fiasko. Publiken buar därför att de vill att spelarna och ledningen ska vakna – de vill ha en reaktion. Milanfansen är bortskämda – de vill ha titlar och de vill se en offensiv och underhållande fotboll.
De vill inte se Milan förlora mot lag som Atalanta hemma på San Siro. De vill se Milan spela som Milan. De har visat tålamod under hela säsongen, men vid en viss tidpunkt blir det för mycket. De är trötta på att höra spelarna och Ancelotti snacka, de vill se resultat på planen.
Om dagens Milanspelare inte kan prestera så är det dags att lämna över till någon annan. Om spelarna tänker på klubbens bästa så inser de det. Fansen kommer alltid att finnas kvar, men inte spelarna. Milan betyder väldigt mycket för väldigt många människor. Fansen har rätt att ställa krav.
Pengarna inom dagens fotboll har ökat distansen mellan spelarna och de som verkligen bryr sig. Spelarna blir distraherade. Jag tror att många av spelarna inte inser hur mycket deras prestationer betyder för folket. Hur mycket det betyder för människorna som lägger sina sista pengar på att följa klubben, eller för kvinnan på läktaren som grät när Atalanta gjorde 0-2. Det handlar om kärlek. Och kärlek skapar många känslor, både positiva och negativa.
Idag protesterade curvan återigen. Jag vet inte varför men jag kan tänka mig att det delvis beror på alla dåliga resultat. Curvan stödjer alltid laget i både vått och torrt, men istället för att trycka ner laget när det går dåligt genom att bua, var dagens tystnad en mer effektiv protest sett till klubbens bästa. San Siro har tröttnat.
Protesterna under den första halvleken handlade som sagt om kärlek och om att väcka en reaktion. I och med starten av andra halvlek slutade buropen mot Seedorf t ex. Kanske hjälpte det, för att med lite tur hade Milan faktiskt kunnat spela oavgjort. Men även om Pirlo hade lyckats kvittera så hoppas jag att ledningen nu inser att det krävs en satsning inför nästa säsong.
Fansens är oroliga för att Milan ska missa CL. Men det de jag pratat med är mest rädda för är att Milan inte kommer att göra om laget inför nästa säsong. En del menar att det kanske är bättre om Milan får spela Uefa-cupen så att ledningen verkligen inser att saker och ting behöver förändras. Någon nämnde Bayern München, som inför den här säsongen storsatsade med Ribery, Toni och Klose trots att de spelar i Uefa-cupen.
Personligen ser jag dagens burop som positiva därför att förhoppningsvis inser Ancelotti att Gattuso och Ambrosini inte kan spela tillsammans i Serie A. Och förhoppningsvis inser Galliani att det behövs konkurrens på mittfältet och i anfallet så att Ancelotti inte kan ställa upp med Gattuso och Ambrosini, med Seedorf som trequartista. Det behövs nya spelare som kan röra om hierarkin inom laget, framför allt på mitten. Dessutom behövs minst en ny ytterback.
En del menar att en sådan som Brocchi får spela mer än Gourcuff därför att han är bättre kompis med Maldini. Men det tror jag inte riktigt på. Däremot tror jag att Ancelotti väljer att spela med Ambrosini och Gattuso därför att han står dem alltför nära. Det känns som att Ancelotti inte riktigt ser till lagets bästa när han väljer att spela med två defensiva mittfältare.
Resultatet är för mig solklart – utan kreativitet och fart på mittfältet vinner man inga hemmamatcher. Milans hemmafacit talar sitt tydliga språk – endast 4 vinster på 15 försök. Att Gattuso var Milans offensivaste mittfältare i första halvlek är ett annat bevis på hur fel det är. Jag menar – hur effektivt är det?
***
Precis efter att jag hade sagt det till Marco upplyste han mig om att Gattuso tydligen under sin tid i Perugias juniorlag gjorde 29 mål under en och samma säsong…det var i och för sig under hans tid som trequartista – men ändå!
_________________________________________________
7 mars 2008 :::: Applåder efter slutsignalen på San Siro ::::
SAN SIRO Vi satt och väntade på en avgörande prestation från Kaká, Pato eller Pirlo – men den kom aldrig. Istället dog våra drömmar för den här gången, när Fabregas sköt det där skottet. När kvartsfinalerna drar igång om några veckor kommer inte våra rödsvarta hjältar att vara där – och det känns givetvis konstigt.
Vi är ju vana vid att få uppleva de där magiska CL-kvällarna, där våra hjältar gång på gång visar världen att Milan är en speciell fotbollsklubb. Men i år blir det inte så.
Direkt efter 0-1 målet förstod vi att det var över. Jag hade precis sagt till Olga att det skulle vara över om Arsenal gjorde mål – och så blev det. Milan-spelarna såg helt uppgivna ut – de hade inte motivationen, hungern eller orken att resa sig.
Jag sa innan matchen att Milan var tvunget att prestera bättre offensivt, för att vi skulle gå vidare. De första 20 minuterna började bra, men Milan lyckades inte få hål på Arsenal.
Pirlo, Kaká och Ambro hade ingen bra dag, och utan Seedorf och Ronaldo, fanns det inget mer att sätta in (Ancelotti har misshandlat Gourcuff). Vi har haft problem med offensiven hela säsongen, så det är ingen nyhet.
Fabregas gjorde mål och San Siro tystnade. Vi alla insåg att det var över. Milan-spelarna tog lång tid på sig att hämta ut bollen ur målet. En del i publiken lämnade arenan. I någon minut var vi alla tysta.
Men sedan drog Curva sud igång sången igen och jag har aldrig sjungit ”Alé Alé Alé Milan Alé. forza lotta vincerai, non ti lasceremo mai!” på det sättet tidigare. Vi visste att det var över, men vi kände precis det som sången säger – ”vi lämnar dig aldrig, Milan”.
Jag blev stolt över att vara Milanista. Ungefär som när Milan-spelarna applåderade och gjorde high-fives med Liverpool-spelarna efter CL-finalen i våras, eller som när Milan dedikerade Supercupen till den nyss avlidne Sevilla-spelaren Puerta.
Efter slutsignalen applåderade vi Arsenal – som visat att de är ett väldigt bra lag, som förtjänade att gå vidare. Men vi applåderade också Milan-spelarna. Av tacksamhet för allt vi fått uppleva.
CL var vårt mål för våren – så klart, men man kan inte alltid vinna och i år var det inte vår tur att vinna CL. Spelarna och klubben har ändå gjort oss stolta. Vi vann Supercupen och VM, vilket är fantastiskt kul. Spelarna och Ancelotti förtjänar respekt.
Direkt efter matchen gick Galliani och Berlusconi ner i omklädningsrummet och tackade spelarna för de senaste årens prestationer. Och dagen efter matchen åkte Galliani till Milanello för att tacka spelarna igen.
DEN SVÅRASTE TURNERINGEN När Milan nu åkte ut så pass tidigt fick det mig att verkligen inse hur svårt det är att prestera i CL – och hur fantastiskt bra Milan presterat de senaste sex åren.
Sedan sommaren 2002 har vi nått tre finaler (2003, 2005 och 2007), en semifinal (2006), en kvartsfinal (2004 – när vi egentligen var som bäst!!) och nu en åttondelsfinal. 2003 och 2007 vann vi hela skiten och 2005 slängde vi själva bort pokalen.
Målet för den här säsongen var att vinna Supercupen och VM – och sedan försöka att göra ”det omöjliga”. Jag säger ”det omöjliga” därför att inget lag har lyckats vinna CL två år i rad. Men egentligen är det ju inte omöjligt – Milan vann ju Europacupen två år i rad 1989 och 1990.
Faktum är att de senaste fyra åren har vinnarna av CL åkt ut i åttondelen året efter. Liverpool och Barcelona lyckades inte vinna VM. Det visar tydligt att det är väldigt svårt att hitta den rätta motivationen och hungern igen redan året efter. Barcelona och Liverpool lyckades inte hitta den till VM – vilket Milan gjorde. CL har blivit svårare och svårare.
Galliani var tydlig med att årets stora mål var VM. I och med att turneringen är i Japan tar den mycket på krafterna, och när man lyckas vinna CL, Supercupen och VM är det naturligt att man blir mätt.
Nu vet jag inte om det är helt rättfärdigat att prioritera Serie A som trea, men klubbledningens val har varit tydligt från början: 1. VM och Supercupfinalen 2. CL 3. Serie A och 4. Coppa Italia.
Det är också lättare och smartare att satsa på att vinna VM och Supercupen när man väl gått hela vägen och vunnit CL. Däremot tror jag att det är väldigt mycket svårare att vinna VM, Supercupen och CL tillsammans – än att vinna Serie A. Milan vann Serie A 2004 och kom tvåa 2005 och 2006, så vi vet.
Givetvis vill alla vinna Serie A, men det finns så mycket mer prestige – och pengar – i de internationella turneringarna. Där tävlar alla de bästa från de bästa länderna.
Alla Europas bästa fotbollsklubbar vill vinna CL och alla spelare drömmer om att få vinna turneringen. Tillsammans satsas det flera miljarder varje år. Och varje år går alla hem besvikna – förutom ett lag.
Vi har varit det där laget två gånger de senaste sex åren, och lägger man till att vi nådde finalen 2005 och semifinalen 2006 inser man hur många fantastiska CL-kvällar vi Milanisti fått uppleva.
NOSTALGI Vem minns inte åttondelsfinalerna mot Sparta 2004 (Gattuso!), Manchester United 2005 (två fantastiska matcher), Bayern 2006 (tack Pippo och Sheva!) och Celtic 2007 (tack Kaká)?
Vem minns inte kvartsfinalerna mot Ajax 2003 (tack Pippo), den första mot Deportivo 2004 (Kaká!), Inter 2005 (5-0 sammanlagt!!!!), Lyon 2006 (forza Pippo!!!), Bayern 2007 (forza Clyde!!)?
Vem minns inte semifinalerna mot Inter 2003 (tack Sheva!), PSV 2005 (tack Ambro!), Barca 2006 (Vilka chanser i det första mötet! Och Shevas felaktigt bortdömda mål i returen skulle ha tagit oss till förlängning) och Manchester United 2007 (TACK KAKÀ OCH HELA LAGET !)?
Och slutligen – vem minns inte finalerna mot Juventus 2003 (vilken glädje), Liverpool 2005 (en fantastisk första halvlek..) och Liverpool 2007 (tack än en gång Pippo!)??
Vi alla förtjänar en fet smäll om vi är missnöjda. Tänk på Inter – de har aldrig vunnit CL och det har inte vunnit Europacupen på 43 fackin år. Costacurta var inte ens född sist Inter vann Europacupen (!) medan Milan har vunnit Europacupen/CL tre gånger sedan Bojan föddes!
Milan kommer igen, var så säkra. Vi har spelare som vunnit dubbelt så många CL-titlar som Inter gjort som klubb. Vi har en self-made billionaire som president och en klubbledning som är äkta vinnare, som alltid är hungriga efter fler titlar.
Milan har vunnit flesta internationella titlar av alla klubbar i världen och tro mig – det kommer mera. Låt inte avundsjukan från andra påverka er.
ALÉ ALÉ ALÉ MILAN ALÉ. FORZA LOTTA VINCERAI, NON TI LASCEREMO MAI!!!!!!
FORZA MILAN!
_________________________________________________
4 mars 2008 :::: Det är dags för Milan att vara Milan ::::
MILAN Stämningen i Milano inför ikväll är positiv. De flesta tror att Milan kommer att visa att gammal är äldst – och bäst.
Det är upp till Carletto att visa upp sitt lags bästa sida. Sidan man visade förra året när det gällde som mest, borta mot Bayern Munchen och hemma mot Manchester United. Det var då Milan visade att man är Milan – bäst när det gäller.
Jag älskar när alla räknar ut Milan. Jag älskar när folk skriver att Milan är det sämsta laget i CL-slutspelet, att de haft tur med lottningen, att de gått vidare tack vare självmål (det är sant, någon skrev det), och att de bara vunnit mot mindre lag.
Jag älskar att folk jublade när Bayern kvitterade i slutminuten i det första mötet i kvartsfinalen och när Rooney avgjorde i det första mötet i semifinalen. Jag älskar att Seedorf sedan fullkomligt dominerade mot Bayern borta och mot Man Utd hemma och att Milan sedan gick och vann hela turneringen.
Jag älskar att folk trodde att Cristiano Ronaldo skulle ha lekstuga med Milan – och att Gattuso sedan fick Ronaldo att se ut som en 12-åring. Han dominerade så mycket att det startades en grupp på Facebook som heter ”Cristiano Ronaldo who? Oh you mean Gattuso’s bitch!”
Jag älskar att Pippo alltid är där när det gäller – att han gjorde fem mål på tre finaler under 2007.
Jag älskar att Ambrosini och Gattuso alltid kliver fram när det är CL.
Jag älskar att vi har en kille som heter Alexandre Pato i laget.
***
ARSENAL Under hösten hyllade alla Arsenal (eller var det bara vi-älskar-England=svensk media?). Laget ansågs vara det bästa i Europa. Men så fort Milan lottades mot Arsenal har jag inte hört lika mycket hyllningar. Nu är det gamla Milan mot unga Arsenal. Nu är all press på Milan – Arsenal slår ur underläge.
Borde det inte vara tvärtom, med tanke på hur mycket Arsenal hyllats och Milan kritiserats? Jo, men nu är det så att alla egentligen vet att Milan är Milan. Folk vågar inte tippa emot Milan.
De vill hemskt gärna kritisera oss och se oss misslyckas – men egentligen fruktar de oss. Och de gör de rätt i för Milan – under Ancelottis ledning – är det bästa laget i CL sedan 2002. Milan har aldrig åkt ut CL när de spelat 0-0 i det första mötet (Ajax 2003, Sparta 2004, Lyon 2006 och Celtic 2007).
Jag ska erkänna att jag inte följt Arsenal. Jag tittar aldrig på Premier League. Det är en annan sport – som min kompis Jens brukar säga. Jag har hört att Arsenal spelar en underhållande fotboll. Och med tanke på att nästan inget med klubben är engelskt, så tror jag att det kan stämma.
När jag tittar på deras startelva så skräms jag inte det minsta – ingen i deras lag skulle platsa i Milan. Men det är det som är tjusningen med fotboll. Inget är avgjort förrän domaren blåser av matchen.
Arsenal har redan bevisat att de kan gå långt i CL – de var i final 2006. De kan slå ut Milan ikväll. Det är så nya stjärnor föds. Dagens Arsenal-spelare är ganska okända för mig, men inom något år kanske jag vill ha någon av dem till Milan.
***
DEBATT Min kompis Hassan – som är Arsenal-fan – missar troligtvis matchen ikväll tack vare att hans batteri i mobilen tog slut efter en hård kväll ute, kvällen före vi skulle köpa biljetter. Han kan knappt prata om den där morgonen, då jag ringde honom tio gånger för att jag undrade var fan han var.
Visst är det fett tråkigt för honom, men på ett sätt känns det skönt – vi skulle ha kunnat bli ovänner under matchen. När det är CL på San Siro kramar alla varandra och då kan vi inte ha en kille med Arsenal-tröja bland oss.
Under två veckor har vi diskuterat om det första mötet och matchen ikväll. Han menar att Milan hade tur att Arsenal inte gjorde mål i London. Jag menar att visst hade Milan lite tur att Adebayor inte satt den där nicken, men förutom det skapade Arsenal inget speciellt.
Milan höll undan på Emirates – där Arsenal är som bäst. Vi spelade inte alls bra offensivt. Men ikväll har vi chansen att visa vad vi går för offensivt. Ikväll kommer Arsenal till vår arena. Arsenal har en hel del att bevisa. Som Kaladze sa igår:
”Okey, Adebayor är duktig, Fabregas och Hleb är snabba, men vi har sett många duktiga lag komma till San Siro och förlora.”
Precis. Spelar Milan som Milan så är vi vidare.
***
STÄMNINGEN I MILANO Under CL-matcherna på San Siro är stämningen verkligen speciell. Spänningen, CL-sången, glädjen och nervositeten är värd alla pengar man än betalar.
Hassan ringde precis från Piazza Duomo och berättade att Arsenal-fansen är där och härjar. Tjocka britter med ölmagar har skrämt upp kommunen som beslutat sig för att lägga stängsel runt Vittorio Emanuele statyn till och med den 11 mars.
Bara för oss Milanisti
Hassan försökte tidigare idag köpa biljetter – till Arsenal-sektionen – utanför San Siro. Han fick ner utgångspriset på 170 € till 90 €. Men än är han inte nöjd.
Vi får se om hans förhandlingsteknik/arabiska sida kan få honom att nå målet – 50 €. För övrigt så börjar priserna på biljetterna till utmärkta terzo anello rosso på 120 €.
Det har varit strålande väder i tre dagar i rad nu. I söndags var det 24 grader i solen. Men ikväll blir det regn. Precis som mot Man Utd hemma förra året. Galliani sa då att det betyder tur, så vi får väl hoppas att det betyder tur ikväll också!
Nu är det snart dags att gå till San Siro – FORZA MILAN!!!!
_________________________________________________
23 februari 2008 :::: Reflektioner efter 0-0 ::::
ARSENAL-MILAN 0-0 bra eller dåligt? För mig är det godkänt, men inte mer. 0-0 borta är ganska farligt. Gör Arsenal ett mål i returen, så måste Milan göra två. Vinst är det enda som gäller för Milans del den 4 mars.
I onsdags spelade varken Pirlo, Seedorf eller Kaká speciellt bra. Pato var precis tillbaka från skada, och det var dessutom hans CL-debut. Om bara två av dem gör en bättre match i returen – samtidigt som defensiven fungerar lika bra som i onsdags – så är vi vidare. Det är jag säker på. Arsenal måste spela fantastiskt bra för att de ska gå vidare.
Milan gjorde en bra insats defensivt, men det var ingen Manchester United borta 2005-prestation. Då dominerade Milan totalt. Nu orkade inte mittfältet riktigt hålla i bollen under vissa delar av matchen, och det kunde – och borde (Adebayors nick) – ha straffat sig.
Att Milan måste vinna gör mig optimistisk. När Milan har kniven på strupen i CL, spelar laget som bäst. Fråga bara Manchester United.
Jag tror inte ni fick se det i Sverige (i Sverige är det ju mer intressant att visa personerna i studion), men precis innan spelarna skulle vandra ut på planen fick man se när Milan-spelarna stod och väntade utanför omklädningsrummet.
Arsenal-spelarna kom ut en efter en och man såg hur de tittade på Milan-spelarna. Maldini, Nesta, Kaká och Kaladze stod som giganter. Arsenal-spelarna kändes som småpojkar. På puben där jag såg matchen började de flesta att skratta när det visades.
Arsenal spelar en positiv fotboll och jag är väldigt imponerad av Wenger som ständigt lyckas bygga nya storlag. Titta bara på en sådan som Flamini – för bara något år sedan var han ett skämt. Nu är han stabil och han blir nästan förolämpad när han jämförs med Gattuso. Wenger pumpar verkligen sina spelare med självförtroende.
Arsenal är som starkast hemma på Emirates stadium, där den våta planen gör det svårt för motståndarna att hänga med i deras snabba passningsspel. Milan hade en del problem, men fick ändå med sig 0-0.
Nu väntar San Siro och 80 000 Milanisti på läktarna. Nu får vi se vad Arsenal kan prestera. Jag vet i alla fall att det ska bli en ära att få se Gattuso springa ut till We will rock you. Milan kommer att vara taggat. Lita på det.
***
Oddo imponerade stort på mig. Det är den där Oddo vi vill se – jävligt bra i defensiven och bra i offensiven. Fortsätt så.
***
Jag måste avsluta med några ord om Pato. Jag har redan skrivit om honom flera gånger, men jag kan inte låta bli att inte skriva igen. Han är fantastisk.
Allt han gör ser så naturligt och enkelt ut. När han trippar fram så tror man att han spelar hemma i köket. Man kan inte tro att det är hans CL-debut mot Arsenal inför 60 000 på Emirates Stadium, med miljontals TV-tittare.
När han missar en dribbling eller en målchans blir jag inte arg. Det är ju Pato – han som kan bli bäst i världen.
När han i första halvlek attackerade Arsenals backlinje utbröt ett kollektivt ”Öhh öööööh ööööööhhh ööööhh”, han avancerade och avancerade, men tyvärr så blev det inget farligt. Men ändå. Alla vet att det helt plötsligt kan hända något magiskt. Det är sånt man betalar 22 miljoner euro för.
Jag och de flesta andra blev glada när det stod klart att han skulle starta. Milan behöver den där dimensionen i spelet. Sedan Sheva lämnade har vi saknat den. Nu hoppas jag att Pato kan träna upp sig ordentligt inför returen. Då kommer det första CL-målet att komma.
***
Föresten – vad fan har hänt med William Gallas? Har han varit med i Extreme makeover? Från att ha varit en anonym och stabil back i Chelsea, är han nu lagkapten i Arsenal, har nr 10 och även årets frisyr. Snacka om att Wenger ger sina spelare självförtroende!
_________________________________________________
16 februari 2008 :::: Vi gråter med dig Ronie ::::
LIVE PÅ SAN SIRO I matchen mot Siena i söndags såg jag med egna ögon hur Ronaldo gick runt och kände på sitt vänstra knä. Han byttes ut i halvtid och jag var säker på att han skulle missa några matcher. Men överraskande nog var han med på bänken mot Livorno.
Jag och min kompis Mahmoud satt båda och skämtade om Ronaldos uppvärmning mot Livorno. Inzaghi värmde upp på planen i halvtid, men Ronaldo syntes inte till.
Men i början av andra började även han att springa. Han såg väldigt taggad ut när han löpte fram och tillbaka – han var mycket mer aktiv än Inzaghi. Men det jag tyckte var konstigt var att han inte stretchade speciellt mycket och att han direkt började göra höga och hårda sparkar i luften.
När jag själv värmer upp brukar jag alltid försöka blir riktigt varm, och stretcha ordentligt, innan jag gör så. Men Ronaldo körde Capoeira direkt.
Vi sa till varandra att tänk om han blir skadad nu, precis innan han ska hoppa in. Vi båda – speciellt Mahmoud som aldrig sett honom live förut – ville ju verkligen se honom spela.
Ronaldo hann med att klacka bollen, innan han tre minuter senare föll i straffområdet. Från våra platser på secondo anello verde uppfattade vi inte riktigt vad som hände.
Publiken skrek och domaren pekade på straffpunkten, och Ronaldo låg kvar på marken. Jag minns att jag några sekunder senare såg hur Inzaghi viftade med händerna och sprang några meter mot bänken för att visa att skadan var allvarlig.
Båren kom in och Ronaldo höll händerna för huvudet. Därför trodde jag att någon hade skallat ihop med honom och att han fått en huvudskada. Jag tänkte att ”Shit vilken otur han har – nu missar han Arsenal”.
Jag tittade på Ancelotti som uppgivet tittade på bänken för att se vad han hade för alternativ – kvar fanns bara Serginho. När jag såg Serginho ta av sig kläderna förstod jag att Ronaldo var allvarligt skadad.
Det hela gick väldigt snabbt. Publiken applåderade när Ronaldo bars ut från arenan och Curva Sud sjöng Ronaldos sång. Jag och Mahmoud kunde knappt fatta att det vi precis satt och fruktade – gick i uppfyllelse.
Efter matchen gick vi ut och när vi gick utanför den röda långsidan stod en ambulans redo att åka iväg. Alla trodde det var Ronaldo, så vi skyndade oss dit för att titta – men det visade sig vara någon annan. Sjukskötaren sa att Ronaldo redan var på sjukhuset.
Eftersom att vi gick ut efter matchen fick jag inte reda på att han hade fått exakt samma skada som år 2000 förrän dagen efter.
Nu missar han inte bara Arsenal-matchen – hela hans karriär kanske är över. Undra om han orkar kriga sig tillbaka.
Jag ångrar nu att jag valde att inte gå ut i söndags när mina kompisar såg Ronaldo på VIP-avdelningen i Hollywood. Jag hade gått fram och sagt till Ronie att han, tillsammans med Zidane och Maradona, är de bästa spelarna i historien.
VARFÖR HAN BLEV SKADAD Skadan är väldigt allvarlig – den är till och med värre än en korsbandsskada. Knäsenan håller upp hela knäet, och den är normalt väldigt stabil – men om den går av är det väldigt allvarligt.
Det är redan konstaterat att Ronaldos senor är svaga. De stödjer inte riktigt hans muskulatur och hans explosiva sätt att spela fotboll.
Med facit i hand är det inte så svårt att förstå varför Ronaldo återigen fick samma skada. Bara under det senaste året har han haft tre skador på vänsterbenet. I maj skadade han baksidan av låret, i juli skadade han baksidan av låret igen, och i november skadade han vaden. Lägg till att han i slutet av 2005 fick en väldigt allvarlig stukning i hans vänsterfot.
Med alla dessa skador är det naturligt att andra delar av benet tar stryk. Han har säkert varit orolig och till och med rädd. Han har säkert inte velat överanstränga baksidan av låret, vaden och/eller foten. Därför har knäet tagit stryk. Det är ingen slump att han under den senaste veckan har haft lite ont i sitt vänstra knä.
Han har också varit dåligt tränad, på grund av alla skador. Att hans uppvärmning inte var speciellt bra, och att det var kallt, hjälpte inte heller. Lägg till att han haft problem med knäet tidigare, och att han naturligt har problem med senorna – och ni förstår att det inte var en slump att han blev skadad i onsdags.
RONALDO OCH MILAN Under de senaste fem åren har Ronaldo varit mindre motiverad, sämre tränad och mer skadad. Efter att ha kommit tillbaka från skadan år 2000, för att sedan vinna allt – är han idag inte densamma som han en gång var. Men han är fortfarande Il Fenomeno – han kommer alltid att göra skillnaden.
Milan har en speciell relation till Ronaldo. Det finns en stor respekt mellan Ronaldo och klubben – Berlusconi, Galliani, spelarna och fansen har stor respekt för Ronie. Även om han inte är fansens favorit så respekterar de honom mycket.
Det som är mest synd är att han flera gånger sagt att Milan är hans största utmaning i karriären. Under sin tid i Milan har han tränat hårt, visat sig vara väldigt motiverad – och hans första sex månader var en succé.
Synd bara att han under de senaste sex månaderna varit skadad konstant. Jag tror att han skulle ha kunnat tillföra väldigt mycket, bara han hade fått vara skadefri. Därför hoppas jag att han nu har motivationen att återigen visa alla kritiker att de har fel. Fotbollen behöver Ronaldo.
Efter skadan har jag läst hur Galliani berättade att han i omklädningsrummet grät tillsammans med Ronaldo när han såg hur ledsen han var. Galliani sa också att Milan aldrig sviker sina spelare, inte minst när de är skadade – därför kommer Milan att vänta på Ronaldo.
Seedorf berättade hur ”hans hjärta slutade att slå” när han såg Ronaldo lida på samma sätt som han gjorde år 2000. Berlusconi berättade i TV hur han ringde Ronaldo för att uppmuntra honom att tro på sig själv då han fortfarande är ung, och att Milan kommer att vänta på honom.
Ancelotti säger att han är övertygad om att Ronaldo kommer tillbaka och att Milan kommer att vänta på honom. Leonardo är på plats med Ronaldo i Paris, och han berättade att Ronaldo idag mår bättre. Han berättade också om hur Gattuso ringt flera gånger och bett om detaljerad information och gjort försök att uppmuntra Ronaldo.
Egentligen är det mest tråkigt att den fantastiska trion Ronaldo-Pato-Kaká bara fick två matcher tillsammans. Men de senaste nio månadernas mardröm har gjort att vi alla lärt oss att inte hoppas allt för mycket på Ronaldo i Milan. På så sätt känns det lite som en lättnad att man nu vet han är borta en längre tid.
Nu kommer Milan troligtvis att satsa på en ny anfallare. Kanske är det dags att satsa allt på Drogba eller Ronaldinho – eller varför inte uppfylla Adrianos dröm om att få spela i Milan? Men min drömvärvning vore att sälja Gilardino till Lyon och köpa Karim Benzema. Då skulle båda Ronaldos arvtagare spela i Milan – Pato-Benzema-Kaká vilket anfall!
KÄRLEK I dagens Gazzetta kan man läsa hur flera olika fotbollsprofiler visar sitt stöd för Ronaldo. Och om hur olika fans från hela världen skickat in meddelanden där de visar sin kärlek för Ronaldo. Det är fans som gråtit, fans som inte kunnat sova, par som sovit med en Ronaldo-tröja för att visa sitt stöd etc.
Även en hel del Interisti och Juventini skriver om hur de gråtit för Ronaldo. De skriver att kärleken inte har något lag – Ronaldo är fotbollen. Det fick mig att tänka på när jag för några veckor sedan tittade på ett antal Shevchenko-filmer på Youtube.
När jag såg alla fantastiska mål Sheva gjorde, kom alla minnena tillbaka. Shevchenko kommer för alltid att finnas i mitt Milan-hjärta – oavsett hur många gånger han kysser Chelseas märke. Det han gjorde för Milan kan ingen radera bort.
Därför är det sorgligt att människor kan lägga ner tid på att känna skadeglädje när Ronaldo skadar sig. Att de verkligen hoppas på att hans karriär är över. Att fem år efter att han lämnat Inter fortfarande känna sig sårad som en dumpad pojkvän/flickvän. Var bättre än så. Hat leder inte till något positivt.
RONALDOS SENASTE 9 MÅNADER Under de senaste nio månaderna har Ronaldo varit skadad nästan hela tiden. Aldrig har han fått spela mer än tre matcher i rad innan han skadat sig på nytt. Det började i maj, då han var borta i några veckor p g a en muskelskada. När säsongen sedan var slut åkte han hem till Brasilien och tränade extra på stranden.
Väl tillbaka i Milano i juli skulle det här bli hans säsong. Men den sista juli skadade han en muskel bakom knäet, under ett jippo på San Siro. Först skulle han bara vara borta någon vecka, men veckor blev till månader.
Han var med i truppen till Supercupfinalen mot Sevilla, men det höll inte – han var inte frisk. Några felaktiga diagnoser gjordes och Ronie blev borta till slutet av november.
Han skulle ha gjort comeback mot Atalanta borta, men några idioter bestämde sig för att förstöra den matchen. Comebacken skedde därför någon vecka senare borta mot Cagliari den 25 november. Han spelade i 90 minuter och gjorde en bra comeback.
Men bara tre dagar senare skadade han sig under uppvärmningen när han skulle hoppa in mot Benfica borta. Den här gången sträckte han en muskel i vaden.
Han missade därmed även klubblags-VM, och derbyt mot Inter några dagar senare. I januari åkte han till Dubai och tränade med laget igen. Och i comebacken mot Napoli den 13 januari var han matchens bästa spelare, med två mål och en assist. Han var bra mot Udinese borta veckan efter, men inför Genoa-matchen för två veckor sedan fick han återigen en känning i vaden.
Han missade tre matcher innan han spelade 45 minuter mot Siena hemma i söndags. Det syntes att han inte var helt frisk och Ancelotti erkände efter matchen att han inte hade spelat med Ronaldo om det inte var för att Gilardino var avstängd, och Kaká och Pato skadade.
Non mollare mai Fenomeno! Milan och resten av fotbollsvärlden väntar på dig.
_________________________________________________
31 januari 2008 :::: Italiensk TV ::::
Jag har varit i Italien flera gånger och jag har följt Serie A sedan don Tommasos dagar – men trots det överraskas jag varje dag av saker i vardagen här, som handlar om fotboll.
Jag ska ta ett exempel: TV. Ni som tycker Fotbollskanalen och Fotbollskväll (om det nu går fortfarande) är mycket och/eller att innehållet är bra för oss Serie A-fans – ni borde åka till Italien.
Varje dag finns det i genomsnitt tre eller fyra program som handlar om Serie A. Och då räknar jag bara de program som går på de vanliga kanalerna som de flesta har (d v s inte SKY etc). På lördagar, söndagar och måndagar är det ännu värre – ibland sitter jag och zappar mellan 4-5 program samtidigt.
Det finns program som visar målen, det finns program som visar målen + övriga händelser, det finns program som visar målen + övriga händelser + intervjuer, det finns program som visar målen + övriga händelser + intervjuer + diskussioner. Dessa program pågår i timmar – de diskuterar om domaren tagit fel beslut eller ej, och om spelaren filmat eller ej etc.
I vissa av programmen använder de sig av Bluescreen-teknik för att bokstavligen talat kliva in i matchsituationer för att avgöra om spelaren var 1 eller 3 centimeter offside.
När det är ligaomgång kan man följa uppvärmningen. Förra söndagen t ex, så skulle jag iväg och se Udinese-Milan på en bar. Innan jag gick dit kunde jag verifiera att Ronaldo stretchade ordentligt under tiden jag åt min lunch.
När matcherna sedan börjar finns det program som visar en person som sitter i studion och kommenterar matchen. Personen sitter framför en TV-skärm i studion och kommenterar och vi får följa honom. Och det är inte bara ett program som gör så, av de kanaler jag har så är det två program som gör så – samtidigt.
Sedan finns det också de klassiska programmen (Controcampo och Domenica sportiva) där gäster (spelare, eller före detta spelare) sitter och diskuterar med ”experterna”. Det är klassisk söndagsunderhållning i Italien. Ungefär som Bingolotto är i Sverige på lördagar.
Men ett av mina nya favoritprogram heter Milaninter och jag tror att det bara visas här i Milano. Studion liknar den i Parlamentet – d v s en röd sida och en blå sida. På vardera sida sitter ett antal Milanisti respektive ett antal Interisti. En eller två ”hosts” leder debatten och ser till att den inte urartar hela tiden – vilket den ofta är på väg att göra.
Det är rena rapbattles – och jag sitter hemma och lever mig in i diskussionen. Som Milanista ville jag göra highfive med kvinnan som mötte en Interistas anklagelse mot Galliani – att Milan vann tack vare att han var president för ligaförbundet – med att påpeka att Milan endast vann en Scudetto under den tiden.
Jag älskar allt det där. Visst kan programmen bli lite för mycket, men det är det folket vill ha – fotboll, fotboll, fotboll.
Kritiken mot domarna i Italien beror till stor del på programmen i TV. De nöter verkligen. Varenda situation. Det är klart att domarnas misstag uppmärksammas mer, om det varje omgång visas tio program med hundratals repriser.
För övrigt är jag så glad att jag slipper den svenska förkärleken till England. Här skiter dom i England. Precis som jag och alla andra i Sverige som växte upp med Uno kryss due och inte Tipslördag, vill italienarna bara ha Serie A, och kanske lite La liga.
Under matchen mot Genoa diskuterade jag och min holländska kompis Hassan faktumet att man förlorar repriserna när man går och ser matcher live. Under den matchen fanns det ju ett antal situationer som man ville se igen. Men som jag sa då: ”Mannen, gå hem och kolla på TV efter – du kommer att se varenda situation minst 20 gånger i repris”. Sagt och gjort. Milan skulle ha fått minst två straffar.
***
Eftersom att Borriello och Leonardo var gäster i Controcampo i söndags, måste jag avsluta med några ord om Leonardo. Jag har alltid tyckt om honom både som spelare och som person. Som spelare var han grym, han var teknisk och kreativ. Som person är han sympatisk och intelligent, och det känns som att det alltid funnits en stark kärlek till Milan.
Han lämnade klubben efter fem säsonger, men sedan kom han tillbaka igen i slutet av 2002. Totalt blev det 177 matcher och 62 mål i Milan. Han hade en avgörande roll under Scudetto-säsongen 1998-1999. När han la skorna på hyllan 2003 blev han ansvarig för Milan Foundation och sedan avancerade han upp till att bli Gallianis högra hand.
Jag tror att Galliani insåg vilken potential brassen har. Leo kan åtta språk och han har kontakter i hela världen, framförallt i Brasilien. Han är ansvarig för värvningen av Kaká och han hade även en väldigt viktig roll i värvningarna av Pato och Ronaldo. Keep up the good work Leo!
_________________________________________________
30 januari 2008 :::: Ännu en söndag med en anka i huvudrollen ::::
Hypen kring AC Milan växte bland utbytesstudenterna under den första veckan och även om en del dras till klubben från fel sida av stan, så är vi många som föredrar rödsvart.
Vi var ett gäng på 18 personer som gick och såg Milan-Genoa. De flesta hade aldrig varit på San Siro – och en del visste knappt vad Milan är – men alla såg fram emot det. Vi hade biljetter på sektion 219 och de platserna var riktigt bra. Som TV typ, bara att man är där live.
Den första halvleken var inte bra. Genoas anfallare stod tio meter in på egen planhalva och Milan har – som jag sagt flera gånger förut – ingen chans att komma igenom i sådana matcher i Serie A med Ambrosini och Gattuso på plan samtidigt.
Efter en kvart av första halvlek kom min kompis Gorka från Spanien. Han älskar fotboll – men han kör alltid med en akademisk kvart, oavsett om det är lektion eller hans första besök på San Siro.
Första gången jag var på San Siro (Milan-Inter CL 2003) var vi där fyra fackin timmar före matchen började. I halvtid satte Gorka sig vid mig med kommentaren ”They play like shit” och jag kunde inte säga emot.
Eftersom Gorka bor i Barcelona har vi ofta en diskussion om vem som är bäst mellan Pato och Bojan. Givetvis tycker jag att Pato är bättre, och jag förstår att han tycker att Bojan är bättre, men att han inte ens skulle byta Sergio Ramos mot Pato – det förstår jag inte.
I andra halvlek lossnade det för Milan. Vi hoppade ur våra platser ett antal gånger innan vi tillslut fick jubla när Pato nickade in 1-0. Eftersom att Milan var det bättre laget kändes det som att matchen blev onödigt spännande. Milan borde ha avgjort matchen tidigare.
Problemet med att ha Ambrosini och Gattuso på planen samtidigt har jag redan nämnt. Ett annat problem är Seedorf. Han behöver inte spela alla matcher. Jag vill se Gourcuff i matcher som denna.
Marco Borriello fick inget varmt välkomnande, även om han gjort bra ifrån sig i Genoa under hösten. Det buades lika mycket när hans namn ropades upp som när hans lagkamraters namn ropades upp. Kanske minns Milan-publiken hans dopingavstängning förra säsongen, eller alla hans äventyr på Hollywood bättre än Eurogoal-målet mot Cagliari – vad vet jag.
Borriello var i alla fall grym i söndags. Han var stark, teknisk och han spelade smart mot Nesta och Kaladze. Förhoppningsvis kallas han upp till landslaget på söndag. Han förtjänar det.
Pato hade det svårt i första halvlek. Han var lite slarvig med bollen, och lite ovan att spela som ensam anfallare. Men i andra växte han.
Pato kan misslyckas med en aktion, han kan missa två-tre bra målchanser – men han gräver inte ner sig för det. Det som ger mig hopp är just det – hans psyke. På det sättet påminner han om Cristiano Ronaldo. De har båda ett extremt stort självförtroende.
Pato missade givna målchanser i Internacional, med Brasilien, med Milan mot Dynamo Kiev, mot Atalanta och mot Genoa. Men han fortsätter ändå att våga. När vi summerar hans första sex matcher i Milan ser vi att han har gjort tre mål i Serie A och ett mot Kiev.
För mig kan han fortsätta att missa chanser, bara han fortsätter att våga. Tillslut kommer han att bli så pass rutinerad att han får den där kylan som behövs framför mål.
Man får inte glömma bort att Pato inte hade spelat riktiga matcher på fem månader, och framförallt – han är bara 18 år. När jag tänker på det där blir jag ännu mer imponerad av honom.
Han är fett ung, Milan köpte honom för 200 miljoner kronor, han kommer till världens svåraste liga, miljontals fans hoppas att han ska bli den nya Sheva och han missar chanser – trots det avgjorde han matchen mot Genoa till världsmästarnas fördel. Imponerande.
Pato gjorde ett mål och tre assist i sin debut för Internacional som 16-åring och han gjorde mål i båda sina debuter för Milan (Kiev och Napoli). Han störs inte av pressen, han växer med den. Jag tror att han är en diamant som håller på att slipas.
Han har alla förutsättningar – både fysiska och psykiska – till att bli Shevas ersättare i Milan. Sheva själv säger att Pato är perfekt för Milans spel, och att han ser likheter med sig själv. Båda två är spelare som gillar att röra sig längre ner i banan och hämta boll t ex.
***
Jag vet inte hur det hördes i TV, men jag tyckte att Curva Sud höll igång väldigt bra under hela matchen. Det var bättre (i alla fall jämnare) stöd än i matchen mot Napoli.
***
Har ni föresten sett vad som står under Milan-märket på tröjorna?
”Il club piu titolata al mondo” – Klubben som vunnit flesta (internationella) titlar i världen.
_________________________________________________
24 januari 2008 :::: Ett jobbigt men extremt viktigt ämne ::::
Vi Serie A-fans har under de senaste åren fått läsa en hel del om de negativa sidorna med den italienska fotbollen – läktarvåld, fans som dödar poliser, poliser som dödar fans, Caciopoli etc.
Men trots det tycker vi ändå att den italienska fotbollen är bäst i världen, och det har vi goda anledningar till att tycka, då resultaten på planen talar sitt tydliga språk – Italien vann VM och Milan vann CL och klubblags-VM.
Men vad händer med problemen då? Det är alltid jobbig läsning, att läsa om dem. Vi alla tenderar att reagera lite som italienarna själva – d v s sopa problemen under mattan och hoppas på att de inte stör oss mer. Grejen är att förr eller senare kommer de att störa oss.
Anledningen till att jag väljer att skriva om det här nu, är därför att jag förra söndagen såg dessa problem med mina egna ögon.
Under matchen mot Napoli fick jag bevittna otroligt mycket positiva saker, med Milan och med Serie A i stort – Pato, Ronaldo, Pirlo, Seedorf, Kaká, Lavezzi, sju mål, mycket folk – men jag fick också bevittna en del extremt tråkiga saker.
Galliani skrev förra veckan ett öppet brev till La Gazzetta dello Sport med anledning av bråken på läktaren i samband med Napoli-matchen. Han beklagade sig över situationen, att åtta stewards blivit misshandlade.
Matchen var inte ansedd som någon högriskmatch, därför fick Napolis supportrar åka till San Siro. Problemet är att Napoli är ett klassiskt storlag, vilket gör att de har supportrar över hela landet. Därför satt det Napoli-fans – troligen människor som bor i Milano eller åtminstone i närheten – mitt bland alla Milanisti på läktarna.
Där jag satt – secondo arrancio, några meter från plexiglaset mot Curva Sud – fanns det en hel del Napoli supportrar. Före matchen tänkte jag att det var ganska positivt att fans kan sitta tillsammans, precis som under Milano-derbyna.
Napolitanarna är varma människor med mycket passion – vissa av dem med kanske lite för mycket passion. I alla fall om man sitter på San Siro, 20 meter från Curva Sud. När Napoli gjorde 1-1 och 2-2 såg man verkligen vilka som hejade på vilket lag.
Vissa Napoli-fans överdrev sitt firande, vilket gjorde vissa människor från Curva Sud helt galna. Tio Milan-fans började att klättra upp på plexiglaset och skrika, dödshota de Napoli-fans som hoppat upp och kramat varandra, och kanske gjort något segertecken för mycket.
Extra stewards fick tillkallas, och det var tur, för hade inte de kommit hade flera småbarn fått bevittna sin första misshandel – trots att de tagit sig till San Siro för att se sitt favoritlag spela fotboll. Några stewards fick föra iväg en del Napoli-fans – annars skulle de ha blivit misshandlade på plats.
Personligen kan jag inte förstå hur man kan vilja misshandla någon annan på grund av fotboll. Hur man ens kan slösa bort en så rolig match som den mot Napoli, till att fokusera på andra. För mig är det helt oförståeligt. Det har inget med kärlek till sin klubb att göra.
De stackars stewards som jobbar på arenorna har ingen makt och jag tvivlar på att de är utbildade för att hantera sådana här situationer. De är helt enkelt inte tillräckligt bra. De är bara vanliga människor, som inte har en chans mot galningarna som vill slåss.
Utanför San Siro har det byggts nya filtreringsstationer och det är mening att man ska visa upp ID – men ingen bryr sig. Mot Napoli gick jag in utan att ens behöva visa ID eller att någon visiterade mig.
Under matchens gång tände Napoli-fansen på bortasektionen (bredvid Curva Nord) minst fem bengaler som sedan slängdes ner på sektionen under (som rutinerat nog var tömd på folk). Och dagen efter läste jag att åtta stewards och en del Napoli-supportrar blivit misshandlade. Jag var inte det minsta förvånad. Bara besviken.
Problemet är politiskt, kulturellt, socialt och ekonomiskt. Den italienska ekonomin går inte så bra och arenorna är gamla. Klubbarna har ett dillemma. Ingen vet vem som egentligen ska ta ansvar för säkerheten – polisen eller klubbarna själva.
Lösningen blir delvis att anställa stewards som ingen respekterar. Säkerheten är usel och straffen för låga. Kameraövervakningen kan också göras mycket bättre.
Jag tror att problemet framförallt är kulturellt. Vi pratade om det här i min Italian course. Min lärare berättade om den italienska mentaliteten – som stundtals är så charmig. Om hur italienare krigar om att få prata, om hur diskussionerna i TV är rena battles, om hur Italien tappat mot Spanien vad gäller ekonomi och organisation, och om hur lärarna på mellanstadiet lär ut sina elever att sätta en dubbelvinklad accent istället för att bara satsa lite extra på att försöka lära ut exakt vilket håll den ska vara åt.
Mycket av det är som sagt charmigt, men priset man får betala är högt. Problemen sopas ständigt under matten, med några handgester som förklaring. Kortsiktiga lösningar prioriteras ständigt framför långsiktiga lösningar. Tillslut kommer allt det där tillbaka. Där är den italienska fotbollen idag.
Organisationen i hela samhället kan göras så mycket bättre. Min lärare påpekade att politikerna i Italien är 80 år gamla, medan de i resten av Europa är mycket yngre. Det behövs en förändring.
Jag hoppas verkligen att landet kan utvecklas till det bättre, för Italien är ett underbart land med stora förutsättningar. Och här finns också världens bästa fotboll. Att Ukraina fick EM istället för Italien borde vara en väckarklocka.
_________________________________________________
22 januari 2008 :::: Milan-Napoli – vilken match! ::::
En hektisk vecka har gjort att det här inlägget är mer än en vecka försenat, men va bene här kommer det:
Vi åkte till San Siro med förhoppningen att få se en bra match. Jag kände på mig att det skulle komma mycket folk, trots att det nu är den kallaste tidpunkten på hela året i Milano. Det var ju trots allt dags för Alexandre Rodrigues da Silva Patos debut i Serie A.
Sällan har en spelare varit mer hypad än Pato. Kaká var stor i Brasilien före han kom till Milan, men ganska okänd i Europa. Pato var känd i Europa redan innan han skrev på för Milan – många storklubbar jagade honom, framförallt Chelsea, Real Madrid och Inter. Han var bara 17 år, men när han skrev på för de regerande Europmästarna visste plötsligt hela fotbollsvärlden vem han var. Förhoppningarna var skyhöga.
Själv började jag direkt att titta på U 20-VM när jag hörde att Ancelotti åkte till Kanada för att följa Pato på plats. Som Alberto Zaccheroni sa till Gazzettan: ”När Milans tränare åker för att följa en spelare på plats, då är det seriöst. Det hände med mig och Shevchenko, och nu med Ancelotti och Pato.”
I U 20-VM visade Pato upp sin snabbhet, teknik, sitt mod, och sin personlighet. Han vågade ta för sig och göra saker lite annorlunda. Men att gå från att vara lovande där, till att försöka fylla Shevchenkos skor i Milan, var ett stort steg. Än var jag inte riktigt övertygad.
Efter U 20-VM åkte Pato hem och gjorde ett drömmål för Internacional i ligan. Efter att ha sett det målet tänkte jag: den här spelaren är något extra – touchen på bollen, sättet att hantera den, trippandet på tårna, skottet – han vore helt klart en bra värvning.
Berlusconi har under hela hösten pratat om de mirakel Pato utfört under träningarna på Milanello. Ancelotti har instämt och Galliani likaså. Även spelarna i klubben har hyllat Pato.
Även om alla åtminstone har försökt att vara försiktiga med att inte lägga för mycket press på det lilla fenomenet, så kan man inte säga att de har lyckats ”optimalt”. Vissa kritiker har pratat om desperation. Andra tycker att det har varit tragiskt.
Själv ville jag vänta och se. Hur kan personer som Berlusconi, Galliani och Ancelotti – som vunnit mer än alla andra i fotbollsvärlden – prata så väl om en spelare, om det inte vore för att han är dunder?
Berlusconi själv erkände att han var nervös inför matchen mot Napoli. Skulle pojken klara trycket att spela på ett i princip fullsatt San Siro?
På plats tog vi oss in till våra platser på secondo arrancio. Eftersom att vi köpte biljetterna utanför så var platserna inte optimala, med tanke på priset. Curva Sud var bara några meter ifrån, men fuck it. Atmosfären var laddad.
Pato hade på sig sina nya Vapor så det var lätt att följa honom på planen. Eftersom att jag hållit på med min flytt dagarna innan visste jag inte att även Ronaldo skulle starta. Perfekt för Pato att få starta med sin idol Ronaldo.
Själva matchen såg ni. Även om Milans nr 7 missade en del lägen visade han varför alla har pratat så väl om honom. Snabbheten, styrkan, modet, tekniken och framför allt: skottet! Hans första skott var helt otroligt.
Många i klubben har pratat om hur Pato har en speciell förmåga att lyckas få iväg sina skott så snabbt. Titta på hans första skott och ni förstår varför Gattuso t ex kallar Patos skott för bomber.
Totalt blev det sju avslut (!) för Pato. Han skulle ha gjort fler mål, men skit samma – San Siro såg tillräckligt. En ny favorit har anlänt. Varje gång han gjorde något med bollen höjdes ljudvolymen. Och de flesta av oss sjöng med på: Oooooolééééééééé oolééééééé olééé olééééé Paaaaatooooo Paaaaatooooo!!!! (titta på videon här)
När han sedan gjorde 5-2-målet var skådespelet avslutat (titta på firandet efter målet här). Milan har definitivt hittat en spelare som kan bli Shevchenkos arvtagare. Pato klarade av pressen alldeles utmärkt. Han växte med den.
Pato säger själv att han valde Milan därför att det är världens bästa fotbollsklubb. Bra val Alexandre, för Milano älskar dig redan.
***
Men som de flesta sa efter matchen: Il Fenomeno är fortfarande Luiz Nazario de Lima Ronaldo. Bara han inte är skadad är han alltid topp-3 i världen. Är han fullt frisk och vältränad, är han absolut bäst.
För er som kritiserat honom, bow down och inse att man ALDRIG kan räkna bort Ronaldo. Han kommer alltid att göra skillnaden. Det finns en miljon anledningar till att han kallas Il Fenomeno.
Milan-publiken visade sin kärlek till Ronaldo genom att sjunga hans låt ett antal gånger. Det glade mig, därför att det betyder att publiken inser hur mycket Ronaldo skulle kunna göra för Milan.
***
Som om Pato och Ronaldo inte var tillräckligt. Vid ställningen 3-2 gjorde en annan brasse ett väldigt snyggt mål. Han heter Kaká och är världens bäste spelare. Otroligt.
(titta på videon här)
***
Forza Milan!
________________________________________________
21 januari 2008 :::: Premiär för Da Milano ::::
Jag bor sedan mer än en vecka tillbaka i Italien, i Milano – staden vi Milanisti har så många positiva associationer till på grund av vårt kära AC Milan.
Folk säger ofta att Milano är en tråkig och ful stad – men jag säger alltid: jag kommer alltid att försvara staden – skiter i – därför att Milano har alltid varit, och kommer alltid att vara, AC Milan och San Siro för mig. För mig är det en av världens bästa städer.
Jag har inte åkt hit för att enbart följa Milan – jag är här på utbyte vid Universita Bocconi för att plugga business.
Men, som jag sa när vi skulle presentera oss inför klassen i min Italian crash course: Jag är här därför att jag är Milanista da sempre – Milanista sen alltid – och därför var valet av utbytesstad, enklare än lätt för mig. Det var bara Milano som gällde.
Milano är en skön stad, det finns så mycket att göra. Vi på Bocconi har ställen att gå till varje dag och vi går in på varje ställe i princip gratis – t ex istället för att betala 25 euro i inträde, går vi in gratis på den så hypade klubben Hollywood.
Under den första veckan har jag lärt känna massa sköna människor från hela världen – kan ni tänka er att många av dem inte bryr sig om fotboll? Helt sjukt, de vet inte vad de missar!
Jag diggar verkligen den italienska livsstilen, sättet att leva i Milano, och jag älskar faktumet att jag går till San Siro som andra går till typ Malmö stadion. Vi tar metron, går av vid Piazza Lotto, tar en packad buss till San Siro och sen går vi in, och framför oss ser vi Pirlo, Kaká, Nesta, Ronaldo och Pato, göra det de gör bäst – spela en underhållande fotboll.
***
Personligen har jag aldrig haft något annat favoritlag än Milan, varken i Sverige eller i något annat land. Jag minns att en gång hade vi en diskussion om det och någon sa att man ska ha ett lag från sin egen stad eller i alla fall sitt eget land. Men jag håller absolut inte med om det.
Jag är Milanista för att det är min klubb, min kärlek, mina färger – jag känner inget för något annat lag. Då spelar det ingen roll att jag är uppväxt i Sverige eller i Italien.
Min italienskalärare här på Bocconi frågade hur det kommer sig att jag håller på Milan, och inte på ett lag längre norr ifrån som typ Manchester United. Lite förvånat svarade jag att jag blev förälskad i färgerna och San Siro.
När jag dagen efter kom med en Milan-tröja till skolan började hon titta snett. Då förstod jag. ”Credo che Lei sia Interista. – Si, è vero. Ok, adesso capisco.” Översättning: Ja, hon var Interista.
Men jag diggar det där. Som när vi åkte hem i en helt packad tram efter Milan-Napoli. Jag stod i princip lutad mot folk från alla håll – så fullt var det. Alla rutor var immiga, folk svettades, och mitt bland alla människor stod två damer, båda var över 60, med sina Milan-halsdukar lindade runt halsen.
Ingen av dem såg besvärade ut på något sätt, tvärtom – båda två såg hur glada ut som helst. Milan hade ju vunnit med 5-2 och Il Fenomeno och Il Fenomenino hade gjort mål. Hur ska en obekväm hemresa ha en negativ inverkan på ett gammalt Milan-hjärta?
Överallt här i Milano möter jag folk som älskar fotbollen. I en restaurang skrev en barrista Forza Inter och en smiley i min Cappuccino och när vi var ute på guidad tur med skolan så var den 45-åriga kvinnliga guiden Interista. Hon berättade hur hon planerar att åka till EM utan sin make som inte gillar fotboll.
Och imorse på väg till skolan hörde vi en högljudd diskussion vid en bensinmack mellan tre män. En man skrek och lovade att han med egna ögon såg att bollen tog på handen. Mannen var polis och troligtvis Interista.
Det jag menar är att i Italien är fotbollen viktig för alla. Fotbollen betyder något för alla människor i alla åldrar. I en sådan miljö kan jag inte INTE trivas.
Som en uruguayansk poet en gång sa:
”En människa kan byta religion, byta nationalitet, byta kön, skilja sig, byta sexualitet – men aldrig byta fotbollslag.”
Forza Milan!
