Veckosammanfattning: En glad Pato - en sur Gila
Seger i söndags och hoppet om CL-platsen lever. Dessutom nya mål av Pato och man kan förstå att det just nu trots allt andas optimism på San Siro.
Det har blivit dags för att sammanfatta ytterligare en vecka och för Milans del har den inneburit såväl ett riktigt bottennapp som en stabil seger. Dessutom har Pato passat på att näta igen och violinisten från Biella har tappat humöret helt.Då undertecknad även har skrivit veckans omgångskrönika för hela Italiensidan går vissa saker igen från den artikeln, men en del nya andra infallsvinklar utlovas också:
En förlust och en seger för Rossoneri under vecka fyra som bekant. Resan till Bergamo blev ingen rolig historia i onsdags då det blev förlust med uddamålet, 2-1, mot Atalanta. Detta trots att allt såg ut att gå Milans väg då Gattuso skrev in sig i målprotokollet tack vare maxflyt och Donis kalufs. Men en mindre lyckad andra halvlek och ett misstag av Kaladze senare stod det hastigt och olustigt 2-1 på resultattavlan i hemmalagets favör. Som vanligt vägrade dock Ancelotti att vara kritisk mot lagets insats och påpekade att han tyckte att lagets första halvlek var den bästa under hela säsongen. Såg själv inte matchen på grund av egen träning i hopp om förverkliga proffsdrömmarna (eller kanske inte riktigt…) men enligt säkra källor (pappa) så var den inte särskilt bländande. Dock är det ”Carlettos” strategi – han kritiserar ytterst sällan lagets prestationer i medierna.
I söndags däremot behövde inte Ancelotti ljuga för att hålla uppe fasaden efter matchen mot Genoa. Klar förbättring från de rödsvartas sida, särskilt efter pausvilan, och en komfortabel seger som ingen kan ifrågasätta. Bra tryck i offensiven under de sista 45 minuterna och ett såväl spel- som chansmässigt övertag. Dessutom två nya mål av Pato vilket måste ha känts extra bra för Milans manager. Att satsa konstant på den brasilianske ynglingen i stället för Gilardino är ett på flera sätt vågat val. Pressen på Pato att lyckas är enorm samtidigt som ”Gila” förstås inte är nöjd med en bänkplats. Ett misslyckande för ”Den lilla ankan” och snacket hade direkt varit igång kring huruvida han är mogen uppgiften. Pato verkar dock inte bli svaret skyldigt.
”Den lilla ankan” förresten, vad kommer egentligen det smeknamnet ifrån? Måste erkänna att min kunskap inte täcker in det området. En kompis som jag såg matchen tillsammans med hade en teori om att Pato har onormalt stora fötter och att ankliknelsen kom därifrån. Någon som vet?
Nog för att handbolls-EM har pågått under veckan, men det har varit lite väl mycket handsbollstema även inom Serie A. Förra helgen hade vi Coutos hands (om det nu verkligen var en sådan, därom tvistar fortfarande såväl de lärde som de icke speciellt lärde…) och skådeplatsen för spelandet med fel kroppsdelar var även denna helgen San Siro. Genoaspelarna såg vid flera tillfällen ut att ha händerna misstänkt nära kakburken och hade ren tur som kom därifrån utan några orsakade straffsparkar i bagaget. Rubinho, den ende som verkligen fick ta med händerna, verkade i sin ha missuppfattat VAR på planen som han fick använda dem…
Lycka och stående ovationer på San Siro när Pato byttes ut. Alla var glada – eller nästa alla. Den som bytte av Pato log knappast. Gilardinos missbelåtna anlete zoomades in gång på gång när klockan närmade sig 90 minuter och ”Gila” gjorde sig redo för inhopp. Inga glada miner där inte. Något som man förstås kan förstå. För inte lär det kännas allt för roligt att vara petad av en tonåring och få hoppa in enbart för att denne ska få hyllas.
Transferfönstret stänger om ett par dagar och på Milanfronten intet nytt. Lika bra det om ni frågar mig. Dagligen hör man snacket bland supportrarna, till exempel här på forumet, om att vi behöver Drogba, Zambrotta, Frey, Timbuktu, Bröderna Lejonhjärta och Åsa-Nisse, typ. Som vanligt en massa orealistiskt prat som saknar vett och sans. Visst är Milan en klubb som skulle kunna köpa både Drogba och Mikael Persbrandt om så vore fallet, men såna nytillskott får vi vänta till sommaren med. Nu är det inte ens någon idé att tro eller hoppas på stora värvningar då ingen klubb av förklarliga skäl vill släppa en viktig spelare mitt under säsongen.
Stendardo på lån till Juventus från Lazio – det är på den nivån värvningarna ligger just nu. Absolut inget ont om Stendardo, tycker tvärtom han har skött sig tämligen bra i den ljusblå tröjan nu och han skulle mycket väl ha kunnat ingå i ett byte med Simic, men större än så här blir det sällan under vintermercaton. Det är vad jag vill komma fram till.
Avslutningsvis några enstaka veckans…
Veckans spelare:
Alexandre Pato, Milan
Vad ska man säga om denna 18-åring? Tre mål redan i Milandressen och Oliveira-varningen behöver nog inte utfärdas. Ta i trä. Sänkte Genoa med två mål i söndags och har redan skjutit sig en plats i hjärtat hos oss rödsvarta fans. Det otroliga är egentligen att han hänger dit två nya mål trots att han missar en hel del chanser dessförinnan. Att han hela tiden fortsätter att våga, tar initiativ även när saker misslyckas och ständigt skapar lägen är minst lika imponerande som att han också finner nätet. 30 mål lär han knappast göra i vår, förstås, men några stycken till det ska nog bli.
Veckans mål:
Daniele Conti, Cagliari
Långt ifrån det snyggaste målet i ligan den här säsongen, men så betydelsefullt det var. Cagliari hade kvitterat borta mot Napoli via Matris mål bara några minuter tidigare och i de absoluta slutsekunderna (95:e minuten!) intog Conti junior hjälterollen. På Foggis inåtskruvade frispark dök han upp och nickade hem segern för hemmalagets del. Snacka om bra tajming.
Veckans låt:
http://www.youtube.com/watch?v=yQMYtUB2Y_k
Ett strålande sätt att vakna till och väcka inspirationen inom sig en tisdagsmorgon som denna är förslagsvis att kika in denna och sedan dra igång med att lira lite luftpiano. Eller så nöjer man sig med ett par koppar starkt kaffe, kan funka det också. Over and out för denna gång.
