Resekrönika
El Comandante från forumet bjuder på sina upplevelser från Milano i denna resekrönika.
Milano, jag åker till Milano, tänkte jag. Blir nog bra om jag reser kring månadsskiftet februari/mars. Hmm, undrar om Milan spelar hemma just dom dagarna?
Så började det, Milan-Arsenal den fjärde mars skulle bli höjdpunkten på resan. Oavsett om jag skulle få uppleva den på Giuseppe Meazza, eller på nån pub i Milano. Biljetter fanns inte att få tag på hemifrån, utan enda möjligheten var att försöka köpa på plats på något av de inköpsställen som rekommenderas av AC Milans hemsida. Så får det bli tänkte jag!
Från Malpensa tog jag bussen in till Milano, en åktur på ca en timme. Solen sken och det var väl ca 20 grader. Det första man lägger märke till som skåning är bergen som syntes distinkt på långt håll. Vackert!
En annan sak som fångar ens uppmärksamhet direkt är trafiken och de fina bilarna i staden. Kaotiskt och högljutt men ändå fullständigt flytande och respektfullt! Grön gubbe betyder inte automatiskt att det är fritt fram. Det är enkelt så länge man följer två enkla regler: tveka inte när du väl börjat gå eller köra och först får företräde oavsett förekommande skyltning!
Det första jag gjorde när jag gick av bussen i Milano var att leta reda på ett försäljningsställe för att fixa en biljett, jag satte mitt hopp till i huvudsak en bankkedja som fanns överallt i stan, ”Banca intesa San Paolo” och milanshopen ”Milan Point”.
Banken var stängd, det var ju trots allt en söndag. Milanshopen i centrum, ett stenkast från Duomon, var turligt nog öppen.
Yes, tänkte jag, nu jävlar, jag tar vad som helst, till och med om jag måste sitta bland arsenalklacken eller högst upp på kortsidan!
”Chiuso” stod det vid biljettdisken, ”stängt”! Jag frågade flera gånger på engelska och på ytterst knackig hobbyitalienska, en biljett, en enda biljett var som helst, ”vorrei solo un bigletto, per favore, please!”. Inget kvar. Lite knäckande men ändå ok, jag är ju här eller hur, i Milano!
På måndagen, min andra dag, gick jag in på varenda ”Intesa San Paolo”-bank och frågade om en enda biljett. Noll platser kvar fick jag som svar överallt. Återigen tänkte jag att det var lugnt. Dags att turista lite och andas in staden och folket.
Jag gick och gick, över hela centrum och mycket mer, och åkte även den förbannat smidiga och ibland överfulla metron, som gick varannan minut kändes det som. Jag provade på allt möjligt italienskt i mat- och dryckväg i jakt på kulinariska fynd, tog bilder, gick igenom modedistrikten, sökte mig till ställen med få turister för lite genuinitet, flanerade fram på låååånga ”Corso Buenos Aires” med alla dess moderiktiga men ändå förvånansvärt prisvärda affärer, och naturligtvis alltid med en Gazzetta dello Sport under armen, hey, ni vet vad man säger...When in Rome...
Det märktes att man var i en mäktig modestad, alla var otroligt välklädda och obefläckade. Allt från skorna till håret och solglasögonen. Stiligt värre oavsett ålder, ras, kön och klass.
Ibland fick jag känslan av att folk tittade konstigt på mig: ”kolla han där, lantisen eller turisten, hans kavaj är ju från förra året, och skorna, det är ju höstens modell, skäms han inte?”. Det var troligen bara min fantasi...
Kvällen avslutades på en restaurang, som hette ”Woodstock 3” har jag för mig, en metrostation från mitt hotell. En ”risotto frutti di mare” och en köttbit senare och man var kraftigt mätt och 28 euro fattigare.
Jag vaknade på tisdagen med hopp och förväntan. Matchdag, dags att köpa gazzettan och få i sig en frukost (som för övrigt är väldigt lätt i Italien, oftast kaffe och en bakelse).
Turistandet avslutades på eftermiddagen i och med köpet av en grann ”Milano siamo noi”-tröja och nån souvenir. Och just det, nu syntes och hördes engelsmän överallt. Bleka och oftast i shorts och t-shirt stack dom ut.
Via Turati nr 3, man kan som milanista inte besöka Milano och missa via Turati nr 3.
Milans huvudkontor och Gallianis arbetsplats, ibland är Berlusconi där och fikar med grabbarna och kallpratar. Tänk om jag träffar på Galliani? Vad ska jag säga, ska jag be honom om en biljett? Om han frågar hur jag mår, är det lämpligt att svara ”I am fine as I am” och ställa motfrågan ”Are you fine as you are?”. Många konstiga tankar denna tisdagseftermiddag.
En ganska anonym byggnad med en stor grind och en vaktkur mitt på livliga via Turati var mitt sista stopp innan all fokus skulle hamna på San Siro. Väl inne i byggnaden visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, vart jag skulle gå och vem jag ska prata med.
Det fanns inga skyltar, varken inne eller utanför byggnaden. Om man inte visste om att huvudkontoret låg just här, hade man kunnat tro att det är ett femstjärnigt hotell eller liknande.
Jag hittade till slut rätt och fick komma in, guidad av en stiligt uniformerad men butter och strikt vakt.
På väggarna, i dessa maktens korridorer, hängde stora bilder från tidigare triumfer under Berlusconieran med bla van Basten, Baresi, Shevchenko, Maldini, Ancelotti, Liedholm (som tränare) och så vidare. Man leddes in till pokalrummet, där det var strängeligen förbjudet att röra något och man hade kort tid på sig att fotografera och låta det hela sjunka in. Behöver jag säga att det var fantastiskt kul att stå där bland alla möjliga pokaler, och alla fyra väggar var fulla med titlar. Häftigt!
Vid Duoumon var det nu fullt av engelsmän i arsenaltröjor som viftade med flaggor och härjade på uteserveringarna. En grupp, på 40 man kanske, stod upp och skrek barnförbjudna ramsor ohämmat och till en början utan nån reaktion från omgivningen. Sedan hörde man på avstånd hur kavalleriet i form av ett antal milananhängare närmade sig. Man hörde och kände ”siam venuti fin qua, siam venuti fin qua, per vedere segnare Kaká” allt högre och starkare.
En interhalsduk med texten ”Campione d’italia” hölls upp av nån i den engelska folkhopen medan de fortsatte sjunga, milananhängarna svarade med att skrika ”campioni del mondo” och ”va' fan' culo”. Underhållande tyckte jag och det hundratalet åskådare som nu hade samlats för att se denna verbala batalj.
Nåja, jag hade inte mer tid att förlora så jag tog metron mot San Siro redan vid femtiden. Insläppet skulle börja 18.00.
Det är en promenad på kanske en kilometer från metrostationen ”lotto fiera” till stadion, en promenad kantad av souvenir- och matvagnar, men även en och annan underlig figur som vill köpa en biljett av dig! Naturligtvis för att sälja betydligt dyrare utanför arenan.
Förväntansfull och utan biljett var jag nu utanför mäktiga stadio Giuseppe Meazza.
Om matchen som skulle spelas visste jag att Seedorf inte skulle spela och jag hade redan en trolig startelva i huvudet. Det var allt jag tänkte om matchen just då. Fokus låg på biljettjakten!
Jag hörde nån säga att en biljett kunde kosta runt 5 000 euro (ja, ni läste rätt, femtusen)! Löjligt och overkligt. Jag hade budgeterat cirka 200 euro, en så viktig match i CL, som mycket väl kan bli (och blev) slutet på en era och bland andra Maldinis sista europamatch får man bara inte missa om man är rossonero och dessutom är utanför arenan. Lägg därtill att det var mitt första besök på San Siro. I jämförelse kan nämnas att en VM-biljett till Sverige-Trinidad&Tobago 2006 kostade minst 2000 kr. För mig är valet lätt!
Det var kallt denna tisdagkväll, 8-10 grader, och regn hade garanterats.
Efter att ha yrat fram och tillbaka utanför arenan kom en äldre, kortväxt och välklädd herre fram och frågade ”ticket, ticket, you buy”, han ville ha 200 för en biljett på ”terzo anello blu”, högst upp och långt ut på ena kortsidan. Jag övervägde det, men backade ur. Inte värt det just i det läget, det fanns tid att få tag på bättre.
Tiden gick men hoppet fanns kvar. Klockan var inte mycket innan 18 och jakten hade varit resultatlös. Lite smått panikslagen tänkte jag leta reda på gubben jag pratat med tidigare. Det får väl duga, jag är ju ändå här tänkte jag, fast jag skulle få ner priset och spela svår.
Just då hörde jag en viskning ”bilgetto, signor”. Han ville ha 250 för en bra plats på andra ring orange. Vi pratade tyska, spanska och hobbyitalienska, båda två! Hade varit kul att filma de FN-liknande förhandligarna, ”Nein, das ist viel zu teuer, and you can not even guarantee that I can cambio il nome, 100 euro nicht mehr, it is only, nur, secondo anello arancio, per que 200 euro?” Ja, ni fattar!
Jag lyckades förhandla ner priset till 170 euro (som ändå är lite väl mycket) och få honom att följa med och byta namnet på biljetten i en av biljettluckorna (biljetten är bara giltig om ditt namn står på den och du kan identifiera dig med pass). Inte en cent skulle han få innan jag fått minst tre bekräftelser (av tex matchvärdarna) på att biljetten är giltig även efter namnbytet, detta gjordes och saken var klar! Länge leve svarta marknaden och det fria entreprenörskapet!
Jag skulle in och se matchen på plats, på en bra plats. This is the fucking Champions League!
Sista hindret var biljettkontrollen vid entren, ängslig som jag är så kunde jag inte riktigt slappna av ännu. Pass och biljett matchade och jag fick komma in på denna mäktiga arena, detta moderna Coloseum!
Klockan var väl 18.30 när jag satte mig ner efter att ha tagit 511 bilder. Det var i princip helt tomt och man kände av den imponerande storleken. Allteftersom arenan fylldes med folk ökade ljudvolymen och sångerna började avlösa varandra så smått. Både ”Kakáhymnen” och ”den som inte hoppar är blåsvart” ekade ett par gånger. Härlig ljudmatta! Arsenalklacken hördes väl av ibland också, men den tystades omedelbart ner av busvisslingar och burop.
Jag satt och skrev nåt sms på mobilen, när tusentals rödsvarta plötsligt och från ingenstans busvisslade och skrek, i början fattade jag inte varför, sen såg jag att arsenalmålvakterna Lehamnn och Almunia hade äntrat planen för att värma upp. Senare kom resten av laget och sedan sprang, verkligen sprang, milanspelarna in för sin uppvärmning till publikens jubel och allsång.
Det kändes overkligt att sitta där i detta tempel och se idolerna jogga och stretcha där nere, hundratalet meter ifrån en. Pato med sina gula skor, Kaká med sina svarta handskar, korte Gattuso, blonde Ambrosini, spindeln Kalac, Nesta, Pirlo, Inzaghi och naturligtvis kaptenernas kapten Paolo Maldini.
Under burop och iskallt regn ropade speakern upp Arsenals lag, sedan exploderade stadion i jubel när Milans elva skulle annonseras. På klassiskt vis ropade den entusiastiske speakern upp förnamnet och publiken avslutade med efternamn. Högst jubel fick Kaká och Maldini.
Jag väntade på ett tifo, men det kom inget sådant, inte ens ett litet, lite trist. Många supporterklubbar från hela landet hade satt upp sina banners och flaggor lite här och där.
Har jag sagt att det var kallt? skakande kallt, tills ”min” läktardel fylldes och man värmdes lite av ens grannar. Det fanns tak där jag satt så jag var iaf torr.
Matchen började och där jag satt kunde jag se Maldini dominera sin vänsterkant, det var rakt framför mig i hela första halvlek! Han kan än, den gubben. Pato, som är ung nog att vara hans son, visade också upp delar av sitt register. Pato har av vissa fått mycket kritik för sitt spel och sina avslut. Man glömmer då att han är långt ifrån en färdig spelare och att han egentligen bara är med för att lära. Bara det att han får spela så mycket och under så stor press tycker jag tyder på brister i truppen och hos ledningen! Men joga bonito kan han, och han visade varför han är ”El Fenomeno II” eller kanske ”El Fenominho”?
Italienarna är lustiga och härliga, likt spanjorerna är det för dom ingen fotbollsmatch som skall utkämpas och krigas, ingen accepterar långbollar eller spel rakt på mål. Och absolut ingen gillar när man rör deras konstnärer. Det är det intrycket jag har fått, när Kaká driver bollen med hög fart och blir fult kapad, är det som att nån kastar färg på, eller klipper i en tavla som Leonardo da Vinci håller på att måla, eller kanske till och med snor hans pensel och örfilar honom. Det är som att förstöra vacker konst!
Och i vilket annat land applåderar man ett vunnet inkast?
Maldini och Kaká hyllades som sagt mest innan match, men även under själva matchen uppskattade man och njöt när Maldini lirade, och när Kaká gav sig ut på sina räder.
Förlängning, jag hatar förlängningar tänkte jag flera gånger samtidigt som jag ängsligt tittade på klockan på stadions skärm, minut 75, minut 77, minut 80, minut 82, fan det blir förlängning. Kommer de trötta och slitna milanspelarna orka? Vad gör Ancelotti? Jag kikade ner mot bänken och såg honom stå med armarna i kors i hörnet av den tekniska zonen, där han brukar stå. Han gjorde inte mycket. Första målet kom i minut 84 som ni vet, jag tittade på Ancelotti för att se hans reaktion. Han gick till bänken och satte sig ner. Ridå för honom också.
Det blev tyst på San Siro, med ett stort undantag, eller rättare sagt några tusen engelska undantag. Sista minuterna av matchen hördes arsenalklacken högre och högre, samtidigt som Milan inte hade mycket att komma med, varken på planen eller på läktarna. Det var över, det visste vi och fick det bekräftat i form av 0-2. Redan tidigare hade folk börjat lämna arenan.
Slutsignal, arsenaljubel och applåder till de värdiga och imponerande vinnarna, men också applåder till milanspelarna! Vi fick oss en liten lektion i snabb och variationsrik anfallsfotboll med kvicka passningar och rörlse! De mätta och allt äldre rödsvarta spelarna hängde med huvudet och tänkte kanske att ”det var kul så länge det varade”.
Det finns en vers i låten “Five to one” av The Doors som passar alldeles utmärkt i sammanhanget:
“The old get old
And the young get stronger
May take a week
And it may take longer”
Arsenalklacken stannade kvar och hördes långt efter det att alla hade lämnat arenan.
Nu hoppas jag spontant att Arsenal vinner CL, då kan man iaf säga att man åkte ut mot mästarna. Ett blint sökande efter tröst, jag vet.
Det var med blandade känslor man lämnade stadion, besvikelse och ledsamhet över förlusten mot ett gäng ”14-åringar”, som en vän kallade arsenalspelarna, och att ”Grande Milan” åker ut redan i åttondelen, dessutom att jag varken fick se ett milanmål eller fira efteråt på Duomon.
Men där fanns andra känslor som dominerade, först och främst upprymdhet och glädje över att ha varit på arenan, i staden och att ha sett dessa legender med Kaptenen i spetsen spela på plats.
Men också insikten och vemodet över att detta troligen är slutet på denna version av Grande Milan, slutet på en framgångsvåg som kanske toppade i semin mot Man Utd och finalen förra året.
Vi har haft vårt roliga, tack Milan, tack för de senaste årens njutbara gyllene kvällar där vi nästan varit bortskämda med stormatcher och framgångar. Upp med huvudet, nu laddar vi om och kommer igen, stjärnorna väntar, per aspera ad astra!
Man vill så gärna att det ska vara för evigt, man vill så gärna vara fortsatt ung och drömmande naiv. Man vill stoppa tiden och blunda för den hårda sanningen. Men det går inte, det är dags att lämna över stafettpinnen för denna gång, dags att komma till den djupaste av alla insikter, att klockan inte stannar för någon, att tiden inte gör undantag för någon. Dags att släppa det som varit och omfamna det som kommer!
Dags att se framåt och hoppas på en mindre och smärtfri revolution och förändring till det bättre.
Vi ses igen Milano, det är inget hejdå, inget avsked, utan det är ett på återseende, arrivederci!
We had some good times
But they're gone
The winter's comin' on
Summer's almost gone
The Doors
Forza Milan, Avanti Milan
