Analys inför kvällens stormöte
Svenska Dagbladets Johan Lindberg hörde i veckan av sig till Milanredaktionen med anledning av helgens stormöte. För att få lite bakgrundsinformation bad Lindberg den rödsvarta redaktionens Fredrik Alfredsson ge sin förklaring till den bleka insatsen från Milans sida den här säsongen. Här kommer nu Alfredssons egen analys av Milans säsong så här långt.
Den största förklaringen till misslyckande stavas mättnad enligt mig. Jag har nämligen svårt att se att så många spelare i truppen skulle ha blivit så pass mycket sämre kvalitetsmässigt jämfört med förra säsongen. Förvisso ska man komma ihåg att Milan även då hade det tungt i ligan, men inför 2007/2008 var förutsättningarna för en lyckad ligakampanj klart bättre än året innan och därmed är det berättigat att kraven också är högre den här säsongen. Att åka ut mot ett så pass starkt lag som Arsenal i Champions League är ingen skam, men det är det däremot att förlora mot lag som Empoli i Serie A. Milan har ett lag på pappret som borde kunna vara klart mera poänggivande i ligaspelet. Inter har klart bäst trupp som jag ser det i ligan, men där bakom tycker jag att Milan sett till spelare för spelare har minst lika bra lag som Juventus, Roma och Fiorentina.
Mättnaden är den största orsaken som sagt. Milan har en trupp som besitter en massa rutin, vilket många gånger säkerligen är en stor fördel. Dock inte alltid. Många i dagens trupp har ju som bekant nämligen varit med och vunnit det mesta som går att vinna. Serie A, Champions League, diverse supercuper, VM för klubblag och VM står på ett antal av Rossonerikillarnas CV:n och det känns som att den där riktiga hungern saknas. Själv har jag i och för sig svårt att köpa att man inte kan motivera sig inför varje enskild match, känns ju som att man aldrig vill förlora oavsett om det är träning eller match. Men har man spelat hem ett par Champions League-titlar kanske trots allt en match borta mot Siena en mörk, kulen oktoberkväll inte är så inspirerande. Det är åtminstone känslan, att Milan har gått på halvfart genom ligaspelet. Tankarna och fokus har återigen legat på Champions League, men när Arsenal krossade drömmen om en ny CL-titel förvandlades blev säsongen i en hast ett fiasko. Det är ett högt spel att satsa så hårt på CL och därmed försumma ligaspelet, något Milan nu får sota för.
Det som behövs är lite nytänkande och ny energi i form av en ny tränare samt några riktiga klassförvärv. Jag vill inte se halvt avdankade spelare som värvas in för att sitta på bänken (Favalli, Emerson t.ex.) inför nästa säsong, utan spelare som verkligen slåss på allvar om en plats i elvan. Där har du förövrigt också en förklaring, misslyckandet på transferfronten de senaste åren. En spelare som Emerson är ingen dålig fotbollsspelare, men han värvas heller inte in i ett skede av karriären där han är på topp. En solklar back up-värvning av en spelare som sedan han anlände till Milanello inte har fått mycket speltid. Denna värvningspolitik har inneburit att Milan fått en startelva där de flesta spelarna är allt för säkra på sina platser, vilket förstås gör sitt till för att dämpa hungern och därmed drar ner motivationen. Det skulle behövas större konkurrens. Milan har en väldigt bra startelva på pappret, men mer konkurrens om platserna behövs. Bänkspelarna är heller inte dåliga, men ingen av dem har fått någon ärlig chans att slå sig in i elvan. Med några vassa nyförvärv (förutom en målvakt vore det välkommet med en ytterback av rang, kanske något mittbackskomplement, en tvåvägsmittfältare samt förstås en riktigt vass anfallare) skulle konkurrensen öka direkt och på så sätt skulle en helt annan motivation och vilja födas inom truppen igen
En del menar att Milans alternativ på bänken idag helt enkelt är för dåliga, att Ancelotti inte har så mycket att jobba med. Till viss del håller jag med, men samtidigt kan jag tycka att en spelare som Brocchi är bättre än Gattuso fem av veckans sju dagar utan att för den skull få chansen. Allt för sällan ändrar mister i sin elva. För att ta Gattuso som exempel igen: han spelar nästan jämt, trots att hans insatser gång på gång är tämligen mediokra i mina ögon. Läge att slänga in en sån som Brocchi eller Gourcuff där i några matcher kan tyckas, men de får enbart chansen vid skador eller i någon bortglömd cupmatch.
Ancelotti har gjort väldigt mycket bra för Milan och förtjänar klart med cred än vad han oftast får. Han är en taktiskt skicklig tränare som har vunnit en massa för de rödsvarta, det ska vi absolut inte glömma. Dock har vi nu kommit till ett läge där något behöver förnyas, ny energi behöver tillföras som sagt. Och en lösning på detta vore att byta tränare. In med lite nya idéer, nya tankar och en ny röst. Milans 4-3-2-1 (ibland 4-3-1-2) är ganska sönderläst numera då alla vid det här laget vet att Pirlo ska styra 90% av uppspelen och att kantspelet är helt beroende av att ytterbackarna vågar sig fram. Får motståndarna bort Pirlo och/eller stänger ner ytterbackarna så haltar Milans spel betänkligt.
Märker att jag börjar bli långrandig så ska ta och försöka runda av så smått med den lite spelarkritik. Om vi börjar med de som har underpresterat skulle jag kunna rabbla upp nästan hela truppen. Gilardino verkar tyvärr förbli ett sorgebarn i Milantröjan och att sälja honom i sommar vore nog inte helt fel. Gattuso har jag nämnt, men vill ändå inte kritisera honom för mycket. Han jobbar och sliter, det är mer det faktum att Milan med Ambrosini i elvan redan har en bollvinnare vilket gör att Gattusos antikreativa fotboll blir överflödig i dagens Milan. Så en tränarmiss där, att spela Gattuso och Max tillsammans gång på gång. Seedorf är en annan herre som borde gå en kurs i självinsikt. Från att vara bländande i vissa stora matcher i CL till att vara komplett usel i ligan. Jag förstår det inte, men återigen kan det säkert handla om brist på motivation och vilja. Seedorf är en makalös fotbollsspelare, men bara de dagar han själv känner för att vara det. Finns många som underpresterat som sagt. Man har högre krav på de flesta jämfört med vad de presterat den här säsongen, så känns inte adekvat att rabbla fler namn här. Till de få positiva ljusglimtarna i stället…
För det finns faktisk några sådana. Pato har som bekant slagit igenom med dunder och brak. Ser honom inte som någon frälsare än, utan gläds mer åt att han klarat anpassningen till Serie A så bra så snabbt och för att han på sikt nog kan bli en riktig Milanlegend. Så ett utropstecken för honom givetvis. Spännande också att se den nyaste av ynglingar, Paloschi. Kul att han fått kliva fram och visa framfötterna vid ett par tillfällen redan.
Dessutom vill jag lyfta fram min personliga favorit i Milan: Massimo Ambrosini. Äntligen har han fått vara skadefri (ta i trä) i några säsonger och verkligen tagit chansen att visa vilken duktig fotbollsspelare han är. Tycker att han är väldigt underskattad faktiskt. Duktig bollvinnare, stark, grym i luften, positionssäker och dessutom besitter han ett bra passningsspel med två bra fötter. Mycket viktig för Milan, inte minst för att han verkligen tillför en enorm vilja och spelar med ett äkta rödsvart
