Mercatokrönika: En misslyckad date?
Milans mercato har hittills varit ganska sparsam och kritiken har inte låtit vänta på sig från fansens sida. Kommer de rödsvarta supportrarna att bli nöjda till slut, eller renderar det hela i en ny kritikerstorm?
"Om ingenting förändras får vi vänja oss vid tanken om att detta Milan är konkurrenskraftigt med värvningar av Flamini och Zambrotta samt återkomsterna av Borriello, Abbiati och Antonini, utöver Darmians uppflyttning."
Orden är, kanske inte helt oväntat, Adriano Gallianis och uttalades för ett par veckor sedan. Då var mercaton ännu inne i ett tidigt skede, EM var fortfarande igång och vi Milansupportrar satt mest och väntade på att det på allvar skulle hända något. Nu, ett antal dagar senare, sitter vi där och - väntar fortfarande. Ingenting av värde har hänt och allt mer upprörda, besvikna åsikter har hörts bland de rödsvarta fansen. Många rykten har visserligen florerat och gör så än, men det börjar bli dags för något konkret innan tålamodet brister helt hos många av oss.
Egentligen kanske vi inte ska vara allt för överraskade eller ens negativa till Milans mercatostrategi hittills. Minns sommaren 2002, då gjordes det klart med Nesta samma dag som fönstret stängdes om undertecknad inte missminner sig. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, som ordspråket så klämkäckt (vilket fruktansvärt fult ord) säger. Så visst gör vi rätt i att behålla hoppet, än står fönstret på glänt länge till och rätt vad det är så kanske någon stort namn tittar in. Men samtidigt så är att vänta något av det tråkigaste som finns. En speciell situation blir det också om man som i det här fallet inte vet riktigt vad som det väntas på. När det inte finns någon garanti för att den man väntar på (Ronaldinho, Adebayor etcetera) verkligen dyker upp i slutändan.
Att följa silly season är lite som att gå på blinddate. Något som jag förvisso aldrig har testat, men vi kan låtsas för att göra krönikan mer innehållsrik. Det är som att sitta där och vänta på att ens date ska dyka upp, utan att ha den minsta aning om personen i fråga är vacker, ful, stor, liten, blond, brunett. Utan att på förhand ens kunna ana om den som dyker upp kommer att falla en i smaken, eller göra en riktigt besviken.
Eller är det som en vanlig, inplanerad date. Som att man tror sig ha funnit drömtjejen och dessutom lyckats fixa en träff med henne. Så står man där, vid mötesplatsen, och klockan tickar. En viss oro börjar sprida sig i kroppen. Kommer hon inte? Jodå, klart hon kommer. Hon är bara lite sen. Det är mänskligt, inte alltid som det är lätt att hålla tiden. Så går ytterligare några minuter. Oron blir större. Ett sms ramlar in i mobilen. "Hej. Jag kan inte komma. Annat kom emellan, är ledsen." Så var den kvällen förstörd.
Börjar oroväckande nog låta som en självbiografi det här...
Men tillbaka till fotbollsvärlden. För visst är mercaton likadan? Man sitter här och väntar, surfar in på nätet, är rastlös, kollar text-tv, ligger på stranden och läser de senaste ryktena i kvällstidningarna. Utan att veta vad som väntar. Utan någon garanti för att någon verkligen ska komma. Det är en väntan som kan vara väl värd att uthärda, men som å andra sidan kan kännas helt meningslös och onödig när sommarens agerande på transfermarknaden ska sammanfattas. Antingen blir det en perfekt date med drömtjejen, eller så får vi stå där ensamma och besvikna.
Vad än årets mercato slutar med så börjar man som Milansupporter bli innerligt trött på Gallianis svävande snack som aldrig verkar få någon riktig verklighetsförankring. Ena dagen ska det göras si, nästa så och den tredje så ska det inte hända någonting. Frågan är om vi verkligen kommer att få något att jubla åt egentligen. Visserligen är värvningarna av Zambrotta och Flamini kloka och bra affärer. Båda kommer att tillföra en hel del till Milans spel. Men man förväntar sig ändå något mer. Gräddan på moset, löken på laxen, för att använda fler talesätt, saknas än så länge.
Det primära borde vara att säkra målskyttet med en riktig striker som i det närmaste garanterar 20-25 mål på en säsong. Borriello mäktade med 19 senast i ett på pappret sämre lag. Det kan räcka långt i Milan, men man bör ha med i åtanke att en del av dem kom på straff och inte lägga hela säsongens förhoppningar på Borriellos axlar. Med Ronaldinho i släptåg kan det bli succé. I annat fall vill jag se en riktigt namnkunnig anfallare till i truppen.
Att utläsa Milans mercatostrategi är en i det närmaste hopplös uppgift. Det är, liksom många somrar tidigare, svårt att hitta någon logik i agerandet och det enda man egentligen kan vara säker på är att man inte kan vara säker på någonting.
Adebayor sades vara för dyr för ett köp, precis när affären såg ut att vara klar. Vid det laget var Ronaldinho avskriven, det var "Adebayor eller ingen" enligt Galliani och när togolesen inte signades verkade mercaton vara över. Bara för att några dagar senare hetta till på allvar igen då Barcelonas brasse helt plötsligt var prioritet nummer ett.
Var det så att Adebayor verkligen kostade för mycket? Eller stämmer uppgifterna om att allting var klart, men stoppades av Berlusconi i sista stund då denne föredrar Ronaldinho? Eller är allting bara att taktiskt spel? Eller en snål filosofi som vi gör att vi får nöja oss med Borriello? Många frågor, färre svar. Än så länge i alla fall. Vad det slutar med till sist återstår att se. Antingen blir det en riktig stjärnvärvning. Eller så är klubbledningen oss svaren skyldiga.
