Vägen till Scudetton
Etapp 1, lottningen av Serie A är nu avklarad.
En normal säsong i Serie A avgörs inte bara under de 34 200 minuter som skall spelas på planen. I alla fall inte om man ska tro fans och journalister och de ihärdiga debatter som bedrivs under sommaren.
Två faktorer som brukar diskuteras inför varje ny säsong är dels hur väl man lyckas på mercaton, dels hur pass välordnat spelschema man får.
Medan penningtransaktionerna mellan klubbarna kan fortgå en månad till lite drygt, så lottades årets spelschema fram häromdagen.
Hur pass stor betydelse har det då vid vilken tidpunkt man ska möta ett visst lag? Låt oss avfärda direkt att det skulle ha en helt avgörande betydelse. José Mourinho, kommenterade t.ex. hela fenomenet med att säga; att det inte spelar någon roll eftersom man ändå spelar mot alla lag såväl hemma som borta.
Riktigt så likgiltig skulle inte jag vilja ställa mig inför det hela dock. Spelschemat har alltid en betydelse och kommer alltid att vara en faktor som kan underlätta eller försvåra vägen fram till Scudetton. Hur pass mycket däremot, är så klart ett omöjligt uppdrag att räkna ut i förväg.
I vårt fall har mycket fokus riktats mot den s k mardrömsavslutningen
Omgång 35: Juventus (H)
Omgång 36: Udinese (B)
Omgång 37: Roma (H)
Omgång 38: Fiorentina (B)
Idel storheter, även om Udinese kanske inte riktigt kan räknas till Scudetto-kandidaterna. På förhand hade man naturligtvis kanske önskat att upploppet bestått av, på pappret, överkomligare motstånd. Fast det behöver inte vara så enkelt. Sent på säsongen så kan mycket redan vara avgjort.
Till att börja med skall det påpekas att även om jag pressar min optimism till sitt yttersta så har jag svårt att se att vi skulle ha ett försprång på 12-13 poäng mot övriga lag när vi går in i ovanstående matchserie. Vilket i sin tur innebär att de inte kommer bli betydelselösa.
Vad ingen vet i dagsläget är hur säsongerna utvecklar sig för respektive lag. Vem vet om Juventus redan spelat bort sin Scudetto-chans när vi går in i maj månad. Eller om Roma överraskar och slåss om pokalerna ute i Europa. Kanske Udinese är hopplöst fast i mittenträsket och kanske har Fiorentina redan bokat in biljetter till nästa säsongs UEFA-cup.
Sådana faktorer förändrar förutsättningarna drastiskt, och helt plötsligt har ett svårt spelschema förvandlats till ett, åtminstone lite, lättare. Det är fortfarande bra lag det handlar om, som besitter en stor portion talang. Men faktum kvarstår att man nog t.o.m. statistiskt kan bevisa att klyschan ”motivation slår klass” stämmer i de flesta fall.
Det finns fler faktorer som har inverkan på matcherna i sig. Motståndarna kanske har nyckelspelare skadade eller avstängda. Kanske möter man ett lag när de har sin svacka istället för sin formtopp. Då har ju naturligtvis lottningen en betydelse. Men endast i efterhand kan man i så fall dra eventuella slutsatser av detta.
Det allra intressantaste är dock att Serie A återigen börjar få många lag som håller relativt hög kvalitet. Det i sin tur innebär att vi kan fokusera på hur länge som helst på att analysera de fyra sista ”svåra” omgångarna, men vi har ändå 34 omgångar innan dess att spela som knappast kan förringas.
Om vi inte gör vårat jobb fram tills avslutningen. Ja, då är det vi som står där som laget som spelar mot toppkandidaterna utan motivation.
Så i sak har Mourinho rätt, alla ska spela mot alla, hemma som borta och poängen summeras efter alla dessa matcher. Men visst kan det vara en hjälpande hand på vägen mot Scudetton att mötta ett Roma utan Totti, ett Juventus utan Buffon eller ett CL-laddande Inter utan Zlatan. Bara att hoppas att planeterna stod i rätt position för Milans del när datorn satte igång att lotta ut matcherna.
* * *
Knappt hann man jubla klart och hälsa Ronaldinho välkommen innan man insåg att vi i värsta fall kan stå utan renodlade anfallare under hela försäsongen, och om det vill sig illa, även i Serie A-premiären.
Först och främst har Pato som bekant gjort R80 sällskap till Peking och vill det sig väl för Brasilien så spelar man final samma helg som Serie A drar igång. I vilket fall som helst så kommer Pato inte kunna delta i någon träningsmatch (förutsatt att inte Brasilien gör ett fiasko-OS och åker i gruppspelet).
Inzaghi å sin sida dras med en muskelskada. Vem vet hur länge det dröjer innan han är helt redo för spel. Minns förra säsongen när han återuppstod först sent på våren. Galliani sa efter säsongsinledningen mot Cremonese att Inzaghi måste vårdas som den 35-åring som han är. Inte ens Milan Lab kan alltså stoppa det naturliga åldrandet.
Den senaste att kanske vinka adjö till allt spelande en tid framöver var Marco Borriello. Ett stukat knä har ställt till det för honom och en resa till Dr Martens i Belgien står närmast på agendan. Inga som helst prognoser har gjorts ännu, utan troligast är att vi får vänta ytterligare några dagar på en dom. I värsta fall får vi dock klara oss utan Marco ett tag framöver.
Detta lämnar vårt anfallsöde i händerna på Alberto Paloschi och Willy Aubameyang. Paloschi som mer eller mindre varit inställd på att packa sina väskor och dra efter Dinhos ankomst kanske får boka in ett senare tåg till Turin. Rykten gjorde gällande att Torino bjudit 2,5 miljoner Euro för ett delägarskap och att det hela var mer eller mindre klart. Eventuellt kanske den affären skjuts på framtiden nu, innan man med säkerhet vet Borriellos öde.
Även om han knappast kan ses som ett reellt alternativ så står i alla fall Willy Aubameyang näst på listan över anfallare. Även han har dock placerats i en annan klubb; Avellino vill nämligen ha honom och Wilfried Osuji på lån inför kommande säsong.
Sista utvägen vore i så fall att inhandla ytterligare en anfallare. Osäkert för vilka pengar i så fall eftersom varje Euro verkar sitta oerhört tajt i dagsläget. Någon ytterligare finansiellt hjälp från Fininvest denna sommar är nog inte att räkna med efter Marina Berlusconis spydiga kommentar till Ronaldinho-värvningen. ”Fansen är säkert lyckliga, men bolagsledningen är inte lika glada.”
Skulle vi tvingas ta in en ny spelare så är det troligaste alternativet att vi tar någon på lån för ett år.
* * *
Vi kan även bjuda på en glad nyhet till alla skrockfulla. Som bekant öppnar vi säsongen hemma mot Bologna. Senast vi gjorde detta var säsongen 1998/99, då blev det en 3-0 seger. Vad än viktigare var att vi stod som slutsegrare i Serie A samma säsong. I likhet med årets säsong så var vi inte heller den gången med i Champions League.
* * *
En blåsvart representant som inte var lika likgiltig inför spelschemat som The Special One, var Ernesto Paolillo. Problemet enligt honom var att derbyt i omgång fem kom så tätt inpå en Champions League-match för deras del. Jag har verkligen förståelse för problematiken att behöva spela två så viktiga matcher så nära inpå varandra. Vilken TUR vi Rossoneri har som inte behöver engagera oss i världens största klubbturnering…
* * *
Arrivederci e FORZA MILAN!
