Drömmar vs. Verklighet
En gång kunde vi i det närmaste likställa det vi drömde om med den verklighet vi levde i. Idag är det inte lika enkelt längre och vad har vi för framtid att drömma om egentligen?
Det fanns en tid då det var lätt att drömma. En oskuldsfull tid där möjligheterna var oändliga, där inte ens himlen var taket för vad man kunde uppnå.
Det är lätt att säga att det var bättre då, förr, när inga bekymmer existerade. Den enklaste av klyschor att ta till när man själv inte längre är beredd att förvandla sin tillvaro till det bättre. Det substantiella värdet i talesättet kanske är lågt, men ett som är säkert är att det var åtminstone lättare att drömma förr.
Drömmar som i mångt och mycket är den rikedom alla människor kan falla tillbaka på; när som helst utan att det kostar någonting. Drömmar är i mångt och mycket drivkraften i våra liv och som ger mening åt vardagen. Hur illa vi än må ha det, så kan vi alltid hitta tröst och förhoppningar i våra drömmar.
En av fördelarna med att drömma är att man utan träning, utan resa och utan ansträning kan ta sig vart man vill. När jag var ung (alt. yngre) drömde jag mig ofta till San Siro, inte sällan som huvudrollsinnehavare. Andra gånger var jag bara en betraktare av det vackraste fotbollsvärlden kunde erbjuda.
Det fanns t.o.m. en tid då vi levde i dröm. Då verkligheten många gånger låg ett steg före alla drömmar. Det var en tid med guldbollar och europacuptitlar. Det var en tid med målkalas och skyttekungar. En tid utan förluster och insläppta mål. En tid av total överlägsenhet.
Det är egentligen först i efterhand som man verkligen har vett att uppskatta att man upplevt den tiden. För naiv som man ändå var på den tiden, så trodde man att detta skulle fortgå för all framtid.
Men bit för bit under årens lopp har denna illusion naggats i kanten. Bit för bit har den välpolerade ytan tagit stryk för att sakta bringa fram verklighetens bistra uppsyn.
Det började med den kvällen när Marco van Basten steg ut på San Siros matta. I moccajacka och jeans, istället för den svartröda dräkt som brukade pryda honom på planen. Han var där för att säga adjö. Adjö till Milan, adjö till San Siro och adjö till fotbollen. Beslutet kom visserligen inte som någon chock. Hela hans karriär hade varit en jämnt fördelad kamp mot motståndare och skador. Men den definitiva bekräftelsen på att han aldrig mer skulle spela för Milan var svår att svälja. I mina drömmar så var han ju alltid den som avgjorde. Vem skulle nu ta över den rollen?
Men det var inte bara jag som hade svårt att acceptera det. På bänken satt Fabio Capello. Utan glasögon, torkandes en tår från sin ögonvrå. Han som aldrig visar några känslor. Kanske dog också några av hans drömmar där och då.
Milan tog dock inte slut bara för att en spelare lämnade laget. Det kom nya namn, nya ansikten, nya hjältar och drömskapare.
Men efter alla år på toppen så var kanske nedgången oundviklig. Jag minns särskilt en bakåtpassning från Winston Bogarde borta mot Udinese som ledde till hemmalagets segermål. På något sätt representerade det ögonblicket, den passningen och den efterföljande förnedringen i form av ett baklängesmål, hela den tid vi levde i då. Men drömmarna om en ljusare framtid fanns där ändå.
Det fanns en tid då pengar flödade fritt och vi betalade de summorna som spelarna kostade då; i tron om att vi kunde handla oss upp på toppen igen. Då var det inget konstigt i att betala 19 miljoner Euro för en okänd spanjor vid namn José Mari eller 17,5 miljoner Euro för en halvt invalidiserad Fernando Redondo. Det var så det fungerade i fotbollsvärlden då.
Nya framgångar kom, men så gjorde även det slutgiltiga uppvaknandet från den drömvärld jag så många gånger flytt in i. Det kom i Istanbul, en ödesdiger maj-kväll 2005.
Till en början var det ju egentligen ännu en av de där drömscenariona man kunnat framställa. Paolo Maldini fick göra mål i en CL-final. Vi fullkomligt körde över britterna som inte hade någonting att sätta emot. 3-0 i halvtid och många champagneflaskor hann nog tömmas innan spelarna kom tillbaka ut på planen.
Milan har alltid i mångt och mycket representerat perfektion för mig. Ett lag som gör allting rätt och som inte kan misslyckas med de mål man satt upp. Nu behöver man ju inte göra någon djup analys av detta påstående för att se att det är ganska enkelt att idiotförklara den. Men att inte tappa en 3-0-ledning i en match tillhörde i alla fall de fundamentala saker som vi alltid klarade av.
Jag kan inte erinra mig om att vi skulle ha tappa en så stor ledning i en pågående match. Debaclet mot Deportivo skall inte glömmas bort, men just under den isolerade tidsrymden som en match utspelar sig i, så skulle inte Milan kunna tappa en så stor ledning.
Men det gick. Det gick tydligen att göra på 6 minuter. Det gick tydligen att förlora hela matchen sen också.
Det var svårt att komma till insikt med detta. Att det kunde hända. Det var som om någon hade kommit till mig och sagt att jorden faktiskt är platt. Det skulle ha känts lika overkligt.
Just matchen i Istanbul lämnade ett ärr efter sig som jag tror aldrig kommer att läka fullt ut. Trots att vi fick en osannolik chans till en returmatch bara två år senare som vi dessutom lyckades vinna (det hade man ju bara kunnat drömma om…). Trots det så kan kvällen i Istanbul aldrig raderas helt.
När sedan Andrij Shevchenko, en av våra största målskyttar i modern tid, sa att han lämnar klubben, då slog han samtidigt den sista spiken i den kistan som skulle begrava det perfekta och oskuldsfulla som representerade Milan i min värld.
När man blir äldre så blir det svårare att drömma. Realismen tycks ta ett starkare och starkare grepp om ens värld för varje dag som går. Med de förlorade drömmarna försvinner också en del av hoppet.
När jag tänker på Milans framtid numera så pågår det en ständig kamp mellan de omöjliga drömmarna och den logiska verklighetsförankrade realismen. Har vi verkligen en chans att slåss i en värld där fotbollstoppen är bredare en någonsin? Har vi verkligen en chans att brottas mot oligarker, mediamagnater, premiärministrar, fan och hans mostrar som pumpar in till synes oändliga summor hos motståndarna?
Silvio Berlusconi som tagit oss dit vi är idag, som byggt upp detta lag i över 20 års tid; hur länge vill, orkar och kan han pumpa in pengar? Som premiärminister kan han inte spendera hejvillt i en nation som inte mår ekonomiskt bra. Och trots att han är ägare för Fininvest så gnälls det redan nu bland andra ledande personer i företaget att deras likvida medel hamnar hos Milan.
Hur romantiskt lagd man än vill vara så går det inte att förneka att pengarna har en stor del i dagens fotboll, i många avseenden helt avgörande till och med. Om vi inte har pengarna, hur ska vi då kunna konkurrera i längden?
För att ta ett exempel. Vi har en mindre kris i backlinjen just nu. På ”den gamla goda tiden” så hade vi helt sonika värvat en försvarsspelare för att fylla upp luckan. En etablerad landslagsman som kunde gå rätt in i startelvan.
Idag så försöker vi med att:
a) ta in en billig släkting till någon annan spelare för att fylla den luckan.
b) vi försöker hitta en mittfältare i den egna truppen att tillfälligt ta den platsen
c) lita på en skadedrabbad 40-åring och tro kan sköta jobbet på regelbunden basis.
Värva? Helst inte, om vi inte kan få gratis, vilket å andra sidan begränsar utbudet kraftigt.
Förr i tiden var det alltid kvalitén på spelarna som kom i första hand. Nu är det kvantiteten som räknas. ”Vi har sex mittbackar” säger de. Jaha, men är de tillräckligt bra säger jag?
Detta är en direkt konsekvens av att vi inte kan spendera lika friskt som förr. Då måste vi verbalt kamouflera de brister som ändå finns. ”Siamo a posto così”, ”Siamo primi nel ranking” eller ”Siamo il club piu titolato al mondo”. Samtliga är fraser som upprepas som mantran för att vi ska tro att allt är frid och fröjd i Milan.
Men alla dessa fraser representerar ändå mer det förgångna än tydliga visioner om framtiden. Och det är just dessa visioner som jag kanske mest skulle behöva för att kunna skapa en ny drömbild av hur Milan ser ut i framtiden.
Visst kan jag fortfarande drömma om allt det vackra som Dinho, Kaká och Pato skulle kunna skapa på en fotbollsplan, men det ger mig ingen trygghet i längden om det inte finns någon långsiktig plan för klubben.
Är det så mycket att kräva? Att jag åtminstone kan få tryggheten att veta att vi har en stark finansiell grund att stå på i framtiden. Att vi är beredda att göra de investeringar som krävs. Att vi fortfarande har som mål att vinna någonting i framtiden. Om någon kan ge mig dessa svar så kanske jag kan börja drömma igen.
Jag behöver det, för som snart 30-åring är det inte lika lätt att fantisera sig in i rollen som matchvinnare på San Siro längre.
* * *
Tre ögonblick att drömma sig tillbaka till:
Aten 1994 – Milan krossar Barcelona i Champions League-finalen med 4-0 i en av de mest perfekta matcher som någonsin spelats av vår klubb.
Serie A 1991/92 – Milan går igenom hela säsongen utan att förlora en enda match. 22 segrar och 12 oavgjorda matcher, och serieseger i överlägsen stil. Enda gången något lag lyckats med den bedriften i Serie A.
Aten 2007 – Milan får en osannolik revasch på Liverpool i Champions League-finalen efter den snöpliga förlusten två år tidigare.
* * *
Ett av namnen som skulle kunna komma in för att förstärka backlinjen är Branislav Ivanovic. En 24-årig serb som inte lyckats slå sig in i Chelseas backlinje sen flytten från Lokomotiv Moskva.
Inte för att jag är emot lite nytt spännande, och framförallt föryngrande, blod i försvaret, men är det inte för mycket att tro att en bänknötare som spelat merparten av sin karriär som högerback skall vara lösningen på våra mittbacksproblem?
* * *
Ronaldinho gav gå-fotbollen ett ansikte i första matchen i OS. Kanske en gren som blir aktuell om några år?
Desto roligare se honom ta några dansanta steg idag istället, visserligen mot beskedligare motstånd, men det fanns ändå en spelglädje i honom som vi inte sett på ett tag.
* * *
Fyra matcher á 90 minuter. 0 mål framåt, 7 mål bakåt. Vår anfallslösa försäsong ter sig mer och mer meningslös annat än sett ur en fysiskt uppbyggande aspekt.
* * *
FORZA MILAN!
markowarheart@bredband.net
