Fredagsspecialen - Om tro, hopp och förtvivlan - och krisen runt hörnet
"Det finns inga keruber på Milanello. Det finns heller inga änglar i Lugano. Möjligen tog de ledigt när Il Diavolo kom på besök för att signera den sjätte förlusten sedan de kulmagade materialarna i mitten av juli dammade av spelarnas benskydd, fotbollsskor och vattenflaskor".
Landslagsspel borde förbjudas. Två gånger har vi, i brist på annat bollsparkande, tvingats se Sverige förolämpa all fantasi, rörlighet och potential som 3-5-2-systemet representerar. Än värre är att vi (engagerat dessutom) diskuterat taktikens effektivitet för landslagets vidkommande. Masshypnos?
Som sagt, landslagsspel borde förbjudas. Tur att den riktiga fotbollen sparkar igång igen även om vissa kanske hade velat ha ytterligare en veckas semester i rummet med de vadderade väggarna för att samla sig...
Välkomna.
Den bedårande vackra soulsistern Lisa Nilsson sjöng om himlen runt hörnet 1992. Samma år som undertecknad fyllde tvåsiffrigt. Året då Bill Clinton blev president i USA, då Nirvana var hur heta som helst och Tomas Brolin gjorde 2-1 mot England på ett extatiskt Råsunda. Samma år som Carlo Ancelottis saga i Milan, och därmed den aktiva karriären, tog slut.
Idag 16 år senare kan vi konstatera att det inte alls finns några keruber på Milanello. Det finns heller inga änglar i Lugano. Möjligen tog de ledigt när Il Diavolo kom på besök för att signera den sjätte förlusten sedan de kulmagade materialarna i mitten av juli dammade av spelarnas benskydd, fotbollsskor och vattenflaskor.
Runt hörnet finns bara Krisen: med stort K.
Massmedia fortsätter naturligtvis på det inslagna spåret. Frosseriet i Milans tveksamma förehavanden under sommarmånaderna länkas samman med en allt bistrare nutid. Hysteriska journalister avhandlar även ämnet transfermarknad då många fortfarande har neon-upplysta frågetecken som blinkar i takt med resultattavlans siffra för bortamål på San Siro.
Andra ifrågasätter några av spelarna från det äldre gardet. Seedorf ägnar tid åt att påtala hur rätt han faktiskt hade om det överdrivna trycket på Patos axlar. Och visst har han rätt alla gånger, som vanligt. Synd bara att han avlönas som fotbollsspelare istället för styrelseledamot eller hantering av media.
Inzaghi fick dessutom i veckan en helt ny folder då hans skadejournal helt enkelt måste delas itu för att kunna arkiveras. Ljumskproblem snackas det om, inte det allra bästa för en 35-åring att dras med.
En dödlig människa hade slängt in handduken för länge sedan men Carlo Ancelotti är lika svårtuggad som en kebab inhandlad sent inne på småtimmarna. Ungefär lika lättsmälta är hans gåtfulla taktiska strategier, beslut som granskas och sönderanalyseras av en allt mer tilltagande skara skeptiker. Den Gudfruktige Carletto, som brukar fingra på ett radband när klockan klämtar, finner tröst i den heliga skrift:
And there appeared an angel unto him from heaven, strengthening him.
(Luk 22:43)
Om änglar bär Adidas, har snedbena och ett Colgateleende på läpparna förtäljer inte historien. Däremot kan vi konstatera att Kakà är tillbaka och enligt uppgift även i ganska gott slag.
Genoa-Milan på Marassi är för evigt sammanlänkat med ett namn - Vincenzo Spagnolo. En ung kille som föll offer för det stabila (jag vill inte säga tilltagande, nivån har varit tillräckligt hög en tid nu...) bihang av läktarvåld som följer den italienska fotbollen som en parasit.
På söndag tittar han säkert ner från himlen när hans Genoa tar emot storklubben i rödsvart, en match som alltid inneburit fullt hus på stadion och full volym på läktarna. Hemmalaget har alla möjligheter att skaka ett redan omtumlat Milan efter Bolognas jackpot senast.
Den vanligtvis något överseende Gazzettan hade idag en artikel med potentiella efterträdare till Ancelotti. De skrockfulla hade stämt skiten ur den rosa sporttidningen. Ytterligare ett tecken på att allt inte är frid och fröjd är huvudpersonens agerande. Efter förlusten mot Lugano försvann han nämligen innan medierna hunnit slå samman sina mikrofoner i en bukett framför ett rödrosigt tränaranlete.
Det är ovanligt för att vara den omtyckte Milantränaren. Väldigt ovanligt faktiskt.
I övrigt anser jag att Kakà firade i överkant i Aten. Vinner Milan på söndag och håller nollan ska jag kontakta tryckeriet: en T-shirt med "I Belong to Jesus" vore därmed på sin plats. Kanske till och med ett Halleluja på baksidan. Det om något vore adekvat.
För visst är det väl enbart en högre makt kan rädda försvaret från sin predestinerade kräftgång?
Veckans tre hetaste:
1. Genoa borta. Milan behöver en seger - mer för självförtroendet än för tabellen.
2. Kakàs återkomst. Ett välkommet inslag av speed bland alla nedslagna tältpinnar på Milans mittfält.
3. Yoann Gourcuff. Spelade från start i Les Bleus - och gjorde det bra. Fortsätt så.
Veckans Benoit Cauet:
Tilldelas den som på ett enastående sätt lyckats föra sig som en riktig idiot
Maurizio Zamparini, allsmäktig svävande ande på Sicilien
En omgång, sen tog tålamodet slut. Det spelar ingen roll att Stefan Colantuono (som förvisso är en högst medioker tränare) fick se den ordinarie målvakten och fem viktiga försvarsspelare försvinna från de rosa pantrarna. Det spelar heller ingen roll att Antonio Nocerino (mannen som ger träbenet en helt ny innebörd) är klubbens dyraste nyförvärv i sommar. För att inte glömma att klubben gjort sig av med sin allra bästa spelare i Amauri. Nej Zampa, kanske läge att rota lite i faktumet att 27 tränare fått foten under din tid som boss i Venezia och sedermera Palermo?
