Lagbanner
Fredagsspecialen - Om gammalt och gott i ny tappning.

Fredagsspecialen - Om gammalt och gott i ny tappning.

"När Borriello hoppade in kändes det dock verkligen som att allting föll på plats. Med en tung anfallare i boxen får motståndarlagen en betydligt mycket knepigare uppgift än vad en Pato-Kakà-Sheva popquiz i dagsläget innebär."

Fredagen är här. Visst fasen ska det bli skönt med helg efter ytterligare en vecka av harvande i fabriken, på kontoret, vid skolbänken eller i snabbköpskassan. Same same, nu ska vi njuta. Söndagen avslutas sedan med Milan mot Lazio, en klassiker som brukar kunna likställas med renhårig kamp, skickliga spelare och spektakulära mål. Det känns som att vi har ytterligare en härlig match att se fram emot.

Och kors i taket: Milan har vaknat efter de inledande svidande förlusterna.


Det blev nämligen en trygg hemmaseger på San Siro igår kväll. Milans insats mot FC Zürich var förvisso långt ifrån fläckfri men lämnar ändå en intressant smak efter sig.

På min kollega Fredrik Alfredssons fråga vad Milan saknar i dagsläget svarade jag att en större tydlighet i spelidén och klarare roller bland spelarna på planen behövs för att ta sig ur mini-krisen. Såväl mot Bologna som mot Genoa saknades just detta vilket enligt mig fick Milanspelet att hacka betänkligt.

Mot Zürich fick prestigelöse Antonini sin efterlängtade debut samtidigt som den lojale Jankulovski fortsatte på det sedan sommarmånaderna (där han var en av få spelare som nådde upp till en anständig nivå) inslagna spåret. Min uppfattning är att Antonini, om än något återhållsamt i offensiven som brukar vara hans forté, tog chansen. Med sin tjeckiske kollega på andra sidan gav de bredd till Milan på ett föredömligt sätt som åtminstone undertecknad gärna ser en repris på.

En förvisso frustrerad och oprecis Shevchenko gjorde även han med sina löpningar ett gott dagsverke (målen kommer) samtidigt som Kakà lyckades med det numera smärre konststycket att göra en godkänd match (men inte mycket mer). Noterbar är naturligtvis även Patos kalasträff som gav utslag på Richterskalan men det är fortfarande någonting annat jag primärt tar med mig från gårdagen.


När Borriello hoppade in kändes det dock verkligen som att allting föll på plats. Med en tung anfallare i boxen får motståndarlagen en betydligt mycket knepigare uppgift än vad en Pato-Kakà-Sheva popquiz i dagsläget innebär.

Marco är en referenspunkt för Milans anfallsspel och kommer definitivt att göra mycket nytta med sina i truppen unika kvaliteter. Om sanningen ska fram var det på gång redan 2006 då han stod för starka insatser innan Punani-gate uppdagades. Mognaden syns numera inte bara på planen, där han tagit enorma steg i Genoa, utan även i personligheten på sidan av.

En seger mot Zürich är ingen riktig värdemätare per se men spelet och framförallt inställningen var en trevlig överraskning. Man skulle kunna säga att Milan igår hade vad söndagens motståndare har hur mycket som helst av.


Det är nämligen svårt att inte låta sig imponeras av Lazio. Möjligtvis om man är en trotsig huvudstadsrival, men endast då. Trots stormvindar som aldrig riktigt tycks mojna kring (och i huvudet på?) Claudio Lotito seglar klubben i dagsläget på relativt säkra vatten. Dessutom gör man detta i en skuta som kostade ungefär lika mycket som företaget Bubba-Gumps första räktrålare.

Lazio är som en bröllopstradition - something old, something new, something borrowed and something blue (himmelsblått rentav). Nåja, ganska mycket inlånat och ganska mycket med god marginal i de ekonomiska kalkylerna. Lotito njuter, fansen njuter. Till och med en gammal surkart som bloggaren kan från sin skottglugg se charmen hos grabbarna som aldrig ger upp.

Klubben har under senare år varit fylld med giocatori onesti, det vill säga herrar som gör ett hästjobb utan gnissel. Längst fram har man förlitat sig till den pålitlige målsprutan Rocchi. Idag ser vi samma arbetsmoral utspritt på de 11 Laziospelarna men med ett sammantaget högre speltekniskt kunnande - och kanske ett mindre beroende av den före detta Empolispelaren.

Lazio är ett spännande lag och går med stor sannolikhet en utmärkt säsong till mötes.


Mittfältet med en fattigmans-Pirlo i form av Ledesma, den i Ukraina stelfrusne Matuzalem och vår gamle vän Brocchi är en pålitlig livrem som Delio Rossi kan snöra kring det himmelsblå midjan.

Addera sluggern Mauri och den minst sagt temperamentsfulle Foggia så får du en cocktail av hög laktattröskel, rejäl muskelstyrka och en hel del att bita i för vilken italiensk motståndare som helst.

Den hetaste av dem alla är dock inte särskilt stark men utgör likt förbaskat ett reellt hot mot Milanhälsan på söndag. Den lille argentinaren Mauro Zaraté dissade öknen för att ge karriären en chans i Lazio. Tre mål (Dio mio vilka mål sen!) och två matcher senare slåss mercatorävarna om äran och journalisterna om de fyndigaste rubrikerna.

Zarate Kid är en hype i paritet med vad sopgubbarna i Neapel skapade kring Lavezzi förra säsongen. Frågan är dock om den nye frälsaren inte är lite vassare än fjolårssuccén med snedbenan i högsta hugg.


Det krävs hur som helst ingen matematiker av Charles Eppes-kaliber (Flaminis dubbelgångare i Numb3rs) för att räkna ut att Milan kommer få sina fiskar varma. Lazio har ingen som helst anledning att göra annat än vad man är kapabla till - att gå ut med en stenhård press och successivt öka.

Månne är det dags för ytterligare en klassisk holmgång med Lazio, ett möte som brukar innebära spektakulär fotboll och snygga mål.


Avslutningsvis några ord om Pirlos skada: förjävla tråkigt. En höst (6-8 veckor efter en avsliten lårmuskel) utan en så skicklig spelare är naturligtvis ett avbräck även om lösningsmöjligheterna faktiskt ökat i jämförelse med tidigare år. Men som tidigare sagt, Milan skulle inte nödvändigtvis må sämre av att ha två arbetshästar på mittfältet, speciellt inte nu när man försöker finna ett grundkoncept att luta sig emot.

Dessutom är Rino tillbaka, en man som visat stor framåtanda genom att förnedra smärtbarriären med ännu en rekordsnabb återkomst efter skada. Med sån pondus kommer man långt - ända från Corigliano Calabro till San Siro för att vara exakt.

Krya på dig Andrea, vi försöker hålla fortet under tiden. Annorlunda behöver inte vara sämre.


Veckans tre hetaste:

1. Patos bazookaskott. Vad fan hände?!
2. Antoninis debut. Lovande! Något nervdaller syntes inte. Nu väntar vi spänt på fler inhopp.
3. Shevas målnolla - den försmädliga. Men den spricker snart. Nåt annat är omöjligt.


Veckans Benoit Cauet:
Tilldelas den som på ett enastående sätt lyckats föra sig som en riktig idiot

Sulley Ali Muntari, Inter
En förträfflig spelare, missförstå mig rätt. Däremot måste man framhäva människans oförmåga att skena iväg i ren affekt. Mediaset intervjuade mittfältaren om hur han utvecklats sedan tiden i Udinese och det som lyftes fram var just ett jämnare humör på och utanför planen. Att inte utse honom till veckans BC vore därför tjänstefel - speciellt då man låter sig provoceras av Catanias fega fähund Tedesco. Utvisningen överklagades av Inter men fick avslag. Vi är dock en aning mer generösa och överräcker utmärkelsen i hopp om att slippa se fler psykbryt från Muntaris sida.

Michael Haile2008-09-19 20:26:00
Author

Fler artiklar om Milan