Krönika: Derbyn vinner laget med störst hjärta
Mitt namn är Simon Berglind och jag följer huvudsakligen den holländska fotbollen, då det är den jag finner mest tilltalande. Italiensk fotboll är varken bäst eller vackrast, men mycket fascinerande och i synnerhet Milan har fångat mitt intresse då det är en klubb som är helt unik i världen.
Jag har bestämt mig för att under den här säsongen följa laget på lite närmare håll och kommer under tiden att krönikera kring vad jag ser, tycker och känner. Förhoppningen är att jag ska kunna bidra med ett perspektiv som präglas mer av ett allmänt fotbollsgillande än för kärleken till Milan.
. . . . . .
Det är inte i derbyna de mest tekniskt skickliga spelarna glänser mest. Inte heller är det måltjuvarna som brukar briljera. Istället är det herrarna med störst hjärta som visar vägen, och även om man kan säga mycket ont om hur dagens Milan är uppbyggt kan man knappast säga att det saknas hjärta. Dominanten i försvaret blev som så många gånger förr Paolo Maldini. Inters Burdisso kanske är en snabbare spelare med större kapacitet och potential, men när det brinner i knutarna flyr han fältet på sitt eget dumma och korkade sätt. Marco Materazzi fick också syna det röda, och det är förvånande eftersom att man trodde att en sådan profil skulle stå upp för sitt lag. Men Materazzi har visat många gånger att hans jakt på respekt och hyllningar står i vägen för att han någonsin ska kunna bli en av de vi minns för all framtid.
Paolo Maldini däremot kommer aldrig glömmas. Han är störst genom tiderna, trots att han nu är en ganska medelmåttig spelare generellt. Mot Inter kommer vi alltid att ha glädje av hans insatser. Likt Marco Delvecchio kommer han alltid att vara bättre än alla andra när det gäller att slåss för sin klubbs status som störst och vackrast i staden.
Mittfältet styrdes av en spelare som kanske inte har det största Milan-hjärtat, men som ändå har så mycket hjärta att det inte spelar någon roll. Seedorf har en evighetsvarande förälskelse i de stora matcherna, där han får visa hur bra han är. Han har alltid krävt mycket uppmärksamhet från sin omgivning, det vet vi som följt holländsk fotboll, för det är då han mår som bäst och presterar som mest. Tidigare i karriären gjorde det honom ofta till onödigt egoistisk och svårhanterlig, han stoppade liksom upp spelet i sin vilja att briljera. Nu vet han bättre och vår käre holländare är en ovärderlig tillgång när det kommer till stormatcher.
Gattusos briljans är svårare att förklara. Rhino jobbar inte hårdare än en mittfältare i Reggina eller Siena, det är en myt. Inte heller älskar han Milan på samma tveklösa sätt som Maldini eller Ambrosini, han har genom åren inte dragit sig för att flörta med andra klubbar och har inte direkt tillhört klubben sedan barnsben. Men han har gjort några bra val här i livet och har en och annan egenskap som liknande spelare inte har.
De här egenskaperna hjälper honom dock inte från att vara helt överflödig i matcher mot enklare motstånd. Inte nödvändigtvis för att han inte är kreativ nog att dyrka upp ett svårt försvar, utan för att spelare i ett lag som Siena eller Catania dag ut och dag in stöter på spelare som Gattuso. De är helt enkelt vana vid att konstant stressas av bollhungriga, mindre talangfulla spelare.
I dagens fotboll är det ovanligt med sådana spelare i topplagen. Inter har till exempel en trupp som är för bra och för dyr för att innehålla en sådan spelare. Det fick de lida för i derbyt.
Under matchen fick vi klarhet i en rad saker. Tradition är och förblir viktigt i Italien och på den fronten kan ingen mäta sig med oss. Vi fick också se ytterligare ett bevis på varför Inter haft problem i Champions League; mittfältet är för gammalt och för långsamt. Javier Zanetti och Patrick Vieira är mycket duktiga spelare men ingen av dem hänger med när de bästa lagen får fart på sitt maskineri. Förra året hade Milan samma problem, ett ålderstiget och trögt mittfält. I derbyt blev det veteranernas kamp och ingen har någonsin anklagat oss för att inte ha ett härligt gäng veteraner.
Milan är en speciell klubb med speciella spelare medan Inter är raka motsatsen. Lätt att älska och den som älskar får kärlek tillbaka, en sådan ömsesidig relation och förståelse väger tungt i ett derby. Det återstår bara att se om vi kan bygga vidare på det här och använda energin från segern även i den vanliga serielunken.
Något säger mig att matchen mot Cagliari i helgen kommer att visa oss mer om vår klubb och dess säsong än vad matchen mot Inter gjorde. Jag återkommer efter det och reflekterar vidare då.