Fredagsspecialen - Om Nya Napoli och Tråkiga Milan
"Milan har dock en förkärlek för att klä upp sig och visa sig från sin bästa sida när galakvällar uppenbarar sig. Milan-Napoli är historiskt sett ett klassiskt möte, den typen av match som alla spelare vill vara med i på den ena eller andra sidan."
När Milan och Napoli drabbar samman på söndag kväll möts två ideologier. Vi har hemvävda, förnuftiga och älskade Napoli mot svindyra, kortsiktiga och diviga Milan. Två vitt skilda arbetssätt och sannerligen olika förutsättningar.
Omgång tio innehåller dock inget målsnöre. Men räkna med en och annan raketspurt på San Siro.
Aurelio De Laurentis ljusblå italiensk-argentinsk-slovakiska skapelse innehåller en gnutta stolthet, en nypa ungdom och en handfull potential som redan nu fått det hela att stämma. Mycket beröm skall även gå till den förträfflige Pierpaolo Marino som handplockat spelare som slår igenom på löpande band.
Intressant är att laget, mot konstens och framförallt stadens alla regler, inte lever på det klassiska sydligt heta temperamentet. Nya Napoli går fram som en pansarvagn: kryss borta mot Roma (som inledningsvis inte var lika risiga) och serieledarna Udinese kryddas med vinster över Fiorentina, Palermo, Juventus och Lazio.
Längst fram är det El Tanque himself, Denis, som stjäl rubrikerna. Efter sitt hattrick mot Reggina senast (något stapplande och långt ifrån några smidiga manövrar) kan klubben inte längre dra fördel av överraskningsmomentet.
Hur hanterar Napoli en ny verklighet med desto mer att förlora än man tidigare haft?
Motståndarna från Milano ser på pappret mycket mer flärdfulla ut men har sedan en tid tillbaka bytt skepnad. Tråkiga, långsamma men effektiva Milan har om sanningen ska fram givit Carlo Ancelotti och hans mannar fler poäng än man varit förtjänta av på sistone. Vinsterna mot Sampdoria, Atalanta och Siena kostade mycket kraft och var frukten av marginaler med sig.
Milan har dock en förkärlek för att klä upp sig och visa sig från sin bästa sida när galakvällar uppenbarar sig. Milan-Napoli är historiskt sett ett klassiskt möte, den typen av match som alla spelare vill vara med i på den ena eller andra sidan. Jag blir inte förvånad om Seedorf, Ronaldinho eller rentav Inzaghi lämnar ett avgörande avtryck i matchen.
Med all respekt för Siena och Atalanta, ni är inte Napoli. Inte lika många bryr sig.
Med tanke på vilka profiler som figurerar i de bägge lagen är chansen stor att galakvällen blir minnesvärd. 5-2 och 1-3 blev det ifjol, vågar vi hoppas på en ny målrik historia?
Känslan av att ligga före kusinerna i tabellen är en skön sådan. Må så vara att säsongen ännu befinner sig i fosterstadiet och många bollar ska sparkas innan det hela är över. På något sätt, efter de bittra kommentarerna från spelar-, tränar- och ledningshåll unnar jag dock spelarna i Milan detta.
Jag läser ofta och med glädje texterna från kusinredaktionen. Tyvärr har jag drabbats av någonting i paritet med begynnande gomspalt på grund av allt garvande åt den totala frånvaron av objektivitet. Allt i Inter är vitt medan Milan är svart. Inga mellanlägen och inga ansatser till saklig analys. Låt gå, ni gör som ni vill, men det är patetiskt och det minst sagt transparenta mindervärdeskomplexet är långt ifrån elegant.
Mourinhos tafatta försök att nedvärdera Milans tabellposition med hänvisning till billiga straffar är bara det senaste i raden. Det blir knappast det sista. Förhoppningsvis inte lika patetiska dock.
Veckans tre hetaste:
1. Gattusos passningar. Vad är det frågan om? Två målpass inom loppet av några dagar. Missriktade avslut eller materialfel hos skotillverkaren? Jag fattar ingenting.
2. Napoli. Nu kommer de på besök. Denis the Menace. Och Pocho Lavezzi. Och Sherminator Hamsyk. Och...
3. Pavel Nedved. En av de spelare jag svurit mest åt genom åren men jisses vilket proffs. 36 år gammal men ändå till synes outtröttlig. Såg ni stämplingen han fick på knät mot Torino? Inga problem, han tål. Respekt.
Veckans Benoit Cauet:
Tilldelas den som på ett enastående sätt lyckats föra sig som en riktig idiot
Alberto Gilardino, hyfsat IQ-befriad anfallare
Det lossnade aldrig riktigt i Milan för Alberto. En och annan Milanista skruvar på sig nu när han regelbundet levererar under Prandelli. Veckans palaver på Sicilien var en enda lång snarkning - fotbollen inkluderar stilfulla sätt att böja på reglerna till sin egen fördel. Observera stilfulla. Kanske har jakten på återupprättelse tagit överhanden? "Jag vidhåller att mitt mål med handen var ofrivilligt". Seriöst, håll käften och gå vidare. Bara att komma på tanken att förneka det hela säger det mesta om hur intelligent Alberto Gilardino är.
