Veckosammanfattning: Det kostade
Det var nära mot Napoli. Och nu blev det ett faktum: Missade målchanser kostar i längden. Borriello sov nog inte gott i natt...
Så har då en i raden av alla Serie A-helger passerat och övergått i måndag morgon. En ny vecka börjar så smått komma igång, vi vaknar till liv för en ny dag och en rad uppgifter väntar på att göras. Med oss från den gångna helgen, när det gäller Serie A, har vi som vanligt en rad intressanta saker att minnas och reflektera kring. En del av dem dyker upp här i omgångskrönikan.
Årets upplaga av Serie A är sanslöst jämn i toppen så här långt. Efter elva spelade omgångar ligger hela åtta lag inom fyra poäng längst upp i tabellen. Inter övertog serieledningen från ett chansmissande Milan igår och är en poäng före Rossoneri. Napoli fortsätter att övertyga och visade att förlusten mot Milan bara verkar vara en engångsföreteelse. 2-0 mot Sampdoria i Neapel innebär att Maradonas gamla gäng också bara är en pinne bakom Inter.
På en sjätteplats hittar vi Juventus som är veckans lag i den italienska fotbollen. Den minst sagt imponerande segern på Bernabeu mot Real Madrid följdes upp av en 2-0-vinst mot Chievo i Verona igår. Återigen visade Del Piero (bilden) att han är tillbaka i gammalt gott slag och skruvade på nytt in en magnifik frispark. Ranieris mannar kommer att vara med där uppe, men jag tror inte att de har en trupp bred nog för att utmana om guldet i 38 omgångar.
Stå för riktiga bragdmatcher som de mot Real Madrid kommer Juventus att kunna mäkta med även längre fram under säsongens gång men jag tror inte materialet räcker för att utmana Milan och Inter om titeln. Det blir de två Milanolagen som gör upp om scudetton, det vågar jag lova redan nu.
Tittar vi längre ner i tabellen - något som alltså var tanken - hittar vi på sedvanligt manér ett koppel med lag som troligtvis inte kommer kunna känna sig säkra på nytt Serie A-kontrakt förrän långt fram i vår. Catania, Palermo och Atalanta bör dock inte behöva bekymra sig över en eventuellt utebliven Serie A-existens. Inte heller Sampdoria egentligen men bara två segrar och tio poäng hittills imponerar föga. Annars ser jag Siena, Torino, Reggina, Chievo, Cagliari, Bologna och i viss mån även Lecce som avstigningskandidater. Det är också en av tjusningarna med Serie A, att även bottenstriden har en tendens till att vara oerhört jämn och dramatisk.
. . . . .
Milan parkerar sig alltså för närvarande en poäng bakom Inter och egentligen finns det inte mycket att klaga över. Om jag inte missminner mig hade de rödsvarta 13 segrar på de 14 senaste tävlingsmatcherna fram gårdagens match, därav en derbyvinst mot Inter och ett par segrar som gör att avancemanget i Uefacupen är på väg att säkras utan problem. Så egentligen är det mesta frid och fröjd, men trots det börjar som vanligt kritiken hagla så fort minsta motgång stöts på.
Nu är Ancelotti dum i huvudet, en usel tränare och Milan är bedrövliga igen - i alla fall om man lyssnar på vissa mindre bevandrade supportrar i forumet. Visst har alla rätt till en åsikt och tycker man att Ancelotti är en tjock sopa så får man väl tycka det. Men då kanske man borde tänka till lite och se tillbaka på hur säsongen har sett ut hittills.
Med nyckelspelare (Nesta, Pirlo) skadade och en del skadeproblem på andra normalt sett mer eller mindre givna spelare (Kaladze till exempel) har Ancelotti ändå lotsat sitt lag till toppen i Serie A och till vinster i Europaspelet. Att då plocka fram motorsågen för en totalsågning efter två tappade poäng mot Lecce är för mig oförståeligt och pinsamt.
Bytena igår gjordes för sent menar vissa. Ja, det kan man kanske tycka, men med facit i hand räckte det med 30 sekunder på planen för att Pato skulle vara delaktig i vad som såg ut att vara segermålet.
Enda kritiken man kan rikta är väl i så fall att Emerson byttes in. Men det är för simpelt att börja gnälla över det bytet nu med facit i hand. Brassen har visat sig vara i ganska god form under den senaste månaden och hade Milan hållt 1-0 hade ingen opponerat sig. Tyvärr har vi allt för många medgångsfans som har spelat för mycket Football Manager, det verkar vi aldrig komma ifrån.
Facit hittills är utan tvekan klart godkänt och över lag ser det ganska ljust ut. Det finns förvisso fortfarande en hel del som kan bli bättre i Milans spel men mycket positiva tendenser finns det också. Precis som mot Napoli skapade Rossoneri igår till exempel en hel rad med heta målchanser, något man har haft svårt att göra mot defensiva lag (som Lecce) tidigare. Igår borde det ha blivit både två och tre, ja kanske även fyra, mål framåt med hyfsad utdelning. Det finns helt klart mer att hämta men så länge chanserna fortsätter att radas upp, trots att spelet kanske inte är lysande alla gånger, så är jag inte speciellt orolig.
Eller jo, lite då om jag ska vara ärlig. Inte över spelet i sig då chanserna som sagt skapas samtidigt som defensiven känns solid - inte direkt vad man hade vågat hoppas på med Bonera (bilden), som förvisso spelat upp sig rejält och Favalli i mittlåset - utan över det faktum att Milan har skaffat sig en ful ovana att bränna så mycket lägen. Mot Napoli höll det på att straffa sig och nu var poängtappet till sist oundvikligt. Det borde verkligen inte ha varit det med tanke på den överlägsenhet Milan visade prov på, men det är väl nästintill vetenskapligt bevisat att det om man i match efter match missar många klara målchanser slår tillbaka till slut och innebär att poäng tappas.
Man kan peka på att Milan själva har avgjort ett par matcher sent (Napoli, Braga) den senaste tiden och att det flytet som varit på de rödsvartas sida då slog tillbaka nu. Samtidigt så tycker jag att Milan har varit mer värt poängen (åtminstone mot Napoli) än vad Lecce var igår. Det var gästernas oförmåga att göra mål snarare än
Som en av mina bästa kompisar här i Gävle sa: "Fotbollen är inte alltid rättvis och logisk (långt ifrån). Man kämpar i 90 minuter och sedan kommer Martin Hansson in i handlingen, typ...".
Nya tag mot Chievo hemma på San Siro kommande helg. Det kommer garanterat att bli en matchbild där Milan dominerar, har bollen stora delar och där Chievo gör allt för att kryssa till sig en poäng. Upp till bevis då och läge att tysta tvivlarna genom att köra över "De flygande åsnorna". Bara att hoppas på att Borriello, eller vem som nu får chansen, har ställt in siktet tills dess. Samt att Milan vågar använda sig av ett hittills tämligen ounyttjat anfallsvapen i form av skott utifrån. Någon påpekade det på forumet, de rödsvarta skjuter ytterst sällan från distans och med tanke på att spelare som Seedorf, Kakà, Jankulovski med flera finns på planen borde man testa det oftare.
. . . . .
Inter avgjorde sent igen - på ett sätt som mästarlag brukar göra. Det bär emot som rödsvart att säga det, men det kan vara mästarstämpel på det.
En hyllning till den alltid lika påpasslige Cruz är också på sin plats. Denne argentinare hade enligt min mening platsat i de flesta andra Serie A-lag och det är imponerande att se hur han ständigt levererar när han väl erbjuds speltid.
. . . . .
Mihajlovic tränarkarriär ska bli intressant att följa. Han hade som synes turen med sig i sin debut som Bolognatränare då Cicinho var generös nog att nicka in 1-1 i egen bur i slutminuterna. Frågan är om turen kommer att fortsätta eller om Mihajlovic coachar i Serie B nästa säsong.
. . . . .
Man kan tala om det fula respektive vackra spelet. I Italien lyfter man ofta fram det vackra, estetiska och eleganta. Inte så konstigt det med tanke på att spelare som "Nacka" Skoglund, Maradona, Boban och Zidane, för att nämna några, har huserat i Serie A under 90-talet.
Det vackra spelet bjuds vi fortfarande på även om dagens fotbollsvärld har blivit allt mer cynisk och resultatinriktad. Med en spelare som Del Piero finns en viss garanti för att det vackra spelet ska leva vidare. Den renässans "Alex" upplever just nu innebär att vi fotbollstittare vecka efter vecka bjuds på ett helt smörgårdsbord i form av formidabla frisparkar, briljanta framspelningar och en bollbehandling sänd från Gud.
Måste erkänna att jag aldrig varit någon favorit av honom (kanske naturligt som Milansupporter i och för sig), men det går inte att låta bli att imponeras nu. Skönt är det dessutom när en "gubbe" som Del Piero kliver fram och visar alla åldersfixerade hobbysupportrar att man inte behöver vara 22 år, bära flashiga guldkedjor och glida runt som en kung i stan för att återupprätthålla stjärnstatusen. Respekt utan tvekan.
. . . . .
På tal om vackert, hur snygga är inte Romas dräkter? Minns att jag har påpekat det förut här men kan inte låta bli. Deras hemmaställ är en fröjd för ögat och bortastället de spelade i mot Bologna i lördags var magnifikt. Så vackert, så läckert! Nu hjälper det förvisso föga laget i tabellen, men något positivt kan de ju glädja sig åt. Att vara snyggast behöver inte vara så tokigt det alla gånger, tvärtom.
Hellre vacker och dålig än både kass och ful, typ...
. . . . .
Någon mer än jag som tänkte på Lima, ni vet den gamle Romabrassen som drog till Ryssland en vända på karriärens höst, i lördags? När Doni fick smällen i huvudet av Di Vaio fick han ju bära en sån där nätmössa som Lima iklädde sig för ett antal säsonger sedan. Inte snyggast (för att hålla oss kvar vid dagens tema) det direkt men lite småcoolt såg det ut.
. . . . .
Börjar bli dags att runda av. Men innan vi sätter punkt för den elfte omgångskrönikan den här säsongen ska vi plocka fram några utmärkelser.
Omgångens mål: Mauro Zárate, Lazio (mot Siena)
Del Piero har hyllats friskt av mig här ovan och kunde mycket väl ha fått den här utmärkelsen också. Hans frispark mot Chievo snuddar vid Zárates balja mot Siena men argentinaren drar det längsta strået till slut. En fantastisk frispark med vänsterfoten från ganska långt håll upp i krysset bidrog till Lazios säkra 3-0-seger hemma på Olimpico. Zárate har hittills varit en succé och kommer säkerligen att vara ett av utropstecknen när den här säsongen summeras framöver.
Omgångens spelare: Diego Milito, Genoa
Milito fortsätter att göra fansen nöjda i Genoa. Hittills har det blivit nio mål för den rutinerade argentinaren - varav tre av dem kom i söndagens segermatch (4-0) mot Reggina. Förutom målen imponerar Miito oerhört på mig även i själva spelet. Han betyder så mycket mer än bara en stor målproduktion för sitt Genoa och lovorden ska ösas över honom så länge han fortsätter så här.
Omgångens Martin Dahlin: Cicinho, Roma
En nyinstiftad utmärkelse som kanske bara finns med en vecka här. Nu ska man egentligen inte sparka på de som redan ligger ner - men jag kan inte låta bli. Cicinho har efter försäsongens kalabalik faktiskt fått förtroendet i Roma och spelat till sig en högerbacksplats. Men vad gör han då? Jo, sänker sitt eget lag med en perfekt språngnick som språngnickarnas okrönte konung Dahlin själv hade varit mycket nöjd med. Självmål är ofta vackra och det här var verkligen inget undantag. Pang sa det bakom Serie A-debutanten Arthur och så var tre poäng helt plötsligt förvandlade till en. Kanske kände sig till och med Cicinho själv lite mindre given i startelvan efter det målet...
Omgångens målsumpare: Borriello, Milan
Har inte sett mer än några av Serie A-matcherna i helgen men ingen kan väl ha bränt fler klara lägen än Borriello? Det ska knappast vara möjligt. Milans centertank stod ofta för bra prestationer rent spelmässigt under gårdagskvällen men det hjälpte föga då chanserna han skapade missades i parti och minut. Analyserar man den spelmässiga insatsen var Borriello långt ifrån dålig, men en anfallares huvuduppgift är i mångt och mycket att göra mål. I alla fall om man spelar som ensam forward i Milans lagbygge. Hade Borriello spikat dit något av alla sina lägen hade tre nya poäng varit i hamn. Men nu får han i stället stå i skamvrån. Och varför inte beställa hem en instruktionsvideo till hur man kombinerar ett initiativrikt och starkt targetspel med ett effektivt målskytte? Diego Milito skulle kunna vara ett tänkbart studieobjekt i så fall.
