Veckosammanfattning: Bespara oss fortsatt polemik
Ny Serie A-helg, ny Milanseger, ny omdiskuterad straff. Med andra ord en ganska normal Serie A-omgång. Men ska vi verkligen behöva vänja oss vid all denna polemik?
Undertecknad kom precis in från Gävlekylan efter en uppfriskande promenad. Man kan lugnt konstatera att hösten i allra högsta grad är här på allvar och att den mörkaste tiden närmar sig med stormsteg. Men för oss Milanfans finns det en hel ljus i mörkret just nu trots att november har lagt sig som ett unket, dammigt gammalt täcke över landet.
Inte för att de rödsvartas spel för tillfället direkt lyser upp söndagseftermiddagarna, det finns en del övrigt att önska i själva prestationerna. Men poängen trillar likväl in och ska man spela hem en ligatitel är det i sig en styrka att vinna även när spelet inte är av önskvärd klass. Det går knappast att anklaga Milan för att ha spelat bländande under de senaste omgångarna, men tar man en titt på poängskörden är det svårt att formulera någon välgrundad kritik. Tio matcher i rad utan förlust och fyra segrar på de senaste fem matcherna gör det svårt för den mest inbitne kritiker att hävda sig under dagar som dessa.
Av gårdagens match hann jag själv bara se de sista tio minuterna då det stod fotbollsträning på programmet tidigare under eftermiddagen. Direkt efter slutsignalen tog jag del av reaktionerna och åsikterna via forumet och msn och den bild jag då fick uppmålad för mig var att Milan presterade riktigt dålig fotboll. Personligen kan jag inte riktigt vara så kritisk efter att ha sett dagens repris av matchen på Canal Plus.
Visserligen var det inget briljant Milanspel som det bjöds på men stundom blixtrade trots allt de rödsvarta till (något man förvisso har rätt att ha som minimikrav när det gäller Rossoneris insatser) och kombinerade vasst. Åtminstone inledningsvis under första halvan av den första halvleken. Nu har jag en tendens att vara för okritisk när det handlar om mitt kära Milan, det är jag medveten om. Men så länge det finns en del positiva tendenser i spelet och så länge som poängen trillar in i en strid ström så är jag inte redo att plocka fram kritikerpennan för att börja såga. Det här spelet håller inte över en hel säsong om det ska finnas en realistisk chans på ligaguldet, men i min enfald intalar jag i 
alla fall mig själv om att de positiva delarna som finns kommer att formas och bli en helhet framöver. Då kommer också spelet att se bättre ut över 90 minuter och bäva månde då motståndarna.
Dessutom fungerar försvaret i det närmaste oförskämt bra tycker jag. Med en i det närmaste helt oprövad försvarskonstellation som utgjordes av Bonera, Favalli, Kaladze och Jankulovski (alltså tre vänsterfotade spelare i samma backlinje, inte vanligt det) var det överraskande hur lugnt och tryggt det kändes. Nu var i och för sig Chievo inte ett lag som kan sägas vara någon riktig examination för Milandefensiven, mer en diagnos på vägen fram mot det riktiga provet. Men ändå kan man återigen nöjt konstatera att defensiven spikade igen på ett föredömligt sätt.
Tolv matcher, åtta vinster, två kryss, två förluster och bara en poäng bakom serieledande Inter är ett ganska okej facit. Särskilt med tanke på att det ändå känns som att det finns så mycket mer att hämta.
De mer rättrådiga påpekar säkerligen vilt vid det här laget att de där åtta segrarna mycket väl kunde (kanske borde) ha varit några stycken färre. Straffarna har liksom poängen ramlat in den senaste tiden (de förstnämnda hade förstås delvis lett till de sistnämnda) och det är inte utan att det börjar kännas lite olustigt. Nu köper jag långt ifrån det ogrundade snacket om ”ett nytt Calciopoli” och allt var det är man som Milansupporter får höra, men för den skull vill jag inte se några fler billiga eller felaktiga straffar i rödsvart favör framöver. Milan kan få spela uselt och vinna på ett självmål i 92:a, men segrar till följd av straffar som blir föremål för heta diskussioner och stor polemik efteråt undviker jag helst.
Straffen mot Siena som i slutändan innebar en 2-1-vinst har jag inte sett, men i artikeln om helgens Serie A-omgång som jag läste på Sportal nyss (förvisso ingen vettig källa, men till viss del kan man förstå innehållet) ifrågasätts den kraftigt. Därefter nämns straffen för hands mot Napoli som var väldigt hårt dömd (dock missade som bekant Kakà den och att ett överlägset Milan till slut vann var helt rättvist) samt gårdagens där vår ”Ricky” vidrördes precis vid gränsen för straffområdet och föll väldigt enkelt. ”Inte var det bättre på domarfronten, där Milan nu verkar ha tagit över Juventus traditionella roll som rättsskiparnas speciella favoritlag. Det verkar närmast omöjligt för bortalagen att få en rättvis behandling på San Siro: fråga bara de tre sista lagen varit på besök (Siena, Napoli och Chievo)” skriver Sportals Christer Löfman och stöter förstås på kritik från såväl Juventus- som Milanfans.
Att Rossoneri har fått med sig ett par tveksamma/feldömda elvameterssparkar under den senaste månaden köper jag och det får gärna undvikas framöver som sagt. Men att blanda in Juventus och dra upp den tidigare mörka Serie A-historien är inte det minsta relevant. Låt vara att undertecknad är partisk i frågan, men hade nu en domarsammansvärjning till Milans nytta varit fallet kan man vända på det och hävda att det har funnits ett antal tillfällen till där rättsskiparna kunde ha pekat på straffpunkten. Bonera brottades ner mot Lecce och Inzaghi slets kraftigt i tröjan i andra halvlek igår. Så visst kan man säga att myntet alltid har två sidor…
Domarnas nivå över lag i Serie A är helt enkelt för dålig. Att storlagen gynnas är inget nytt fenomen och tyvärr kommer det nog alltid att vara så åtminstone delvis. I Italien är det dock inte bara så att just storklubbarna får märkliga straffar, det sker lite titt som tätt även på andra arenor än San Siro och Olympiastadion i Turin. Bland annat fick Atalanta en helt horribel straff emot sig mot Napoli igår när Manfredini klockrent tacklade Lavezzi i straffområdet (Löfman på Sportal kallade det filmning, men alla med fotbollsögon såg väl att det var en strålande brytning som fick Lavezzi på fall?). Och det var bara en av många omdiskuterade situationer i det mötet. Så visst finns det fler domare än de som dömer storlagen som gör misstag.
Min förhoppning är att vi slipper få sådana straffar med oss i fortsättningen. Även om det brukar jämna ut sig över en hel säsong så vill jag inte att Milan ska vinna ligan efter att ha fått med sig flera tveksamma segrar. Låt vara att Inter och Juventus också plockar en del lite väl lättförtjänta poäng, men det skulle kännas som lite smolk i glädjebägaren vid en eventuell ligaseger om det direkt började räknas på hur många poäng som Rossoneri ”fått” under säsongens gång.
. . . . . .
Veckans mål: Zlatan Ibrahimovic, Inter (1-0 mot Palermo)
Att i det närmaste stillastående dunka iväg en sådan pärla är inte det lättaste. Man hade inte direkt gjort det bättre själv om man säger så. Ett klassmål utan tvekan och Ibrahimovic visade återigen att tyngden i skotten oftast är bättre än placeringsförmågan (även om den här placeringen inte gick att klaga på).
Veckans spelare: Giuseppe Mascara, Catania
Catanias egen hjälte och publikfavorit minskade inte direkt sin popularitet nere på östra Sicilien under gårdagen. Med tre mål såg den kreative anfallen i det närmaste på egen hand till att sänka Torino när Catania tog tre poäng via 3-2 inför hemmapubliken.
Veckans match: Roma-Lazio
Svårt att bortse från Derby della Capitale en dag som denna. Visserligen fanns det de matcherna som innehöll fler mål, mer kalabalik, fler heta dueller och omdiskuterade domslut men ett derby av den här digniteten är aldrig dålig underhållning. Det inrymmer så mycket mer än själva jagandet efter en boll och uppnår dimensioner som ord knappast räcker till för att beskriva. Roma stod som segrare den här gången efter mål av Baptista och Lazio, som krigade tappert med tio man och var så när att kvittera (Pandevs jätteläge syftar jag i första hand på) åkte på en tung prestigeförlust. Uppåtgående trend inledd för Roma nu månne?
. . . . . .
Det finns en del andra saker och företeelser som är Serie A-relaterade och som jag minns från den gångna helgen. Bland annat Lazios högerback Stephan Lichtsteiners imponerande insats på högerbacksplatsen mot Roma. Schweizaren började så smått göra sig ett namn under EM, lämnade Lille för Lazio och igår förstod jag verkligen varför Romklubben valde att signa honom. För maken till energi från en högerback har man inte skådat sen Cafus glansdagar. Lichtsteiner löpte upp och ner, slog inlägg, gick på avslut, offrade sig och tacklade i defensiven (glidtacklingen i slutet på ett friläge var magnifik) och var överallt under 90 minuter. Respekt.
Ledesma imponerande däremot inte på samma sätt som sin lagkamrat. Argentinaren var övertaggad och satsade allt annat än polerat i närkamperna. Kanske kunde han ha fått undslippa det första gula med en mindre bestämd domare, men att fortsätta smälla på med samma frenesi med en varning i bagaget var överilat. Mycket riktigt fick också den annars allt som oftast duktige och nyttige mittfältskrigaren lämna planen i andra halvlek. Detta efter en allt för klumpig tackling som förtjänade en stund i skamvrån. Kanske hade han laddat upp med att se Ljungskile lämna allsvenskan? Det fanns i alla fall vissa liknelser mellan Ledesmas och Ljungskilespelarnas sätt att spela fotboll igår. I övrigt finner jag dock inga likheter dessa komponenter emellan…
Zárate är en annan Serie A-nykomling som jag har fått upp ögonen för och det är undertecknad garanterat inte ensam om. Sju mål hittills och briljant senast i derbyt trots att han förblev mållös. Hans förmåga att söka boll, ta initiativ och skapar ytor för såväl sig själv som för sina lagkamrater imponerar stort. Ett utropstecken!
Ordningen är återställd nu som veckans Serie A-krönikör Dik påpekar i sin sammanfattning. Inter, Milan och Juventus är topp tre och det ska mycket till för att något annat lag i slutändan ska kunna hota dem.
Till sist vill jag nämna Romas målvakt Doni. Killen får alldeles för lite cred för sina insatser och smyger liksom i skymundan med bakom de som är på tapeten när världens bästa målvakt diskuteras. Buffon och Casillas känns i dagsläget tämligen ohotade, men Doni borde absolut nämnas i större ordalag än vad som nu är fallet. Brassen kombinerar spektakulära räddningar med stabilt spel över lag och bör få större medialt utrymme. Jag gör i alla fall mitt bästa här för att han ska få det.
Spana in några grymma Doni-räddningar här:
http://www.youtube.com/watch?v=RrlkJ11Ezk4&feature=related
