Krönika: Det krävs ett mer cyniskt Milan
I går tappade Milan återigen en match som man hade i sin hand. Var det domarens fel? Delvis, men mest beror det på lagets oförmåga att avgöra matcherna.
Av Milans åtta vinster i Serie A har sex kommit med bara ett måls marginal. Av de tre oavgjorda matcherna har motståndarlagen vid två tillfällen kvitterat i slutminuterna. Lägg till hemmamatchen mot Bologna – den märkligaste matchen sedan Istanbul 2005 – där Milan dominerade totalt men ändå förlorade, och det är lätt att se en trend.
Milan saknar förmågan att döda matcherna. I matcherna mot Bologna, Lecce och Torino spelade Milan ut sina motståndare under långa stunder, men ändå lyckades inte Ancelottis lag vinna. Även vid segrarna mot Inter, Siena och Chievo blev matcherna onödigt spännande. Defensiven fungerar – Milans tio insläppta mål är tredje bäst i Serie A, men offensiven presterar inte riktigt lika bra. I alla fall inte med tanke på det spelövertag Milan haft i matcherna.
Det pratas mycket om att Milan vunnit utan att spela bra rent offensivt. Den diskussionen måste delas in i minst två dimensioner – att spela bra kan vara att skapa många målchanser. I många matcher har inte Milan lyckats skapa speciellt många målchanser – jag tänker på bortamatcherna mot Atalanta, Reggina och Cagliari, men också hemmamatchen mot Chievo. Utan målchanser är det svårt att vinna matcher.
Den andra dimensionen av att spela bra är att spela en fin fotboll. Milans klassiska spel är kortpassningsspel med mycket bollinnehav. Det är vad vi förväntar oss av Milan – inte långbollar och 23 offsideavblåsningar under en halvlek. Jag förväntar mig att se Milan spela ungefär som de gjorde i går under första halvlek. Milan kontrollerade matchen med sitt fina passningsspel och jag njöt av att se Pirlo slå sina snäva insidespassningar.
Men det var inte speciellt effektivt då Torino – liksom 70 % av lagen i Serie A – backade hem med hela laget. Serie A är den svåraste ligan i världen rent taktiskt. Inga lag gör bort sig, tränarna är otroligt duktiga rent taktiskt. Det är extremt svårt att trilla sig igenom, då ytorna på motståndarnas planhalva är så små.
Om den första halvleken i går hade varit en CL-match hade Milan varit i en 2-0 eller 3-0 ledning i halvtid. Men det var inte en CL-match. Det var Torino borta i Serie A. Det är precis det som är problemet. Om Milan vill vinna lo scudetto måste man anpassa sitt spel till Serie A. Det Milan saknar i dagsläget är en mer cynisk inställning. Ett mer direkt spel, med lite mer fart.
Det är långt ifrån en slump att Milan har lyckats så bra i CL under de senaste sex åren. I CL krävs det man i Italien kallar för personalità. Det krävs att laget har modet att ta tag i matcherna och kontrollera spelet. För att göra det krävs framförallt spelintelligens och teknisk kunskap. Det har Milan massor av.
Milan har de facto kombinerat det här bäst av alla klubbar i världen under de senaste sex åren. Vi vann CL 2003, vi var ännu bättre 2004, vi slängde bort en titel på sex minuter 2005, ett felaktigt bortdömt mål hindrade oss från att gå till övertid mot ett Barca på sin peak i semifinalen 2006, 2007 vann vi och 2008 torskade vi mot det då bäst spelade laget i Europa – Arsenal.
De här sex åren har gett oss underbara stunder. Milan har inte bara varit extremt framgångsrikt, laget har också spelat ett traditionellt Milanspel – en kombination av taktisk intelligens, personalità, offensiv och teknisk fotboll. Milan har under de senaste sex åren åkt till de svåraste arenorna i världen och spelat sin fotboll och oftast gått segrande.
Men Serie A är en annan historia. Lagen i Serie A är cyniska, de vet att de måste skydda sig defensivt och satsa offensivt endast när tillfälle ges. Under 2004/05 och 2005/06 jagade Milan en maskin. Maskinens namn var Juventus och leddes av den mest cyniske tränaren av dem alla – Fabio Capello. Vi var många Milanisti som under två år var frustrerade – vi spelade ju en ”bättre” fotboll. Men trots det fortsatte Juve att vinna vecka efter vecka. Tillslut skiljde det inte så många poäng mellan lagen, men Juve var starkare än Milan i Serie A. De spelade som en maskin, medan Milan förgäves försökte spela ut motståndarna.
Det är samma sak med Inter. Även om jag tycker att Capellos Juve var betydligt bättre än Mancinis Inter, så har lagen många likheter. De hade en stabil defensiv, tyngd och kraft på mittfältet, de spelade en, i Serie A, effektiv fotboll och de leddes av en viss Ibra som kunde avgöra matcherna på egen hand. Skillnaden mellan lagen är att Juve var mindre beroende av Zlatan.
Att Mancinis Inter och Capellos Juve ”kraschade” ur CL sammanlagt sex gånger redan i åttondelen eller kvarten är långt ifrån någon slump. Ingen borde egentligen vara förvånad. Det går inte att bli framgångsrik i CL och spela som en maskin.
Vilka som spelar en bättre fotboll är en fråga om smak, det är upp till var och en. Vi Milanisti vet var vår fotboll har tagit klubben och vilka stunder vi fått ut av det. Men att sitta här och diskutera hur roligt det är att se på lag som Capellos Juve, Mancinis Inter eller Mourinhos Inter är lönlöst. Olika klubbar har olika acceptans för hur spelet ska se ut. Inters spel mot Juventus i helgen påminde mig om engelsk Tipsextra-fotboll. Jag har aldrig sett så många långbollar och så många offsideavblåsningar. Att folk kallade det för en perfekt match från Inters sida visar bara hur olika vi är. Förutom Zlatans tekniska briljans, tyckte jag att Inter spelade en för jävligt tråkig fotboll.
Titta bara på Real som trots att de vann La Liga 2007 kickade Capello eftersom att hans lag spelade en oattraktiv fotboll. En del klubbar kräver mer än att bara vinna. Milan är en av dem. Att Milan har högst tv-tittare och högst publiksnitt av lagen i Serie A är en liten indikation på hur attraktivt vårt spel är. Vi är alla olika, vi har alla olika smak – men det vi har gemensamt är glädjen av att vinna.
Vi Milanisti vet själva hur känslan var tidigare i höst. Milan spelade varken bra eller speciellt attraktivt, men vi vann matcherna ändå. Man kan alltid gömma sig bakom segrar. Det kändes okej tills vidare. Vi väntade ju på en del nyckelspelare som skulle komma tillbaka och fixa problemen. Nu är alla våra nyckelspelare snart tillbaka och det är dags att börja spela som mot Lecce och Torino, men samtidigt göra fler mål. Det är dags att börja döda matcherna i tid, annars kommer maskinerna ta hem scudetton ännu en gång.
Mot topplagen är jag inte orolig – Milan kan spela ut alla lag i världen. Att vi vunnit två derbyn i rad genom att spela en bättre fotboll är ett tecken på lagets styrka. Men det är i matcherna mot de mindre lagen som Milan måste utveckla ett mer direkt spel. Det är Ancelottis uppgift att liksom 2003/04 hitta den rätta taktiken. Milan ska inte vara beroende av domarnas misstag som ger oss nackdelar eller fördelar – Milan ska vara starkare än så.
In Carlo we trust! Forza Milan!
