Fredagsspecialen - Om rosa elefanter, kirurgisk precision och evigt liv.
"När farsgubben för några veckor sedan yppade: "jag börjar förstå vad du menar om Kakà" efter brassens femtioelfte mediokra insats i rad kände jag mig inte längre ensam. Som en schizofren som inte längre är ensam om att se rosa elefanter på tapeterna."
Hallå där, länge sen sist. Milan tuffar på och ligger enligt ritningarna i tabelltoppen endast en seger ifrån serieledarna. Poängtapp här och där hör till, ingen är perfekt. Som Milanfan ska man sannerligen inte klaga och kan se fram emot en fortsatt säsong i jakten på ligatiteln.
Ska sanningen fram så finns det oändlig potential i detta lag och min förhoppning är att Carlo Ancelotti har fingerspitzgefuhl nog att lotsa oss mot en spännande vår. Någonstans riskerar dock detta överflöd av spelare att utgöra ett hinder. Eller ska vi kanske säga överflöd av självsäkerhet alternativt brist på självinsikt?
Särskilt en spelare som av de flesta anses vara den tydligast lysande sjärnan. Som vanligt håller jag inte med om den gängse uppfattningen.
Det har knappast undgått någon att undertecknad inte är särskilt förtjust i Kakà. Smaka på den. "Är han dum i huvudet?" tänker du. Kanske är jag lite oortodox och definitivt inte strömlinjeformad i mitt tyckande och tänkande av laget i hjärtat.
Hursomhelst. Vi talar om killen som tog steget från ungt löfte till världsartist den första september för fem år sedan. En elegant lyftning på Stadio del Conero över Daniele Berretta, en genomskärare till Cafu och en smal sak för Shevchenko att slå 2-0 i nät.
Visst var en stjärna född alltid. Vi finsmakare i rödsvart fick dessutom privilegiet att vänja oss vid dylika uppvisningar i fotbollskonst samtidigt som fotbollsvärlden häpnade över brassens exponentionella utvecklingskurva. Mål, assist, rasande snabbhet och en nästintill siamesisk förbindelse med Sheva längst fram.
Jag njöt, inget snack. Men från dag 1 fanns det hela tiden något som störde mig.
Calderons maniska försök att stärka upp Real Madrid med Kakà minns vi alla. Frågan är hur många gånger han var "klar för Real Madrid", "ville lämna Milan för La Liga" och "tvingades kvar av Galliani"? Marca och AS har säkert bättre koll än oss och någonstans finns också en förståelse för att de ville ha en så pass spännande spelare till sig.
Sett ur min synvinkel var det inga konstigheter där. Desto mer mystiskt var faktumet att Kakà alltid (och då menar jag varje sommar, knappast av någon slump) väntade till sista stund för att försäkra fansen om att han minsann vill stanna i Milan, nå framgång med klubben och det ena med det tredje.
Ni vet hur det brukar låta och ja, han har ju stått vid sitt ord hittills.
Men varför alla dessa kommentarer i media? Varför denna nästintill strategiska godtycklighet i pressen där han lämnar journalisterna öppet mål att skriva halvsanningar som den nu senast om en flytt till Premier League med firma Elano och Robinho i Manchester City?
Massor av gånger har jag med vänner och bekanta avhandlat urtypen av en modern fotbollsspelare. Den prisade fotbollsakademin i Clairefontaine som fostrat namn (med fri tolkning för namn snarare än kvalitet...) som Louis Saha och Nicolas Anelka. Moderna fotbollsspelare.
Just fransmännen (vilket jag delvis säger för att irritera min käre kollega Nekmouche) tycks kunna påvisa en överrepresentation av de egenskaper som bäst karaktäriserar de egenskaper jag tillskriver en modern fotbollsspelare. Snabbhet (framförallt), extrem fysik, kvantitet i överflöd och relativt låg speluppfattning i samspelet med andra.
För en gammal fjärt med en förkärlek för spelare som Baggio, Rivaldo och Rui Costa så är dessa kvasilobotomerade arvtagare ofta deprimerande att skåda. Vad hände med kvaliteten? Var försvann alla genomskärande passningar, läckra skarvningar och chokladmousse-mjuka tillslag på bollen?
När farsgubben för några veckor sedan yppade: "jag börjar förstå vad du menar om Kakà" efter brassens femtioelfte mediokra insats i rad kände jag mig inte längre ensam. Som en schizofren som inte längre är ensam om att se rosa elefanter på tapeterna. Möjligen löper sinnesförvirringen som en röd tråd inom familjen...
Eller så ligger det något i det.
Tyvärr är det i mina ögon för stora glapp mellan Smoking Biancos uppvisningar och i dagsläget känns han mer och mer som en piratkopia på Alessandro Del Piero årgång jävligt många år när han sög som en spänstig och ny wettextrasa. Anonyma insatser kryddade med skit- eller straffmål resulterande i fullt godkända vitsord i media och bland fans. Och begynnande hjärnblödningar hos mig.
Någon vill flika in skadorna som en möjlig förklaring. Visst köper jag det, speciellt med tanke på vilken inverkan matchformen har för en så pass explosiv och snabb fotbollsspelare. Omvänt vill jag dock understryka samma tes som spelarens akilleshäl: han lever för mycket på just snabbheten och saknar andra kvaliteter.
Han är ingen genialisk Baggio, har ingen känslig Rivaldofot och kommer aldrig någonsin att kirurgiskt öppna upp ett försvarsthorax som bara Nirvana Rui Costa kunde. Aldrig någonsin.
Mot Palermo är Kakà avstängd efter sitt patetiska försök att filma till sig en straffspark mot Torino. Hur pålitliga mina instinkter är återstår att se - sannolikt kan det skapa ökat flyt i anfallen med färre kockar med uppgiften att tillaga en minestrone milanese.
Vi med rödsvarta hjärtan är förvisso vana vid att dinera högklassig fotbollsnäring under de stora galakvällarna och hade behövt en sylvass Kakà. Med betoning på sylvass. Fram tills dess lämnar jag gärna över ansvaret till två anfallare, den pånyttfödde Ronaldinho och ett robust mittfält inklusive Il Genio från Brescia.
Soppa är bra mat.
Veckans tre hetaste:
1. Ronaldinho. Utmanar Del Piero om utmärkelsen frisparkskung. Livsfarlig från fasta situationer.
2. Inzaghi. Sextiofem and counting. Legendarisk odödlig målspruta.
3. Palermo borta. En seger för att inte tappa i jakten på kusinerna - och för att stänga igen den Zamparinska brödluckan.
Veckans Benoit Cauet:
Tilldelas den som på ett enastående sätt lyckats föra sig som en riktig idiot
Stefano Farina, domar(jävel) som dömer lite som han vill
Ibland mår man bättre av att släppa, acceptera och gå vidare. Inte den här gången. Milan blev rånade på en straff och fick en likadan (som i och för sig styrde via Kaladzes lår upp på armen) emot sig. Var finns konsekvensen? Godtyckligheten som genomsyrar de italienska domarnas bedömning av handboll i straffområdet har gått för långt. Styr upp.
