Juventus-Milan: Matcher man minns
Juventus mot Milan. Titanernas kamp. Goliat mot Goliat och ingen David, som min kollega Kaveh Golestani beskrev mötet i sin krönika. Genom åren har många drabbningar de två emellan blivit klassiska minnen för såväl oss rödsvarta som de vitsvarta fansen och några av dem minns vi tillbaka till här.
Som sagt har många klassiska möten de randiga giganterna emellan utspelat sig och vid en historiegenomgång passar det förstås bra att börja med en oförglömlig match som hade ett gäng svenskar i huvudrollerna. Det var den 5:e februari 1950, en kall söndagseftermiddag i Turin, och gästerna från Milano hade anlänt till staden för att försöka minska det trepoängsförsprång (seger gav två poäng på den tiden) som Juventus hade i toppen av tabellen. Ettan mot tvåan i en ren seriefinal således och upplagt för en riktig rysare. Det var åtminstone vad folk förväntade sig, men när matchen väl var igång försvann alla förhandstips all världens väg. Juventus tog ledningen med 1-0 genom dansken John Hansen och hemmafansen började ana att höstens seger mot Rososneri skulle upprepas. Men ack så fel de fick.
Milan hade nämligen en svensk trio som benämndes som Gre-No-Li (någon närmare presentation behövs knappast) och de ville tillsammans med de övriga rödsvarta annat. Gunnar Nordahl kvitterade, Gunnar Gren gav Milan ledningen med 2-1, 3-1 stod Nisse Liedholm för och innan halvtidsvilan spädde ”Il Bisonte” Nordahl på med 4-1. Dessutom tappade Parola humöret i hemmalaget och drog på sig ett rött kort i första halvlek. Andra halvan blev därefter rena defileringen för Milans del och gästerna sprang ifrån till ofattbara 7-1. En seger som förstås uppmärksammades i fotbolls-Europa och i de italienska tidningarna hyllades Rossoneri av förklarliga skäl.
Noterbart är att Milan mellan 1950 och 1970 vann hela elva gånger i Turin mot ett Juventus som under samma period kontinuerligt slogs i toppen av ligan och vann scudetton sex gånger. Med andra ord ett mycket imponerande facit för Rossoneris del.
För att hitta liknande siffror som den söndagen i Turin behöver vi inte gå allt för långt tillbaka i tiden. Dock är de inte i Milans favör om vi blickar tillbaka till säsongen 1996/97. Då blev nämligen de röda djävlarna totalt förnedrade hemma på San Siro.. Jugovic gav Juventus ledningen efter 19 minuter och det målet skulle visa sig vara början på en nattsvar afton för Milanfansen. Zidane spädde på ledningen före paus och i andra halvlek rasade hemmalaget ihop helt. Jugovic, Vieri, Amoruso och Vieri på nytt ökade på Juves målskörd med fyra nya baljor och man kan lugnt säga att Marco Simones 1-5-reducering var en klen tröst för de rödsvarta. 1-6 och total utskåpning skrevs facit till inför 81 170 åskådare, merparten troligtvis förstummade över vad som hade skett.
Guldsäsongen 98/99 kan nämnas i sammanhanget och det året hade Milan ett fint facit mot söndagens antagonister. 2-0-seger på bortaplan efter två mål av George Weah och 1-1 hemma sedan Albertini gett Rossoneri ledningen på straff och Fonseca kvitterat med fem minuter kvar.
Ett eget minne undertecknad har är mötet på San Siro våren 2002. Vi hade precis skaffat Canal Plus då och några års söndagseftermiddagar med text-tv-tittande och helger fulla av planerande för att om möjligt kunna se matcherna hos någon kompis hade ersatts av Serie A-stunder hemma i tv-soffan. Milan med en tämligen nytillträdd Ancelotti vid rodret, som slogs för att nå en Champions League, gästade ett guldjagande Juventus och man får väl säga att de rödsvarta den här gången var underdogs. Därför var jag inte särskilt missnöjd när klockan tickade på och det med drygt tio minuter kvar fortfarande stod 0-0 på resultattavlan. Då förbyttes dock tillfredsställelsen över en poäng i en smärtande bitterhet när Chamot olyckligt styrde in 1-0 i egen bur. Ridån ner och stryk med 1-0 på grund av den olycklige argentinarens mål. Vill dock minnas att han stod för en i övrigt lyckad insats och han var faktiskt en av mina favoriter i den rödsvarta tröjan på den tiden.
Jag minns också hur Juventus kontrade sönder Milan så det sjöng om det på Delle Alpi 
hösten 2002. Di Vaio gjorde 1-0 tidigt och när Pirlo (bilden) tappade bollen strax utanför Juventus straffområde visade de svartvita prov på kontringsfotboll av den högre skolan. Maken till omställning har jag nog aldrig sett som när Thuram helt plötsligt var fri med Abbiati och placerade in 2-0. Milan reducerade visserligen genom just Pirlo på straff lite senare men det blev förlust med 2-1 och mitt bestående minne från den matchen är Juventus makalösa kontring.
Förra säsongen innebär inte några roliga minnen för oss rödsvarta när det kommer till matcherna mot Juventus. 0-0 hemma på San Siro och 2-3-förlust på bortaplan blev facit då och det är matcher vi helst glömmer. Hasan Salihamidzic sänkte oss med två mål senast det begav sig i Turin och en 2-1-ledning förvandlades till ett bittert nederlag.
Förhoppningsvis blir morgondagen roligare ur rödsvart synvinkel. Men Juventus kommer förstås att bli en svår nöt att knäcka. Ranieris manskap är enligt mig inte nog bra för att spela hem titeln den här säsongen, men laget är just ett LAG där alla jobbar hårt för varandra och de är väldigt jobbiga att möta. Dessutom har laget en förmåga (något Milan också har) att höja sig i stormatcher. Det har bland andra Real Madrid fått erfara den här hösten och zebrorna lär vara ute efter en ny skalp när Rossoneri gästar staden.
De båda lagen är i behov av en seger om ligan fortfarande ska leva även efter jul och nyår. Inter slår alla dagar i veckan Chievo på San Siro och då förstår alla att omgångens vinnare mycket väl kan bli de blåsvarta. Kryssar Juventus och Milan är det egentligen två förlorare som går av Olympiastadions gräs på söndagskvällen. Det är mer eller mindre tre poäng som gäller för såväl Juventus som för Milan helt enkelt. Ett faktum som kan göra matchen öppen, rolig, spännande och intressant. Men behovet av en vinst kan likaväl kan göra den till ett parti schack mellan Bobby Fischer och Boris Spasskij. Just det faktum att båda egentligen behöver vinna kan leda till att det taktiska tänkandet tar över, att försiktigheten börjar råda och att varje eventuellt misstag straffas så hårt så att inget av lagen vågar riskera något utan väntar in i det sista med att öppna sig och gå för seger.
