Veckosammanfattning del 1: Reflektioner från mästarmötet
Det får bli två delar av veckosammanfattningen den här gången, för söndagskvällens stormatch i Turin förtjänar allt fokus för tillfället. Detta trots Milans allt annat än lysande insats. Eller kanske just på grund av den, för ibland är det faktiskt enklare att sätta ord på en bedrövlig förlust än på en sagolik vinst.
Hursomhelst blir det här en slags del 1 som enbart är relaterad till mötet som utspelades på Olimpico i Turin under söndagskvällen. Mycket har redan skrivits och sagts om drabbningen, men säkerligen finns det mer att uttrycka.
Som den väderskrivare jag som bekant är måste förstås den här artikeln inledas med några strofer om hur den meteorologiska situationen är i Gävle nu när klockan precis har passerat midnatt. Meddelas kan att det är lika mörkt, kallt och dystert på väderfronten som det är för oss Milanfans i nuläget. Dimman svepte in från havet ikväll lagom till avsparken av Juventus-Milan och efter 90 minuters Serie A-fotboll av högsta klass hade det vita täcket som lagt sig över staden lyckats försämra sikten och i det närmaste helt dolt det hopp om scudetton som finns där ute i mörkret någonstans.
Några frågor dök upp i mitt huvud under matchen och de sammanfattas här, i hopp om att någon vänlig själ ska komma till undsättning och ge mig sinnesro igen genom att leverera några bra svar på dem.
* Är det förbjudet att skjuta utifrån om man spelar i dagens Milan?
Vid ett flertal tillfällen fanns det lägen att avlossa bössan från distans (och det är något som inte bara var ett faktum den här gången utan även har varit det tidigare i höst) men lik förbannat skulle det varje gång spelas ändå fram till målområdet på Arsenal-manér. Eller än värre – det skulle lyftas in bollar i straffområdet mot Chiellini och co i stället för att avslutas med skott. Detta när vi i dagsläget inte har en enda riktigt kvalitativ boxspelare (om vi inte räknar Inzaghi förstås) tillgänglig.
När det väl sköts så gav det ju faktiskt utdelning och man kan fråga sig varför det inte sköts oftare.
*Är det förbjudet att markera sin motståndare som Milanspelare?
Frågan är berättigad efter Rossoneris defensiva agerande. Två nickmål där det inte fanns en enda rödsvart spelare i närheten av Juventuslirarna, tveksamheter vid 4-2-målet och dessutom en klumpigt (om än lite olyckligt) orsakad straff var inget vidare försvarsfacit..
*Har Jankulovski inspirerats av Adriano?
Brassens sägs ju ha kommit full till träningen i veckan. Och fan vet om inte Jankulovski hade tittat lite väl djupt i andra flaskor än vattenflaskorna inför kvällens match. Något måste väl ändå tjecken ha tagit, för inte kan man vara så dålig och slå så många passningar till fel adress annars?
Stundtals kändes det nästintill så hopplöst så att man önskade att matchen aldrig hade spelats, eller åtminstone inte sänts, utan att man i stället hade kunnat krypa upp med en varm filt framför tv:n med en kopp kaffe i handen, en burk pepparkakor framför sig och kvällens avsnitt av Parlamentet som programval. Nu är förvisso Parlamentet en rolig produktion, men så illa ska det inte behöva vara att se en Milanmatch så att man önskar sig bort från situationen. Ikväll var dock den känslan åtminstone nära förestående och paniken började närma sig när 2-4 och numerärt underläge var ett faktum. Måste erkänna att jag var rädd för en riktig förnedring och med lite mer flyt hade Juventus mycket väl kunnat sätta dit ytterligare ett par mål. 2-4 var smickrande siffror den här gången – för Milan. Det säger väl egentligen allt om hur det såg ut, när Rossoneri ska vara nöjda med att förlusten inte blev större och än mer förödmjukande.
Samtidigt går det förstås att försöka att se det hela ur ett något mer neutralt perspektiv och då måste man konstatera att det var en mycket underhållande fotbollsmatch (dock såg jag inget underhållningsvärde i den så länge den pågick, åtminstone inte från 2-1 och framåt). En målrik, offensiv och lysande Serie A-helg fick tack vare Juventus-Milan, mästermötet med stort M (Hussfeldt gav matchen epitet ”Italiens motsvarighet till El Classico”), en lika lysande avslutning rent fotbollsmässigt. Något som Serie A-älskare i allmänhet åtminstone kan glädja sig åt.
Några andra reflektioner från matchen:
* Chiellini en världsback numera
Den tidigare oslipade, lite kantiga men ack så viljestarka backen som gick bort sig med jämna mellanrum och nästan ville för mycket är borta sedan länge. Vilken försvarsledare Juventus har fått fram här och även om man inte beundrar Chiellini för hans ibland fula spela och mindre trevliga attityd så går det inte att komma ifrån hur bra han är som spelare.
* Saknade spelartyper
Milan saknar i dagsläget såväl en riktigt bra mittback som kan leda försvaret (Nesta kom tillbaka, snälla Gud låt honom bli frisk och i form snart) som en anfallare av rang som sätter chanserna. Hoppet på anfallsfronten får stå till att Borriello återkommer från skada och börjar hitta målet. Annars ser det för tunt ut även framåt. En riktig målskytt i stil med Trezeguet, Etóo eller Nistelooy saknas onekligen.
* En mössa
Haile har påpekat det förut och jag kan heller inte låta bli att påpeka Ancelottis mössvikning. Jag har dock lite svårt för att bestämma mig för om den är snygg, ful eller bara lite annorlunda. Ancelotti själv har väl dock annat att fundera på just nu än hur han ska vika sin mössa…
*Pigg kantspelare
Antonini hoppade in i ett otacksamt läge men tog vara på de minuterna han fick. Jag tycker att han skötte sig klart bättre än de båda ordinarie ytterbackarna (just igår sa det förvisso inte så mycket) och att han återigen visade framfötterna. Borde absolut få chansen framöver och det inte bara tack vare Zambrottas avstängning som väntar.
* Imponerande ynglingar
Till sist går det inte att undgå att påpeka hur bra Marchisio var. Det är i det närmaste en våt dröm att Milan ska få fram så pass duktiga, unga spelare som bara kliver in helt obesvärade och dominerar mot klart mer meriterat motstånd. Fantastisk insats av den unge innermittfältaren som dessutom fick sällskap av De Ceglie när det gällde att vara ung och stå för en lysande insats.
Nu är det väl dags att försöka lämna den här matchen bakom sig och gå vidare. Resultatmässigt går det inte att ändra någonting och gällande spelet finns det inte så mycket positivt att ta med. Det ska vara den stundtals lyckade offensiven i så fall, men de lyckade anfallskombinationerna (som vid det ack så vackra 1-1-målet) överskuggas tyvärr rejält av den frapperande dåliga defensiven. Gör om, gör rätt som man brukar säga. Nya tag lär i alla fall behövas för nu väntar Udinese, Fiorentina och Roma framöver. Matcher som till stor del kommer att avgöra vad vårsäsongen kommer att ägnas åt för Milans del. Antingen blir det en nervös kamp för att nå CL-platserna (hemska tanke) eller så repar de rödsvarta mod, plockar några segrar framöver och vi kan se fram emot en vår där Rossoneri gör allt för att fortsätta jaga Inter.
Framtiden får utvisa, som det så klokt heter.
Förresten, det är morgon nu (tog en paus i skrivande för lite sömn igår) men vädret är detsamma. Småkallt, grått, dimmigt. Ingen ljusning på den fronten alltså, bara att hoppas att däremot snabbt ljusnar igen när det gäller Milan.
