Midvinternattens köld
Midvinternattens köld är hård och det har inte varit mycket av vare sig gnistrande eller glimmande på Milan-fronten på sistone. Men med ett segermål i 94:e minuten mot Verona behöver man i alla fall inte deppa på själva julafton.
Milans säsongsavslutning såg i mångt och mycket ut som säsongen har gjort i sin helhet: bra perioder varvades med katastrofala perioder. En kvart, tjugo minuter in i första halvlek dominerade Milan spelet - mittfältspelet fungerade, Costacurta och Helveg dominerade i backlinjen och Abbiati var säkerheten själv.
Men sen tilläts Verona komma in i matchen och Milan vacklade. Återigen syntes det att samspelet anfall-Rui Costa inte fungerar (Rui Costa och Sheva utbyter inte många ord per match). Mittfältsspelet började krackelera när varken Gattuso, Donati eller Pirlo höll måttet. Inget samspel, inget framspel. Och man började känna igen Milans spelstil från tidigare matcher i år. Börjar bra, slutar spela. Detta trots flertalet ribb-och stolpträffar från Milans sida i första halvlek - ett lag med flyt och bra spel gör mål på de chanser som Verona bjöd på.
Dessdå mer glädjande att Ambrosini byttes in i halvtid (Donati ut). När nu Albertini har blivit skadad igen behövs det en tänkande spelare på mittfältet och Ambrosini visade att han var spelsugen efter sitt långa uppehåll. 13 minuter in i andra halvlek nickade han in Milans första mål. Välkommen tillbaka!
Men sen gjorde Milan det igen. Efter ledningsmålet slutade hela laget att spela. Samtidigt som Verona, givetvis, flyttade upp sitt spel. Bytte in fräscha (läs: offensiva) spelare, ändrade spelstil och kvitterade. Medan Milan stod brevid och tittade på.
Efter det hade Milan svårt att hämta sig. Det såg länge ut att bli en ny oavgjord Verona-match för Milan (vi minns fortfarande förra säsongens 3-3). Mycket bollande på mittfältet. Osäkert passningsspel, lama avslut. Att Milan till slut lyckades få med sig tre poäng i slutminuterna var inte helt rättvist. Contras vänsterskott i 94:e matchminuten var trots det en mycket välkommen julklapp. Dessutom var Contra en av planens bästa spelare under sitt korta inhopp - varför fick inte han spela från start? José Maris insats i matchen gjorde ingen glad (även om han hade två stolpträffar), så varför vänta till 78:onde matchminuten innan han tas av planen? Ancelottis taktik fortsätter att förbrylla.
Det är bara att inse att Lo Scudetto nu är utom räckhåll för Milans del. Det är tungt att behöva medge. Tungt också när Inter har blivit Capo d'inverno (med allt vad det innebär).
Mycket behöver förändras inför vårens fortsatta spel. Att få tillbaka skadade spelare är ett måste. Maldini, Albertini, Inzaghi - listan är för lång. Rui Costa måste vakna till liv. Om inte, ska han inte spela. Han har fått chans på chans på chans och har inte tagit dem. Vakna upp, eller gå av planen. En playmaker måste till - förhoppningsvis tar Ambrosini den rollen nu när han är tillbaka.
Men allt ska inte målas i svart. Lite rött måste också till. Helveg har varit strålande så här långt på säsongen. Att Costacurta har kommit in i en andra andning (vi har redan glömt förra säsongen - Allt är förlåtet!) är glädjande att se, speciellt nu när Maldini är borta i två månader. Abbiati har genomgående varit Milans bästa spelare så här långt. Och Sheva har börjat göra mål igen.
Så hoppet lever, trots allt. Vi har i alla fall två titlar kvar att slåss om (Italienska cupen och UEFA-cupen). Så förhoppningsvis slutar säsongen bättre än den har börjat.
God rödsvart Jul och Gott nytt år!!!!!
