Säsongen så här långt
Det som skulle bli Milans stora revanschsäsong i Serie A, är istället på väg att bli en ännu en säsong präglad av skador och otur. För tillfället finns ingen ljusning i sikte nu när kapten Maldini blev det senaste namnet på Milans långa skadelista.
Nu är vi snart halvvägs i serien och våra blåsvarta kusiner korades till vintermästare, grattis får vi väl säga. Vår säsong har väl varit minst sagt turbulent och i likhet med förra säsongen så har vi inte lyckats undgå allvarliga skador på nyckelspelare.
Man borde har förstått var denna säsong var på väg när vårt mest efterlängtade nyförvärv fick en allvarlig armskada en halvtimme in på säsongen. Både Terim och Rui sågs som frälsare inför säsongen, den tredje stora nykomlingen Superpippo Inzaghi var de flesta Milan-fans ganska skeptisk emot. "Varför skulle vi köpa den där filmande gnällspiken" tänkte nog många. Så här i efterhand så är Inzaghi den ende som visat sig vara en lyckosam värvning, och det med råge.
Terim fick inte många matcher på sig att övertyga Galliani om att han var mannen som skulle skapa en ny dynasti med Milan. Det började bra med segrar och övertygande spel mot Viola, Lazio och Udinese. Även Inter fick sig besegrat i derbyt efter att Milan haft fem magiska minuter under vilka man lyckades göra tre mål. Så länge storlagen radades upp som motståndare var allt frid och fröjd, det var istället smålag som Venezia, Perugia och Torino som blev de verkligt svåra nötterna att knäcka. Spelet var minst sagt dåligt i många av matcherna och många började undra varför detta offensivt lagda lag med stjärnor som Serginho, Inzaghi, Shevchenko och Rui Costa inte lyckades skaka om bottenlagen. Terim började få kritik för än det ena och än det andra, rapporterna om att Ancelotti skulle ta över började dyka upp direkt när Milan spelade mindre bra i någon match. Detta var väl knappast det Terim behövde höra i ett pressat läge.
Droppen blev förlusten på Delle Alpi mot Torino, möjligtvis hade Terim kunnat räddas kvar ytterligare någon vecka om Inzaghi hade satt sin straff i slutminuterna. Tydligen stod det dock skrivet i stjärnorna att detta var den sista matchen som Terim skulle få leda ut Milan på plan, och det var mot stjärnorna Inzaghi verkade sikta när han sköt sin straffspark högt över. Ersättaren fanns inte långt borta och för många Milan-fans var det ett kärt återseende när Carlo Ancelotti presenterades som ny tränare. Med Ancelotti kom stabiliteten i försvaret och vi inledde med att spela fem matcher i rad utan att släppa in ett enda mål. En märklig metamorfos av ett lag som tidigare haft ”öppet hus” i försvaret.
Men snart började även Ancelottis bygge visa prov på instabilitet. Mot Chievo tog vi en för ovanlighetens skull lite turlig seger även om Marazzina tidigt i matchen spräckte Ancelottis nolla. Dock var det annat än en förlorad målnolla som oroade fansen efter matchen, nämligen skadorna på Inzaghi och Serginho. Många som varit skeptiska Pippo, var nu plötsligt oroade över hur vår offensiv skulle påverkas av hans frånvaro. Samspelet med Shevchenko fungerade bra och Pippo målade i var och varannan match. En olycka kommer sällan ensam och det stämmer väl ganska bra in på denna match då Serginho också fick besked om att det var vila som gällde ett antal veckor framåt.
Ett sargat Milan lyckades dock även i fortsättningen hålla sin förlustnolla intakt även om spelet inte längre var lika övertygande. Avancemang i både UEFA-cupen och Coppa Italia var dock ljuspunkter under denna mörka tid. Det oundvikliga hände till sist på Roms Olympiastadion när vi ställdes mot de regerande mästarna. Ett tursamt mål av Totti och ett korrekt mål av José Marí som underkändes var tillräckligt för att Roma skulle få med sig tre poäng från matchen. Efter matchen kom ytterligare besked som var tyngande för ett redan decimerat Milan. Rui Costa och Albertini måste också de vila pga av mindre skador. Eländet var inte slut i och med det, en pinne i Bergamo mot formstarka Atalanta kändes inte ett dugg värdefullt när man såg kapten Maldini bäras ut på bår, grinandes mycket illa.
I mångt och mycket liknar årets säsong förra årets. Skillnaden är att vi denna gång har någorlunda hyfsade ersättare till de skadade spelarna. Inget ont om Pablo Garcia och Federico Giunti, men de var knappast spelare som höll tillräckligt hög klass för kunna spela från start i Milan. Därför känns kritiken mot Ancelotti lite väl häftig när hans lag faller mer och mer i bitar för varje match de spelar. Maldini, Albertini, Redondo, Serginho och Inzaghi. Låter väl som en uppsättning spelare som vilket lag som helst med glädje skulle vilja ställa upp med, för oss är det den aktuella skadelista.
Det känns skönt att vi lyckades avsluta året 2001 med en seger. Förhoppningsvis var det en vink om vad som komma skall under nästa år…
Till sist en liten analys av de olika lagdelarna så här långt in på säsongen.
Målvakterna:
Abbiati har som vanligt skämt bort oss med sina fantastiska räddningar, tyvärr så blev hans tabbe mot Roma matchavgörande men han har räddat oss så många gånger förr så det var inte svårt att förlåta honom för det. Seba Rossi har inte spelat många minuter, men han har skött sina åtaganden väl de gånger han fått vara med.
Försvaret:
Såg inte helt stabilt ut under Terims ledning, men sedan Ancelotti tog över har det skett en otrolig förändring där bak. Spelare som tidigare knappt sågs som värdiga bänkvärmare (Chamot, Roque, Helveg) har växt till stöttepelare i Ancelottis lag. Kaladze börjar känna sig hemma på vänsterbacksplatsen och han kan nog fylla luckan som Maldini lämnat.
Mittfältet:
Skulle byggas upp runt Rui Costa som dock skadade armen i första matchen. Milan spelade bra utan portugisen men så fort han var frisk så var han given i laget. Costa har haft mycket svårt att övertyga och han har varit ganska så overksam i de flesta matcher han har spelat. Albertini har dragits med småskador och inte kunnat spela på topp på ett par månader nu. Serginho och Contra har varit duktiga på kanterna och Donati har trots sin unga ålder varit en fullgod vikarie åt Albertini. Ambrosini är äntligen tillbaka vilket kan bli oerhört viktigt. Dessutom har vi en joker i form av Pirlo som säkert är sugen på att visa att han kan utvecklas till en bra spelare från den talang han alltid varit.
Anfallet
Sheva och Inzaghi behövde inte många matcher för att få samspelet att fungera. Båda spelarna lyckades med målskyttet dessutom. Inzaghi lämnade ett hål större än många kunnat ana efter sig och Milan hoppas nu att Marco Simone och den spanska JM-duon José Marí och Javi Moreno skall kunna bidra med tillräckligt många mål för att hålla Milan kvar i jakten på Lo Scudetto.
