<i>Veckosammanfattning:</i> Two steps back... — *Tack vare honom som Beckham startade?*

Veckosammanfattning: Two steps back...

Det nya Serie A-året sparkade igång igår och det gick varken riktigt bra eller åt helvete för Milans del. I stället blev det som livet tycks vara i allmänhet: mest frustrerande för att man vet med sig att det kan bli så mycket bättre, utan att det för den skull är så dåligt att man anser sig ha rätt att brista ut i klagosång.

Ibland kommer en känsla över mig som säger att det vore bättre om verkligen allt gick åt helvete, i stället för att tillvaron ständigt verkar ha bestämt sig för att vara sådär lagom bra/dålig utan några referenspunkter varken i himmeln eller i helvetet. På något sätt kan det kännas bättre om man verkligen får spy ut all sin galla och tycka fruktansvärt synd om sig själv ibland – i stället för att gå runt och leta glädjeämnen (som det förvisso finns en hel del av) i ett naivt försök att intala sig själv att man trots allt ska vara nöjd med allt som livet ger.

För varför ska man vara det mot sin vilja? Varför ska man behöva gå runt och tänka att så länge jag har tak över huvudet och mat för dagen så ska jag vara nöjd? Givetvis finns det alltid de som har det mycket sämre – men det innebär väl ändå inte per automatik att man själv ska behöva vara nöjd med sitt liv hela tiden?

Livet går upp och ner, det är fakta. Såväl när det handlar om fotboll som om andra, egentligen mer väsentliga, saker och företeelser. Det märkliga är bara att det verkar vara så oändligt svårt att få känna sig lycklig och nöjd under en längre period. Även detta gällande såväl fotbollen, Milan och Serie A som livet i övrigt.

Efter en strålande avslutning på fjolåret med 5-1-segern mot Udinese som lök på laxen lagom till julbordet startade 2009 med en stormatch i Rom. Två lag i behov av seger för att kunna blicka uppåt i tabellen på allvar klev ut och bjöd på en fin fotbollsmatch, men inget av lagen kan ha varit helt nöjt med utgången. I stället slutade det, kanske framförallt för oss rödsvarta supportrar, som så mycket annat med en känsla av frustration över att det sällan ska gå riktigt bra. En seger hade inneburit två intagna poäng gentemot Inter. Något som i sin tur, förutom att försprånget ”bara” hade varit sju poäng, hade fört med sig mer hopp och en insikt av att Inter faktiskt går att rubba. Nu blev det bara en pinne och status quo i ligan för Milanoantagonisterna.

Milan årgång 2008/2009 är alldeles för mycket upp och ner för att det ska kunna räcka till ligaguld som det känns nu. Förvisso är Roma borta långt ifrån någon enkel match. Men med det tabelläget som är ett faktum i dagsläget går det inte att vara nöjd med enstaka poäng, detta oavsett vilket motstånd som står på andra sidan. Det finns inte nog med trygghet i Milans spel att falla tillbaka till om det går emot just nu. Se på Barcelona som ett lysande exempel på hur mycket tryggheten och säkerheten på den egna styrkan gör. Igår var katalanerna på väg mot förlust borta mot Osasuna, men greps inte av panik utan trummade på och vände mycket riktigt i slutet. Det är en gren som Rossoneri inte behärskar särskilt bra för närvarande.

Nu är allt inte nattsvart då det finns en del positivt att ta med från gårdagen. Särskilt Patos fantastiska spel och offensiven under stora delar av andra halvlek. Men positiva aspekter som dessa undanskuggas av det faktumet att tre poäng förvandlades till en och att en chans att ta in på Inter gick om intet. Dessutom är det svårt att bli klok och känna någon som helst trygghet gällande detta Milan. Maken till schizofrent lag är svårt att hitta just nu. Totalt usla i första halvlek, inte en siffra rätt och inte en löpmeter eller ett steg som togs för att få fart på anfallen. Sedan fullständigt lysande med en fart och intensitet i spelet som förbluffade oss alla (och inte minst Romas försvar) inledningsvis i andra halvlek. ”Det är helt oförklarligt det här”, sa jag till kompisen jag såg matchen med. Men efter att ha funderat några sekunder till kom jag på att det inte alls var särskilt svårt att förstå egentligen. Den enkla förklaringen till scenförändringen var att Milanspelarna helt plötsligt verkade ha insett vikten av att springa och röra sig på en fotbollsplan. Till och med Seedorf började röra sig över lite större ytor än sin egen area och då fick vi se prov på hur bra detta Milan faktiskt kan vara.

Den stora frågan är varför de rödsvarta ska vara så fruktansvärt ojämna och visa upp så fullständigt olika sidor av sig själva gång efter annan. Allt för ofta följs en framgång av ett misslyckande eller åtminstone någon form av tillbakagång. Det passar fint att citera Springsteen när det gäller att beskriva läget just nu: ”…the same sad story that’s a fact, one step up and two steps back”.

Mötet på Olimpico igår kväll innehåll förutom underhållande fotboll en debut som troligtvis ingen fotbollsintresserad har lyckats missa. David Beckham fanns nämligen överraskande med från start när lagen marscherade in till tonerna av underbart vackra ”Roma Roma”. Rätt eller fel att starta med Beckham tvistar de lärde – och uppmärksamhetstörstande Berlusconi – om och visst kan man tycka både det ena och det andra om den uttagningen. Faktum är dock att allt tydde på Flamini från start, tills Berusconi uttalade sig och påpekade att om HAN hade varit tränare så hade han startat med Beckham. Lite märkligt att Ancelotti helt plötsligt tänkte samma sak…

Beckham gjorde inte på något sätt bort sig men dominerade förståeligt nog inte heller. En del fina crossbollar och inlägg stod han för samt, som alltid, ett förtjänstfullt jobb. Så att kritisera huvudpersonen själv vore inte rättvist. Däremot kan det inte kännas så roligt för en spelare som Flamini som verkligen är värd en chans men aldrig får den.

Det är illa om PR och publicitet ska gå före de sportsliga prioriteringarna och Ancelottis rätt att plocka ut de spelarna han anser vara mest lämpade för att spela från start. Om gårdagens uttagning av Beckham berodde på Berlusconis vilja står skrivet i stjärnorna, men man kan ju ana…

På minuskontot från helgen, förutom de tappade poängen, tvingas vi tyvärr återigen skriva upp Milans försvarsspel. 20 insläppta hittills på 18 spelade matcher är ingen katastrof men jämfört med Inter (12) och Juventus (13) är det för dåligt. Lägg därtill Napoli och Fiorentina (16 insläppta var) samt Genoa (17) så halkar Milan efter i statistiken. Något som är lätt att förstå när man ser förvarsspel praktiseras av Jankulovski som vid Romas 1-0-mål. Nu är det risk att jag negativ i överkant, men det är helt enkelt för många detaljer i Milans lagbygge och spel som inte håller nog hög klass.

En som dock håller hög klass är Pato. Fantastisk prestation framförallt på 2-1-målet igår och över lag en strålande insats. Härligt att se honom ta för sig och ständigt våga utmana med fart. Hoppas att hans energi och vilja kan smitta av sig på lagkamraterna under resten av vårsäsongen. Bäst i Milan i helgen – utan tvekan.

Näst bästa Milanspelare hittar vi i Frankrike och Bordeaux. Hyllningskören tycks aldrig vilja tystna när det gäller Gourcuff och dennes insatser i den franska ligan. Inte så konstigt heller när han vecka efter vecka briljerar och svarar för mål som detta:
http://videos.sapo.pt/GAkDZcSFVaZRketBa5S6

Läge att runda av med en kopp kaffe, lite Springsteen och några ”veckans…”.

Veckans match: Roma-Milan
Det bjöds på en riktig rafflande tillställning på Olimpico i en match som hade fler ansikten än guden Brahma. De rödsvarta gästerna var fullständigt bedrövliga före paus och praktiserade en fotboll som hade fått de lokala PRO-matcherna att framstå som tempostarka. Efter paus exploderade dock helt plötsligt Milan och matchen då gästerna fick fart på fötterna och stundtals fullständigt spelade ut hemmalaget. Detta bara för att få se den fantastiske Vucinic kvittera till 2-2 och snuva Milan på två poäng till slut. Vucinic förresten, vilken spelare. Så grymt underskattad. Världsklass rakt igenom.

Veckans spelare: Goran Pandev, Lazio
Gör man tre mål i en match och dessutom skjuter sitt lag till en 3-2-seger ska det mycket till för att man inte ska hamna under den här rubriken. Lazios makedonske guldklimp fortsätter att imponera och har nu stått för åtta mål hittills den här säsongen. Frågan är om han stannar i Lazio eller lockas av tjocka pengabuntar till sommaren.

En stark utmanare till titeln veckans spelare var Milans Pato som långa stunder, framförallt i andra halvlek, var formidabel på Olimpico. Mexes och co i Romaförsvaret kan nästan ha blivit förkylda av vinddraget när den snabbe brassen sprintade förbi gång efter annan.

Veckans mål: Alessandro Del Piero, Juventus
Snygga frisparkar är alltid lika med fotbollsgodis och när den gamle återigen visade kritikerna (om det nu finns några sådana kvar) att han håller än var det svårt att låta bli att beundras. Inte den snyggaste frisparken man sett kanske men ändå en vacker sådan som dessutom blev matchavgörande.

Även Lecces Giacomazzi stod för ett mycket läckert mål när han lurade Fiorentinas offsidefälla och iskall fri med Frey lurade när denne innan han elegant chippade in 0-1-målet. Även lagkamraten Castillos 2-1-mål var kyligt då han rundade Fiorentinakeepern och satte bollen högt i taket – återigen efter en misslyckad offsidefälla av hemmalaget.