Måndagstankar: Dockteater
”Ancelottis artiga inställning har inneburit att han blivit en nickedocka som Berlusconi mest använder som ett alias i sitt verklighetsbaserade Football Manager.”
Han kom, han sågs – och han spelade!
Jag vet inte om ni såg det igår, men vi bjöds på en fantastisk föreställning. Alltså inte själva matchen, utan jag talar om marionetteatern som pågick på läktaren och vår bänk. På Olimpico satt Adriano Galliani och drog i trådarna och fick det att se ut som om Carlo Ancelotti satt på bänken och gjorde saker av egen vilja. Galliani som i sin tur bara var en förmedlare av Silvio Berlusconis instruktioner.
Hela veckan har tongångarna varit att David Beckham skulle starta på bänken. Han har inte varit i matchform och ännu inte hunnit ikapp lagkamraterna. Likväl så radade Silvio upp hela sin kritvita tandrad och log sitt bredaste leende och förkunnade att han mer än gärna skulle se Beckham på plan.
Då skulle tidningarnas uttalade ”supersexa” besannas. Dvs. ett mittfält bestående av Seedorf, Pirlo och Beckham och den brasilianska trion Ka-Pa-Ro framåt. Helt obalanserat med tanke på att vi bakåt skulle förlita oss på de defensivt icke helt optimala ytterbackarna Zambro och Janku.
Och visst, när klockan klämtade 20.30 på Olimpico då stod han där, Golden Balls, iklädd den vita matchtröjan och redo att spela från start. Silvios önskan hade gått igenom.
Ancelotti hade naturligtvis en plausibel förklaring efter matchen. Man hade mörkat Beckhams medverkan för att inte media skulle göra för stor grej av det hela. I själva verket var Beckham i bra form och absolut redo för startelvan, tvärtemot vad man sagt tidigare.
För det första så är mediacirkusen kring Beckham redan ganska nära max och han har levt med den kring sig de senaste dryga 10 åren. Han kan säkerligen hantera en sådan grej utan att få stora skälvan när han ska in på planen.
För det andra har jag svårt att förstå hur en spelare som inte spelat på nästan tre månader på en dryg vecka kan träna sig i form. Särskilt som han närmaste stod och spottade blod efter de första träningspassen i sanden.
Nickedockan
Jag har alltid stått bakom Ancelotti, ända sedan den dagen han tog över efter Terim. Inte för att han på något sätt övertygat som tränare i Juventus, men för att hans inställning och oftast ärliga sätt att hantera saker och ting tilltalat mig. Han är helt enkelt en hyvens kille, säkerligen en människa som många skulle föredra att ha som tränare.
Men hans artiga inställning har samtidigt inneburit att han blivit en nickedocka som Berlusconi mest använder som ett alias i sitt verklighetsbaserade Football Manager.
Under de senaste säsongerna har vi fått leva med ett ständigt obalanserat lag. Under hösten 2006 t.ex. fick Ancelotti en reprimand för att han endast spelade med en anfallare, Berlusconis lag skulle minsann alltid spela med minst två. Ancelotti hade dock inte så mycket att välja på just då eftersom Inzaghi spenderade sin mesta tid på rehab, Oliveira blev den gigantiska flopp vissa hade fruktat och Borriello gökade bort sina chanser. En Gilardino utan självförtroende fick dra ett tungt lass på egen hand.
Ancelotti var då tvungen att improvisera fram en julgransuppställning som faktiskt visade sig mycket lyckad, framförallt i europaspelet. Silvio vände kappan efter ryggen ganska snart och deklarerade att Seedorf och Kaká minsann var anfallare och inget annat. Milan spelade således med tre anfallare, och inte en ensam. En liten seger för Carlo.
När Beckham igår skrev in sig i den digra stjärnskara som de senaste åren dragit på sig den rödsvarta (alt. vita) tröjan så gjorde mitt hjärta inga volter. Jag såg bara ytterligare ett bevis på Silvios snedvridna verklighetsuppfattning. Den om att Milan alltid är ett lag i världsklass bara man kan få ner tillräckligt många kända namn på pappret.
Jag tror dock att Carlo ville markera att han faktiskt har en egen vilja när han relativt tidigt bytte ut en annan av Silvios kelgrisar, Ronaldinho igår. Visst Beckham fick vara kvar, men någon var tvungen att betala priset för att vi skulle balansera upp laget.
Den bortglömda lagdelen
Lyx och flärd framåt, men våra uppenbara brister i de bakre leden förkroppsligades av det faktum att vi hade ett mittbackspar vars sammanlagda ålder låg på 77 år. Inte ens när Franco Baresi och Pietro Vierchowod gick omkring med rullatorer under 1-6 manglingen mot Juventus säsongen 1996/97 kunde vi stoltsera med en lika gammal backlinje, de nådde bara upp till 75 år sammanlagt.
Om vi inte hade haft turen och dra nytta av den kris som rådde i Lazio så att vi kunde inhandla Alessandro Nesta till ett relativt överkomligt pris, så undrar jag om vi hade vunnit en enda titel de senaste åren. Försvarsspelare har inte varit prioriterade för Silvio. Billiga lösningar som Cafú, Pancaro, Favalli, Simic, Bonera och Laursen har varit regler snarare än undantag.
Tydligen är vi inte i behov av att förstärka nu heller. Trots att vår backbesättning är ett enda sammelsurium av invalider, pensionärer och ett överflöd av inkompetens.
Men vi är ”a posto così” – vi har ju värvat en mittback redan. Till nästa säsong. Han fick inte plats eftersom vi värvade en uruguayan som inte ens platsar i Primavera-laget och fadern till Silvios gudson. De ockuperade de två lediga icke EU-platser som vi hade till vårt förfogande.
Thiago Silva skall dock vara en klasspelare sägs det. En f.d. mittfältare som skolats om till mittback och som skall vara Brasiliens kommande storback, som dock brädades av Alex Silva och Bayerns intressante, men ack så fladdrige, Breno i OS. Men det är en chansning i mina ögon, det kan lika gärna vara en spelare som faller igenom lika hårt som Roque Junior, Fabricio Coloccini och Martin Laursen en gång gjorde.
Under Silvios tid har vi alltid stått upp tack vare den egna produktionen av spelare. Tassotti, Costacurta, Baresi, Galli och Maldini har alla varit med och skapat livsviktiga stabiliteten där bak som alla storlag behöver. Förutom dessa herrar så är det egentligen bara Sandro Nesta och till viss mån Christian Panucci som har gjort avtryck bland försvarsspelarna i vårt lag under Silvios tid.
Nu kommer det inga spelare från de egna leden längre. Maldini har tappert hängt kvar längre än nån kunnat tro, men till sommaren när han lägger skorna på hyllan så försvinner det sista beviset på att vi en gång hade ett försvarsspel värt namnet.
Risken är dock att vi även i fortsättningen kommer få nöja oss med värvningar som är gratis eller någorlunda billiga. Men en Beckham kommer alltid gå före en Zapatá, nöje kommer alltid gå före nytta för vår käre Silvio.
För så länge han har en stolthetssväljande Carlo Ancelotti på bänken så vet han att han kan fortsätta spendera sina pengar på Milan på exakt det sätt som han vill. På lyx och flärd, på spelare vars namn glänser i kapp med hans tänder.
