Veckosammanfattning: Turbulent vecka
Milan tog tre poäng hemma mot Fiorentina igår och fortsätter därmed att ha Inter åtminstone inom synhåll. Men samtidigt som segern gladde var det många tudelade känslor hos Milansupportrarna den här kvällen. Det kan ju nämligen ha varit det sista vi fick se av Kakà i Milantröjan.
Den hör krönikan – för det är en sådan det kommer att bli snarare än en sammanfattande artikel – skrivs på tåget på väg mot Gävle. Eftersom pappa fyllde 60 (fotbollsresa till Milano för att se Milan-Atalanta var för övrigt en av presenterna) har det varit en snabbvisit hemma i Småland för min del över helgen och någon Serie A-fotboll har jag inte hunnit ta del av, mer än liverapporteringen från Milan-Fiorentina på eurosport.com samt en del av samma match i repris på Canal Plus. Men inte heller jag har trots det lyckats undgå att få höra om eller ta del av den på många sätt tudelade stämning som infann sig på San Siro igår.
Samtidigt som Rossonerifansen kunde jubla i kapp med den storspelande Abbiati (underbar när han vrålade ut sin glädje efter slutsignalen) så kunde de inte slippa undan vetskapen om att det mycket väl kan ha varit Kakàs sista framträdande för Milans räkning. Brassen kan säljas till City imorgon, på tisdag eller under någon av januaris resterande dagar. Han kan förresten vara såld redan nu. Jag sitter här en bit norr om Södertälje för närvarande och försöker med jämna mellanrum kolla senast nytt i mobilen. Men nätet är långt ifrån stabilt och det verkar som att jag får hålla mig till tåls ett par timmar. Kanske sitter ni redan med tomma blickar (eller blickar som innehåller dollartecken, förlåt Euro, för den delen) och rubrikerna framför er: ”Kakà klar för City”.
Blir det inte vår verklighet idag eller imorgon så är jag säker på att den dagen trots allt kommer. Och det redan nu under januari. Det vi såg igår var ett avsked. Bara ytterligare ett tecken i raden av de som dykt upp de senaste dagarna som tyder på att allt närmar sig en slutpunkt. Förvisso har vi vant oss vid att uttalanden från Berlusconi och hans lärjungar inte alltid behöver innehålla särskilt stor substans, men till och med presidentens ord låter för sanna för att det inte snart ska vara ett faktum: Kakà lämnar.
Bara det att Milan har låtit City diskutera med brassestjärnan signalerar att de är redo att släppa honom. Uttalanden om att klubben letar ersättare tyder dessutom på att han själv är beredd att packa sina väskor, lämna kompisarna i Milano, snöra på sig skorna på en annan träningsanläggning än Milanello och kliva ut inför ett hav av ljusblå supportrar i stället för rödsvarta. Supportrar som håller på ett klart svagare lag än Milan, men som stöttar en klubb vars kassakista helt plötsligt är mer välfylld än italienarnas. Money talks, att ens antyda något annat i dessa dagar är att ägna sig åt hyckleri på hög nivå. För försök att komma med ett enda trovärdigt argument som INTE innefattar pengar när ni ska förklara varför Kakà (som allt nu i alla fall tyder på) lämnar Milan för spel i Manchester City. Eller nej förresten, försök inte med det. Det är bara slöseri med tid – det finns helt enkelt inget sådant argument.
Kakàs agerande efter slutsignalen igår, när tre viktiga poäng var i hamn och allting egentligen borde ha varit frid och fröjd, sände också det ut signaler som om han ville säga ”tack för allt, nu packar jag och åker, hej då allihop”. Hans omfamnande av lagkamraterna såg åtminstone ut att vara så mycket mer än ett ”bra match grabbar”. Dessutom ska han ha behållit matchbollen och även sin matchtröja, i stället för att byta bort den. Ville han ha några minnen kvar från sin sista föreställning inför den publik som så snabbt kom att älska honom och ta honom till sina hjärtan för drygt fem år sedan? Som sagt, nästan allt talar för att det var just så.
Kakà har fortfarande chansen att för alltid vara de rödsvarta fansens gunstling. Han kan (om inget har hänt sedan undertecknad var i kontakt med yttervärlden i form av text-tv i morse) tacka nej, förklara sin kärlek till Milan och trots den senaste tidens turer bli ett i det närmaste unikt exempel på folk som inte låter enorma pengasummor tala. Det är en möjlighet och han får gärna ta den för min del. För mig är och förblir han alltid en ikon i Milantröjan, han ska aldrig någonsin få glömmas bort eller likt Shevchenko tillskrivas någon fullständigt onyanserad Judasroll. Vill han nu mot förmodan stanna och ändrar sig i sista sekunden så kommer jag att glädjas över att vi får se honom på San Siro även framöver.
Samtidigt kommer jag inte att gråta mig sömlös om hans övergång offentliggörs inom kort. Förvisso lämnar då en fantastisk spelare som har Milan inpräntat i sitt dna vid det här laget. Men det går inte att sticka under stol med att pengarna som Citys shejk är beredd att slänga fram för att ro sitt projekt i land skulle vara ganska rejäla plåster på såren. Hade det rört sig om 300-400 miljoner hade det bara varit att skratta åt det. Runt halva miljarden eller strax över hade varit otänkbart. Men uppemot en och en halv miljard. Upprepa det för er själva några gånger och försök ta in det. Jag är tveksam till om jag själv riktigt har förstått. En och en halv miljard. Det är helt sanslösa pengar. Alla vet att det egentligen är helt sjukt, det finns ingen rimlighet i att lägga så mycket pengar på en enda spelare.
Proportionerna inom fotbollsvärlden när det gäller löner och övergångssummor har inte direkt vara vettiga tidigare heller. Men det här vänder totalt upp och ner på de redan rådande förutsättningarna. Roman Abramovich framstår helt plötsligt som en vanlig, hyggligt rik kille som kanske spelat lite för mycket FM genom åren. Citys shejk, som jag ärligt talat inte ens kan namnet på, däremot har ser helt plötsligt ut att ha snott åt sig ledartröjan i racet mellan fotbollsvärldens ledande män.
Tillbaka till känslorna gällande Kakà för en stund, innan vi spekulerar kring vad dennes eventuella flytt skulle kunna föra med sig. Rent känslomässigt är det som sagt tudelat, åtminstone hos mig. En ikon, en sjuhelvetes bra fotbollsspelare och en kille som visat upp en mycket ödmjuk och vårdad sida lämnar oss. Det kommer att kännas tomt och framförallt väldigt märkligt att se honom i ett annat lag. Saknaden kommer att finnas där. Och känslan av tafatthet, oförmågan att veta riktigt hur man ska förhålla sig till den nya situationen. Som när en nära vän som helt plötsligt byter umgängeskrets och numera bara lite halvkyligt bara säger hej när ni springer på varandra på stan. Samtidigt är det också en krass del av verkligheten det faktumet att det alltid finns nya potentiella bekantskaper, vänner och kärlekar där ute. Ett tungt avsked kan säkert också innebära att nya möjligheter öppnar sig. Möjligheter som man aldrig ens hade tänkt på annars.
Själv har jag svårt att ta till mig den tanken fullt ut, men just i det här fallet råder det inget tvivel om att så kan bli fallet. För att återgå till den pengarelaterade diskussionen går det att, även det krasst, konstatera att alla nog hellre skiljs med drygt en miljard i fickan än tomhänt. De i det närmaste ofattbara pengarna som City förmodligen kommer att kompensera Milan med för att de ”stjäl” en del av klubbens själ innebär i alla fall att förutsättningarna för att hitta ersättare ökar. Med det tillskottet på kontot kan Milanledningen i alla fall inte skylla på att kapital för välbehövliga nyinvesteringar på transfermarknaden saknas. Det går att få några bra spelare för de summorna, om man säger så.
Samtidigt ska vi inte, även om tanken är kittlande och att det är lätt hänt, sväva iväg i en FM-värld med Eurosedlarna vinande runt huvudet. För åtminstone räknar inte jag med att Berlusconi släpper alla hästarna fria och spenderar likt fru Svensson på mellandagsrean. Till en början kommer han säkerligen att täppa till de luckor som det uteblivna CL-spelet innebar och sedan stoppa undan en ansenlig summa för eventuella, framtida behov. Väl därefter kan vi börja hoppas på spelarköp av klass.
Dock behöver man förstås inte vara särskild välutbildad, nej knappt ens bildad, för att förstå att det hursomhelst kommer att finnas en riklig budget till Gallianis förfogande för att inhandla nya rödsvarta stjärnor. Det kan faktiskt på sikt bli så att Milans eventuella försäljning av Kakà innebär starten på en ny, framgångsrik rödsvart epok med flertalet stjärnvärvningar, ett fräschare och nyare lagbygge, en satsning som ger eko i fotbollsvärlden och som framöver också genererar i titlar.
Pengarna som skulle hamna i Milans ägo tack vare en försäljning skulle på så sätt indirekt kunna få konsekvenser även för andra klubbar. Detta då de rödsvartas värvande skulle kunna sätt igång en värvningsspiral bland flera av den europeiska fotbollens storheter. Tänk er till exempel ett köp för Milans del av Sergio Ramos. Det skulle innebära att Real Madrid gav sig ut på jakt efter en ny högerback, kanske signade Valencias Miguel var på Valencia skulle söka med lykta efter en ersättare. Och så skulle det sedan kunna rulla på. Kanske är vi tack vare (eller på grund av om man hellre vill) shejkernas, oligarkernas och kompanis inträde på fotbollsmarknaden på väg mot en ny tid där överpriserna återigen regerar och köpen blir allt vansinnigare. En slags renässans för silly season. Facit på den frågan kommer vi inte att sitta med inom de närmaste åren, men därefter kanske en ny trend går att ana.
Att Milan på något sätt kommer att behöva kompensera tomrummet som en flyktad Kakà lämnar säger sig självt. Frågan blir bara hur. Det blir i det närmaste omöjligt att ersätta honom rakt av. Det är ju inte direkt som att ersätta en utspilld liter mjölk med en ny. Men på något måste det ändå göras. Om det sedan görs med en spelare, flera nyförvärv eller hur de ansvariga har tänkt sig (för tänkt på det hela bör de redan ha gjort, om de nu är redo att låta brassen gå) lägger jag ingen tid på att spekulera kring just nu. Först när affären är officiell och Kakà inte längre är en Milanspelare får de funderingarna ta vid.
Med en timmes tågresa kvar till Gävle skriver jag nu i stället de sista raderna i den här krönikan - som får gälla som den här upplagan av veckosammanfattningen – lutar mig tillbaka, drar med några snabba klick igång FM och drömmer mig bort i en värld av låtsassiffror och shejkmiljoner. Till en värld där Kakà fortfarande är Milanspelare.