Fredagsspecialen - Om en fängslad man i sin egen låda.
"Han har gjort det förr: överraskat oss fans, motståndarlagen och förmodligen även sig själv med den uppfinningsrikedom som varit nyckeln till framgång. Ett tänk utanför lådan som vi älskat honom för. Idag känns dock lådan allt mer som ett fängelse för en förvirrad man som inte mäktar finna en väg ut."
- Jag hade förväntat mig större förståelse från supportrarna. Om jag mår bra men ändå spelar dåligt kan jag acceptera kritik. Det kan jag däremot inte göra när jag försöker hjälpa laget trots att jag inte är i god fysisk form.
Orden tillhör Clarence Seedorf, intervjuad av Milan Channel.
Flera saker går att urtolka ur konstaterandet från den fyrfaldige Champions Leaguevinnaren. Först och främst känns han mer och mer som en gås vars fjädrar tycks impregnerade mot all kritik som sköljer över honom. Men det är inte Seedorf som är intressant i sammanhanget. Det är kontentan bakom uttalandet som väcker mitt stora intresse.
Carlo Ancelotti talade sig i somras varm om värvningen av Arsenals kontraktsrebell Mathieu Flamini. Ord som mångsidighet, energi och taktiskt kunnande rabblades av en till synes mycket belåten Milantränare. Äntligen hade man funnit en fullvärdig ersättare på mittfältet i form av en lovande ung fransman. Den positiva debuten i slutet av juli mot Cremonese var bara början sades det.
Idag, drygt ett halvår senare, är tongångarna andra. Flamini är en skugga av sitt forna jag och har ännu inte nått upp till de höjder Fabregas, Arsenalfansen och Domenech njöt av förra säsongen. Övertänd, spänd och malplacerad är ord som tyvärr illustrerar den första säsongshalvan för spelaren med tröjnummer 84.
Kanske är Mathieu Flamini inte tillräckligt bra för Milan. So be it, alla fixar inte spel i en italiensk storklubb. Men då ska han få spela sig ur Milan på rättvisa premisser - på planen. Inte på bänken och genom rester av riktiga fotbollsmatcher.
På obekväma frågor, likafullt motiverade, av journalister som vill veta var i allsin dar mittfältsmonarken tagit vägen har Ancelotti gång efter annan repeterat att "Flamini har haft svårt att anpassa sig till Milans sätt att spela". Carletto lyfter fram skillnaden mellan att spela på ett fyrmannamittfält och därifrån övergå till en trio.
Avslutande kvartar här, desperata slutforceringar där. Det är allt Flamini fått. Möjligen bevittnar vi samma behandling som en annan fransos (Yoann Gourcuff, sedan den här säsongen etablerad i det franska landslaget efter sin succé i Bordeaux) fick med motiveringen: "han fick den speltid han förtjänade".
En annan spelare, som av ren slump (!) gjorde sin bästa insats för säsongen just på mittfältet, är Marek Jankulovski. Man behöver inte ha särskilt många högskolepoäng i backspel för att inse att tjecken inte är någon överdrivet begåvad försvarsspelare. Å andra sidan målade Galliani inte upp bilden av en ny Maldini när han offentliggjorde värvningen i januari för fyra år sedan. Och tur var väl det.
Man kan resonera både för och emot när det handlar om att våga för att vinna: Milan ska primärt tänka offensivt varvid Jankulovskis närvaro som ytterback, med nackdelar defensivt men desto fler (i teorin) fördelar offensivt, går att motivera.
Jag delar definitivt tankesättet (återigen, i teorin) men är inte fullt lika idealistisk som många andra. Ser man till den faktiska utdelningen på planen kan man inte undgå faktumet att experimentet är ett fiasko. Alla de målgivande inlägg och långdistanskanoner som man projekterat för lyser med sin frånvaro.
Smärtsamt närvarande är istället alla situationer involverande missad markering, bortklantade straffsparkar och onödiga varningar. Marek Jankulovski ligger idag på tredje plats i varningsligan i Serie A med sina åtta varningar, strax bakom härliga sambalirare som Gabi Mudingayi och Daniele Conti.
Att Carlo Ancelotti baserar sitt taktiska koncept på tre centrala mittfältare är ingen nyhet. Tack vare romben, diamanten och julgranen har vi kunnat fylla prisskåpet med tunga titlar.
Han har gjort det förr: överraskat oss fans, motståndarlagen och förmodligen även sig själv med den uppfinningsrikedom som varit nyckeln till framgång. Ett tänk utanför lådan som vi älskat honom för.
Idag känns dock lådan allt mer som ett fängelse för en förvirrad man som inte mäktar finna en väg ut.
I säsongsinledningen förespråkade jag dock en övergång till ett 4-4-2-system då spelare som Jankulovski, Flamini, Pirlo (som därmed entledigas från bitar av det defensiva arbetet för att kunna briljera offensivt) och Kakà (med en bredare utgångsposition för att enklare bli spelbar) kommer till sin rätt i större utsträckning.
Tittar man på den förmodade bänken mot Lazio finner man Emerson (klassisk mittfältare för systemet), Antonini (omskolad ytterback som mestadels spelat yttermittfältare) och inte minst David Beckham: spelaren som lirat på inspiration under sin tid i klubben och därför orkat lyfta sig själv och sina övriga mittfältskollegor till anständiga höjder.
Mot Genoa fick han dock ge sig innan Milan, via sin tränare och Genoas anstormning, fick se sig halvt besegrade.
Det är inte förbjudet att växla taktik. Speciellt inte i nödsituationer eller i samband med att pressade spelscheman tvingar truppen att bekänna färg. Milanspelarna är på det till åren komna vilket utgör ytterligare en faktor som borde generera fler konstruktiva lösningar på hur man bäst får ut maximalt av var och en i spelartruppen.
Väljer man dock att systematiskt spela sina fringe players på ovana positioner riskerar deras självförtroende, matchvana och kvalitet att brinna upp snabbare än fnöske. Och förmodligen även chanserna till en ligaseger säsongen 2008/09.
Clarence Seedorf ska heller inte behöva spela skadad. Det är orättvist mot honom nästan lika mycket som det är för alla Milanistis hjärtspecialister.
Veckans tre hetaste:
1. Christian Abbiati - som gör monsterräddningar gång efter annan. Äntligen en bra keeper i Milan.
2. David Beckham - för sina mål och professionella insatser mot Bologna och Genoa. Well done!
3. Alexandre Pato - för sin lobbfint mot stackars Milanetto. Ketchup och senap på den.
Veckans Benoit Cauet:
Tilldelas den som på ett enastående sätt lyckats föra sig som en riktig idiot
Carlo Ancelotti, sista tio och efter mot Genoa
Coachade först bort segern och blev därefter verbalt attackerad av två Milansupportrar som vädrade sitt missnöje. Svaret? "De är bara två av åttio tusen". I sådana fall rekommenderar jag dig att boka tid för en kontroll av hörseln: jag törs lova att fler än två personer busvisslade rätt rejält i samband med att Patobytet effektuerades. Lite ödmjukhet tack.
