Vi vann!!!
Efter sju sorger och åtta bedrövelser så lyckades Milan för en kväll bjuda på bra underhållning och till och med en seger!
Det handlade mycket om små marginaler i kvällens match mellan Milan och Torino. Hade t.ex. Lucarellis skott i sista sekunden gått några centimeter till höger hade denna matchrapport antagligen bara blivit ett enda stort vredesutbrott. Vi får vara tacksamma trots allt att marginalerna i slutändan var på vår sida och att den första segern på San Siro anno 2002 är ett faktum.
San Siro var ganska öde idag då många valt att stanna hemma i protest mot den senaste tidens försmädliga resultat. Trots det vädrade nog många fans lite morgonluft när de såg Super-Pippo sitta på bänken. Denna filmande spellevink från ärkerivalerna Juventus som många säkert fnyste åt när han köptes in denna sommar har på några månader blivit en av våra viktigaste spelare. Som jag skrev i inför-rapporten så trodde jag att han kunde bli tungan på vågen i denna match och får väl säga att jag delvis fick rätt på den punkten. Men vi börjar från början.
Milan satte högsta fart direkt från avspark, fast beslutna att inte låta Torino få igång något eget spel. Serginho satte Bucci på prov redan i matchminut nummer 2 med en nick som dock var alldeles för lam och central. Kaladze lyckades sedan en kvart in i matchen nästan slå in ett inlägg direkt i mål, men Bucci var vaken och kunde boxa undan bollen till hörna. Först halvlekens bästa chans föll till Javi Moreno som via ett fint väggspel fick en målchans. Tyvärr blev skottet ganska tamt eftersom han var hårt trängd av Torino-försvaret.
Torino som inte gjorde många besök över på Milans planhalva fick i alla fall en chans då Lucarelli sköt en frispark över Abbiatis mål från ett bra läge. Sedan så sökte Milan desperat efter ytor på Torinos planhalva utan att lyckas hitta några, i alla fall inte framför mål. Torino spelarna hade inget som helst eget organiserat spel utan fick hela tiden rensa. Javi fick ännu en chans innan halvtid men lyckades inte styra in bollen i mål på José Marís inlägg. Billy och och José Marí avslutade sedan halvleken med varsitt ofarligt skott.
I halvtid undrade man hur länge Milan skulle orka pressa och hålla det höga tempo man hade, med tanke på att torsdagens match mot Hapoel säkerligen satt i benen.
Den mindre lyckade Javi Moreno fick ge plats åt Filippo Inzaghi i början av andra halvlek. Direkt märkte man att vårt anfallsspel fick c:a 40 nya dimensioner. Inget ont om Javi, men klasskillnaden är pinsamt stor. Min rädsla för att orken skulle tryta var helt obefogad. Milan som jag trodde hade startat på max i den första halvleken ökade nu istället farten och trycket. Rui Costa var framme direkt och sköt, men ett Torino-ben styrde undan till hörna. Torino kämpade tappert men fick kapitulera 6 minuter in i den andra halvleken. En boll som såg förlupen ut, sprangs ändå ikapp av Kaladze som bara såg ut att försöka rädda bollen från att inte gå över kortlinjen. Han får istället på en perfekt träff och bollen seglar över en förvånad Bucci, som blev helt tagen på sängen, och in i bortre burgaveln.
Fotboll är bra märkligt ibland, efter att ha missat öppet mål de senaste veckorna ett antal gånger så gör vi nu mål från en omöjlig vinkel från en obefintlig målchans. Jaja, det är bara tacka och ta emot!
Tre minuter senare var det dags att jubla i högan sky igen. Tyvärr så var inte José Marís Maradona-imitation av Guds hand inte lika bra som originalet och målet blev underkänt. Gult kort dessutom till den spanske anfallaren. Serginho fick sedan chansen att skjuta en frispark från ett bra läge, tyvärr var den långt ifrån bra slagen och hamnade på läktaren.
Milan-spelarna verkade nu börja känna av Hapoel-matchen, man försökte förgäves hålla kvar spelet på offensiv planhalva samtidigt som Torino var tvungna att flytta upp spelet i jakten på en kvittering. En kvittering som skulle komma. 63 minuter är spelade när Cosmin Contra lite lätt tar tag i Ferrantes arm. Torino-anfallaren faller och Braschi blåser straff. Hade vi inte vunnit idag, hade nog större delen av denna matchrapport gått åt att idiotförklara herr Braschi, men nu nöjer jag mig med att konstatera att det blev straff. Ferrante själv tag hand om straffen och satte den säkert. I detta ögonblick fanns det absolut ingen rättvisa i världen, kändes det som. Man såg de otaliga oavgjorda matcher som Milan spelat på San Siro denna säsong spelas upp i en snabb repris i huvudet.
Vad som verkar ha försvunnit från laget är den kollektiva chock som de hittills alltid drabbats av efter ett mål i baken. Nu verkade istället kvitteringen som tändvätska. Costacurta skällde ut Braschi vid straffsituationen så jag trodde att pipblåsarens huvud skulle blåsa av. Trots att orken tröt så fortsatte Milan-spelarna anfalla i ren ilska. Rui sköt över från en frispark, Serginho tryckte över ett volleyskott och själv satt man och började nästan gråta över den oändliga otur som ständigt drabbar oss. Albertini fick sedan utgå (eventuell knäskada) och Ambrosini fick göra hemmacomeback. Ambrosini var även den som skulle bli dagens definitiva hjälte. En hörna i den 79:e minuten letade sig fram till Ambrosini som kom högst i en luftduell trots att han hade två Torinospelare hängandes i tröjan likt klädnypor. På övertid såg sedan Inzaghi ut att punktera matchen helt. Dags att tömma lungorna igen! Förgäves tyvärr. Den assisterande domaren tyckte att det var befogat att flagga av Inzaghi för offside i den situationen och TV-repriserna visade att det var en ytterst svårbedömd situation. Hade vi inte vunnit, hade jag antagligen idiotförklarat herr assisterande linjedomare också.
I de absolut sista sekunderna i matchen var Lucarelli nära att förstöra kvällen (och den kommande veckan och troligen resten av säsongen), men de ovan nämnda marginalerna var på vår sida idag, hur konstigt det än kan låta. Inga rättvise-skalor i världen hade kunnat rättfärdiga ett oavgjort resultat i det här läget och för en gångs skull var fotbollen lite logisk i alla fall.
Så här i efterhand vet man inte vad man ska tycka om dagens match. Vi spelade mycket bra, men tänk om det var en engångsföreteelse. Tänk om de spelade så här i en match för att få fansen tillbaka. Tänk om de övergår tillbaka till der gamla sega och icke vägvinnande spelet igen…
Nej, det kan vi inte göra. Spelarna såg oerhört glada och lättade ut efter matchen och jag hoppas de senast nu har förstått att man inte kan klara sig i Serie A om man inte ger 200 % i varje match.
Hursomhelst. Det var otroligt kul att se Milan kämpa idag. Det var otroligt kul att se Milan ha ett hyfsat passningsspel idag. Det var otroligt kul att se Milan spela med lite fart idag. Men framförallt var det fantastiskt kul att se Milan vinna idag.
FORZA MILAN PER SEMPRE!
