Frustrationens afton
Igår drog Melodifestivalen 2009 igång. Ska tydligen vara något stort. Något som många tittar på. Själv valde jag dock Milan-Reggina och bjöds på en kväll i avsaknad av glitter, glamour och ständiga leenden. I stället blev det en kväll i frustrationens tecken.
Det här har varit en mycket bra helg för egen del och det positiva kommer om allt blir som det är tänkt fortsätta även senare idag. Men något man har lärt sig vid det här laget och det är att man aldrig någonsin ska få vara helt nöjd. Givetvis ska det alltid dyka upp någon, mer eller mindre, störande detalj som ska repa den annars perfekta fasaden. Den där detaljen kan till exempel vara en fotbollsmatch. Låt oss säga en match mellan Milan och Reggina. En lördagskväll i början av februari. En sådan detalj kan verkligen rubba sinnesfriden hos en och åtminstone för stunden göra sitt bästa för att få en att glömma allt som faktiskt är bra i ens liv. Just för stunden blir Milans öde allt för oss supportrar och såna bedrövliga föreställningar som vi bjöds på igår får lätt känslorna att svalla.
Lördagskvällar som den igår kan vara hur lyckade som helst.
De kan innehålla bra fotboll, resultat som går rätt väg och jublande Milanspelare.
De kan också innehålla fart och fläkt, glädjedryck i goda vänners lag och en lägeskoll på stan. Eller så kan de, kanske det bästa av allt, innehålla film och mys med ens respektive
De kan med andra ord vara helt underbara. Som en bal på slottet.
Men de kan också, som igår, enbart föra med sig en enda känsla: Frustration.
Innebörden av ordet frustration sammanfattar på ett talande sätt ett antal olika känslor som lätt dyker upp vid motgång. Ilska, besvikelse, upprördhet – allt kombineras och vävs in i ett känslotillstånd som kan beskrivas med ett enda ord.
”Ordet frustration används i samband med att man strävar efter ett mål för att få behovstillfredställelse och hindras i detta. När resultatet uteblir känner vi irritation, missmod, ilska och liknande, det som med ett gemensamt namn kallas frustration”.
Så lyder definitionen av frustration enligt Wikipedia och vi känner nog alla igen ”symptomen” för detta tillstånd. Oavsett om det gäller fotboll eller annat här i livet som har medfört misslyckanden så har nog alla någon gång upplevt känslan.
Ur ilska går det faktiskt i många fall att utvinna något bra. Inget ont utan att det har något gott med sig lyder ju ordspråket (förvisso inte allmänt vedertaget i alla fall, långt ifrån). Ett visst mått av ilska går till exempel att omvända till extra energi och bränsle på fotbollsplanen. Och även utanför den. Att vara lite smått förbannad ibland kan få en att öka prestationsförmågan och att plocka fram det där sista jävlar anammat som kan vara avgörande för om man ska gå segrande ur striden, vilken situation i livet det än handlar om.
Frustration däremot leder ingenstans. Frustration är åtminstone för mig en känsla av att stå och stampa på samma ställe, att ha kört fast och inte komma längre. Som när man sitter där med sin Svenska Fans-krönika och orden inte längre vill flyta. Eller när man, för att relatera till mig själv som student, sitter där med sin uppsats och bara vill spy över att behöva leta efter ytterligare källhänvisningar och man till slut bara stänger av datorn och tar en runda i spåret i stället för att rensa tankarna.
Frustration är för mig också lika med en återvändsgränd. När frustrationen smyger sig på är det ofta för sent att vända om för att ta en annan väg. Då är man oftast på väg rakt in i en gränd som inte har några utvägar. När ilskan, besvikelsen och alla andra negativa vibbar vävs ihop till känslan av frustration beror det ofta på att problemet som tornar upp sig helt verkar sakna lösningar och på att hoppet är på väg att rinna ut. Känslan av att vara där framför tv:n, se sitt kära Milan förtvivlat men ack så uddlöst jaga ett segermål mot seriens sämsta lag och vara medveten om att man själv är maktlöst utelämnad till fotbollens öde kan knäcka de flesta.
Ett segermål i slutminuterna igår hade på en sekund blåst bort den hopplösheten och ingjutit ett stort mått av hopp hos oss rödsvarta. Men nu blev det som bekant inte så. Det blev ingen alldeles, alldeles underbar lördagskväll. Inte ens i närheten av en bal på slottet. Utan i stället blev det en trist, tråkig, irriterande, jobbig – ja frustrerande – kväll.
Och allt detta trots att man slapp se alla falska leenden och allt flams i Melodifestivalen…
Det börjar bli en vana att med jämna mellanrum hamna i frustrationens grepp när man är Milansupporter. Man blir aldrig riktigt klok på det här laget numera. Ena dagen spelas motståndare i form av klart bättre lag än Reggina ut efter noter, nästa dag tappas det poäng hemma på San Siro mot seriens jumbolag. Visst går det att argumentera för att det är en del av tjusningen med fotboll, att inget går att ta helt för givet och att skrällar inträffar då och då. Det är förstås kul för de neutrala tittarna men som supporter till AC Milan har jag svårt att finna något positivt med det en dag som denna…
Som min redaktionskollega Michael Haile skriver i sin blogg så är egentligen oväsentligt, om man för en stund bortser från den enorma prestigen, om man vinner derbyna så länge som poäng tappas mot lag som Reggina, Lecce och Torino. Det är precis som Haile påpekar i såna matcher som man spelar bort ligaguldet.
För att fortsätta på sagotemat (antar att ni noterade Askungen-kopplingen tidigare) så kan vi knyta an till tjuren Ferdinand-episoden. Till skillnad från honom stångade sig Milan blodigt mot ett mycket disciplinerat Regginaförsvar under gårdagskvällen. Man gjorde det dock utan att lyckas åstadkomma någon större skada, mer än på sig själv.
Det var många av oss fans som slet sitt hår i förtvivlan och på planen var det flertalet av Milanspelarna som var frustrerade likt picadorerna i Ferdinand-berättelsen. Ambrosini blev arg, Tassotti blev också arg, Flamini blev ännu argare och argast av alla blev Pato (bilden). Frustrationen lyste igenom allt mer ju längre matchen led och framförallt hos vårt unga stjärnskott.
Pato och även Kakà togs hårt matchen igenom av ett långt ifrån snällt och blygt Reggina vars spelare vid flertalet tillfällen tog tillfället i akt att skava Milanesiska hälsenor. En taktik som visade sig lyckosam då Milanstjärnorna allt mer tappade humöret och började fokusera mer på det än på att ägna sig åt att avgöra matchen.
Nu vann Reggina en poäng samtidigt som Rossoneri förlorade två när frustrationen slog till på San Siro. Än värre kunde det dessutom ha blivit om Corradi hade dragit upp 2-1 för gästerna i taket på stopptid. Då hade verkligen den högsta graden av frustration varit nådd. Som om det inte var illa nog redan förresten. Lördagskvällen blev hursomhelst förstörd men som sagt, man har vant sig vid det här laget. Något som åtminstone inger en vetskapen om att det kommer nya chanser. Det blev ju trots allt morgon även idag och även om solen inte gjorde sig synlig i ett snöigt, mulet Gävle så dök insikten upp om att livet rullar på i takt med att söndagstimmarna gick och snöflingorna föll utanför fönstret.
Nästa helg är det dags för derby och även om ligaguldet ser ut att vara långt borta (en seger på söndag minskar förvisso gapet något) innebär det en rejäl chans till revansch.
Vinst mot de blåsvarta kusinerna och livet leker till 100 % igen.
Förlust däremot och ytterligare en helg blir rejält kantstött av denna envisa, svårbemästrade frustration.
