Veckans rödsvarta/blåsvarta
Derbyt, en ömmande rygg och helgens mest omtalade mål tas upp när det är dags för den här veckans rödsvarta respektive blåsvarta.
VECKANS RÖDSVARTA
1.Derbyt
Det är ofrånkomligt att hylla detta briljanta fotbollsteatraliska mästerverk. Det bjöds verkligen på allt man kan önska sig såväl i fotbollsväg som när det gäller det estetiska, dramatiken och stämningen. Milanoderbyt var en fantastisk föreställning där två mycket bra lag gjorde upp om viktiga poäng, prestige och om förmånen att kunna kalla sig bäst i Milano. Att Inter drog det längsta strået till sist var förstås en missräkning och en stor besvikelse för oss Milanfans, men trots det kommer man inte ifrån att vi bjöds på strålande underhållning under söndagskvällen. Det var inte ett fulländat derby, en del av andra halvlek kändes ganska avslagen innan det tog fart vid Milans reducering. Men det var ändå på en nivå långt över den godkända. Fotbollsunderhållning i klass med den som det bjöds på i söndags ska man ta till sig och njuta av, oavsett lagtillhörighet och supportermässiga känslor.
2. Maldini
Han fick visserligen inte det perfekta avslutet på sin derbykarriär men visst förtjänar Maldini oavsett vad alla hyllningar han kan tänkas få. Interfansen hyllade honom till exempel, det visar hur pass stor vår Milanikon är och även kommer att vara när skorna har lagts på hyllan i sommar. Maldini är och förblir Milan. Jag skulle kunna skriva en hel bok som hyllning till vår kapten men det räcker med att nämna Maldini och AC Milan i samma mening för att lovorden, med all rätt, ska börja hagla. Maldini kommer att minnas som mycket mer än "bara" en fotbollsspelare av skyhög kaliber. Hans gentlemannamässiga beteende, såväl på planen som utanför densamma, hans karisma, ledaregenskaper och den alltid lika korrekta stilen borde vara förebild för alla - inte bara fotbollsspelare.
3. Pato
Milans framtid kanske inte nödvändigtvis stavas Kakà - även om brassen mer än gärna får bidra till Milanframgångar under resten av sin karriär. Fram har ju nu en annan fyrabokstavig brasilianare klivit i form av Pato. Ynglingen uppträder helt utan överdriven respekt för meriterade motståndarförsvarare och har börjat ta ett stort ansvar för Rossoneris offensiv. Vågar, tar för sig, utmanar och sliter hårt i 90 minuter. Det finns förstås en del att slipa på (skrämmande vore det nästan annars med tanke på att han ännu inte har fyllt 20) och hans humör behöver lugnas ner en aning. Men på sikt måste Guldbollen ses som ett rimligt mål och så länge han stannar i Milan så är vi garanterade en hypervass offensiv. Det är ett privilegium för alla oss som nu får möjlighet att följa hans karriär från ankomsten till Milano, genombrottet i den rödsvarta tröjan och framåt. Det här kommer bli något riktigt stort.
VECKANS BLÅSVARTA
1. Handsmålet
Lika ofrånkomligt som det är att nämna derbyt som helhet i positiva ordalag, lika ofrånkomligt är det att återigen ta upp det bittra i Adrianos användande av armen vid 1-0. Dels svider det förstås extra att vi förlorade åtminstone delvis på grund av ett regelvidrigt mål, men nästan lika negativt känns faktiskt efterspelet. Jag är en av dem som har sågat domarens insats och beklagat mig över det orättvisa i att målet godkändes. Men trots det tycker jag att det är tråkigt att för mycket av fokus efteråt har hamnat på den situationen. Naturligt förvisso, särskilt när det gäller Serie A där domarens insatser granskas under lupp efter varje omgång på ett sätt som kan göra en paranoid. Dock är det alldeles för enkelt att bara peka på Adrianos mål som orsak till förlusten. Då ljuger man som Milansupporter för sig själv och är bara naiv. Milans brister (se nedan) utnyttjades av ett effektivt och starkt Inter, det går inte att snacka bort. Milan stod för en klart godkänd insats men samtidigt går det inte att komma ifrån att det fattades en del för att nå ända fram. Och det är långt ifrån bara ett felaktigt mål som gör att Inter är elva poäng före oss i tabellen.
2. Milans brister
Jag har nämnt dem i mina texter efter derbyt och de tåls att nämnas igen. Dagens Milan har allt för många brister som synas av motståndarna gång efter annan. Mot Inter syntes det tydligt att det saknas en riktigt elak, stor och tung anfallare som komplement till Pato, för att ta upp en brist. Dessutom har defensiven fått oss att lida allt för många gånger under säsongen. Att det behövs ett par riktigt vassa mittbacksvärvningar till nästa säsong tror jag till och med att morsan kan se. Det är dessa brister som är den största orsaken till att Rossoneri är så långt efter Inter och inget annat. Tyvärr kanske man kan säga och sucka tungt. Men sådan är den bittra sanningen.
3. Nestas rygg
En olycka kommer sällan ensam är ett ordspråk som tycks passa in allt för väl just nu. I samma veva som derbyt förlorades och hoppet om ligatiteln försvann kom också rapporterna om att Nestas säsong är över. Försvarsgeneralen tvingas till en allt annat än önskad operation. En operation som kommer att hålla honom borta i upp till åtta månader. Om han ens kommer tillbaka på planen igen. Det är nog bäst att förvänta sig det värsta. Åtminstone är det vad Milanledningen bör göra och genast inleda ett intensivt arbete i kulisserna med att planera för nästa säsongs backbesättning.