Sotta la panchina – den konstruktiva kritiken
Har man gjort en usel match och sedan välsignas att få förlösa publiken med ett skitmål kanske man i första hand bör tänka på att man endast minimerat sina egna skador.
Om man följer gemene fotbollsfan som blir frälst av denna vackra idrott redan som ung, så följer nog ganska många samma mall. Från barndomens eviga optimism, till den ungdomliga kaxigheter via en medelålders klokhet till det eviga gnällandet på gamla da’r.
För de allra yngsta så existerar endast idoler, ofelbara hjältar som knappast ens under de värsta av formsvackor kan kritiseras. Efter några år så börjar humörsvängningarna som kan leda till högst varierande åsikter från den ena veckan till den andra.
Ännu några år senare blir kritiken lite mer nyanserad, med fler matcher i bagaget så har man hunnit uppleva både med och motgångar. Till sist hamnar man i det stadiet där allting var bättre förr. Det finns alltid en finare framspelning, snyggare klack eller bättre räddning att hänvisa till.
Vad medelåldern i Curva Sud är i dagsläget törs jag inte säga, men helt klart är att det gror ett missnöje där. Med all rätt skulle jag vilja påstå.
Vår curva har visserligen varit relativt bortskämda med framgångar, de har fått se ett knippe storspelare passera och jubla under dem. Men även under sämre perioder har det funnits en hel del tålamod. Tålamod som nu verkar vara på väg att tryta.
Att kunna ta kritik
Största missnöjet just nu är riktat mot Clarence Seedorf. Inte bara på San Siro, utan snarare överallt där det pratas rödsvart fotboll. Hans nonchalanta, ineffektiva och tidsödande spel börjar trötta ut även de mest tålmodiga fansen.
Själv har jag alltid hållit Clarence högt som fotbollsspelare. Ser man krasst till vad han kan göra i sina bästa stunder så är han nog en av de mest kompletta spelarna i vårt lag. Hans repertoar är enorm. Tyvärr har han under sin tid i Milan så har han alltid varit en ojämn spelare. Det har varit stört omöjligt på förhand att säga huruvida han enligt Gazzetta-skalan kommer att göra en insats värd 4,0 eller 8,5 i betyg.
Igår var han under den första timmen av matchen mot Cagliari definitivt på väg mot ett betyg i den lägre änden av skalan. Publiken vädrade sitt missnöje gång på gång efter tappade bollar och bortslagna passningar. Så klart så var det till slut han som skulle spräcka nollan med matchens enda mål. Hans respons till publiken var att sätta handen mot örat och demonstrativt visa ”vad säger ni nu då?”.
Okej om han hade gjort ett sologenombrott och briljerat á la Maradona. Nu fick han bollen efter en turlig studs för att slå in i mer eller mindre öppet mål. Seedorf sa att gesten ”var spontan”, vilket jag kan köpa. Men var tusan är självkritiken? Har man gjort en usel match och sedan välsignas att få förlösa publiken med ett skitmål kanske man i första hand bör tänka på att man endast minimerat sina egna skador.
Efter matchen sa Seedorf att visslingar inte hjälper någon spelare att prestera bättre och att man under ett teaterbesök inte buar ut föreställningen. Punkt ett håller jag absolut med om. Få spelare blir jättetända av att mötas av publikens visslande kritik, snarare viker de ner sig ännu mer. Det kunde vi se inte minst med både Dida och Gilardino som är två andra som hamnat i skottgluggen hos Curva Sud.
Punkt två håller jag inte med om. Dels för att fotboll och teater är helt skilda företeelser (oavsett om man kallar San Siro för fotbollens La Scala eller inte) men också för att Seedorfs insats igår var jämförbar med att en skådespelare skulle ramla på scenen, glömma bort sina repliker och komma in under fel akter. Under en sådan föreställning skulle det nog sprida sig missnöje även hos en sofistikerad teaterpublik.
Vad som ändock rättfärdigar ett visat missnöje är att publiken visar att nu får det vara nog. Man kan tåla till en viss gräns, men inte mer. Missnöjet grundar sig inte bara på 60 misslyckade minuter, snarare ett pars säsongers ständig spelmässig inkonsekvens.
Tyvärr sprider sig missnöje ganska snabbt och visslingarna kom mot slutet allt tätare. Dels till Ancelotti för att han några minuter innan slutet bytte ut den enda anfallaren som fanns att tillgå, mot en defensiv mittfältare, som visserligen fick en tillfällig anfallsposition.
Jag anser dock att visselkonserten urartade när den inbytte Senderos fick sig en skopa av kritiken efter ett par hemåtpassningar till Abbiati. Här om inte annat har publiken passerat gränsen. Låt vara för att vårt spel inte var bättre än gemene lags på undre halvan av tabellen. Men det är under all värdighet att låta den drabba en stackars Senderos som bara spelade med marginaler och på säkerhet.
Tålamodet som inte finns
Ancelotti är den andre som fått utstå mycket kritik. Personligen hade jag absolut inte väntat mig mer än vad laget visade igår, sett till vilka spelare vi hade att tillgå. Däremot så kan även jag ifrågasätta en del beslut, som varför Favalli har förtur som ytterback gentemot Antonini som på intet sätt är underlägsen i mina ögon.
Ancelottis kommentarer till missnöjet på San Siro var helt enkelt att folk kanske började tröttna på samma gamla ansikten som varit i klubben under sju års tid. Och att man kanske borde ha mer tålamod med dessa personer.
Visst, Paolo Maldini som har 25 år i klubben och som alltid varit exemplarisk, honom kan jag ha en hel del tålamod med. Clarence Seedorf, som aldrig hittat en jämn nivå under sin tid i Milan är svårare att ha tålamod med. Mitt tålamod, och många andras, tog slut långt innan visslingarna gentemot honom på San Siro började.
Och egentligen så är det väl Ancelotti som de visslar åt när Seedorf underpresterar, med tanke på att Carlo ogärna petat holländaren. Oavsett hur pass lång formsvacka denne befunnit sig i. Han lär dessutom få det tuffare när han som efter matchen igår i programmet Controcampo svarade på frågan varför Antonini får så lite speltid. ”Milan har inte råd med att uppfostra ungdomar. Man behöver spelare som kan prestera direkt”. Visst är det smickrande att vid 26 års ålder bli kallad för ungdom och samtidigt förstår jag varför vi måste ha en startelva som är +30 år, vi ska ju inte spela med juniorlaget!
Ironiskt nog så är just Seedorf i princip den ende som under de senaste säsongerna hållit sig undan från långvariga skador, kanske för att han är intelligent nog för att inte bry sig om vad Milan Lab ordinerar. Därmed så har han alltid funnits tillgänglig för Carlo och cementerat sin plats i startelvan. Och trots att han redan under säsongen 2006/07 var klart på dekis i ligaspelet så skaffade han sig andrum tack vare några magiska uppträdanden i Champions League.
Ska man dra visslingarna ännu ett steg längre så är de ju riktade mot hela klubben. Även om fansen har möjlighet att gnälla som aldrig förr med tanke på alla forum på Internet, så är det bara på arenan man kan göra det inför de som bör ta åt sig samtidigt. Spelarna, ledarna och de styrande.
För det är inte en enskild händelse, när allt kommer omkring, som man är missnöjda med. Nej visslingarna kommer när tålamodet är slut. Tålamodet som Carlo pratar om, det har funnits där, men det varar inte för evigt.
Frågan är om klubben nu har vett att ta åt sig av kritiken. Jag vill nämligen inte redan vid 30 års ålder bli den där sura gamla gubben som i alla lägen anser att det var bättre förr.
