Veckosammanfattning: Rättmätiga krav
En seger som följdes av kritik, en omdiskuterad holländare och en artist alla dagar i veckan. Det är en del av innehållet i när det har blivit dags för en ny omgångskrönika.
Milan tog som bekant tre poäng i söndags utan att imponera. Kritiken var trots 1-0-segern ganska hård mot laget och Rossoneri buades stundtals ut av de egna fansen på San Siro under mötet med Cagliari. Detta och kanske framförallt Seedorf och hans målgest har blivit det stora samtalsämnet efter matchen.
Själv brukar jag ytterst sällan stötta liknande aktioner, att bua ut sitt favoritlag är egentligen emot mina principer. Men samtidigt så kan jag absolut ha förståelse för de fansen som uttrycka sitt missnöje. För Milans spel var långa stunder under all kritik i söndags. Visserligen går det att peka på att de rödsvarta saknade ett antal tongivande och att man gästades av ett svårslaget, formstarkt Cagliari. Men att kritisera prestationen som Milan stod för är ändå legitimt. Vi ska kunna ha högre krav på vårt kära Rossoneri rent spelmässigt och vi ska inte behöva be om ursäkt för hemmasegrar mot lag som det Sardinienbaserade gäng som gästade San Siro nu. Sådana matcher ska bara vinnas och även om vi inte kan kräva propagandaspel så har vi rätt att ställa krav.
1-0-segrar liknande den som Milan tog senast kan i vissa fall vara styrkebesked. Man brukar ju säga att det är starkt att vinna också när man inte spelar bra. Det håller jag absolut med om, men då ska matchbilden ha varit en annan än den vi såg i söndags. Kontrollerar ens lag matchen totalt och inte släpper till några målchanser, men samtidigt har svårt med offensiven, så kan mycket väl en 1-0-seger utan minsta tillstymmelse till briljans vara ett styrkebesked. Men när vinsten inkasseras trots ett delvis skakigt försvar samt tack vare att man har trävirket med sig och gör ett flytbetonat mål är det helt enkelt Fru Fortuna som ska tackas.
Milan hade riktig röta, det ska vi inte sticka under stol med. Samtidigt går det inte att komma ifrån (tack och lov) att det faktiskt blev tre poäng och att det i slutändan trots allt endast är poängen som räknas. Rent krasst kan det väl då egentligen få se ut hur fan det vill på vägen mot segrarna, men som jag nämner ovan borde vi ha rätt att åtminstone ställa lite högre krav på Rossoneri än vad som har varit fallet hittills.
. . . . . .
Om vi ska gå in på enskilda spelares prestationer är det förstås inte svårt att hitta ett ämne för debatt i form av Clarence Seedorf. Vissa menar att holländaren har blivit orättvist hårt kritiserad på sistone och att folk bara letar fel. Jag håller dock inte med någon dag i veckan där. Seedorf var förvisso riktigt briljant mot Inter och var en av Rossoneris bästa spelare där, men det ska inte krävas ett derby eller spel i Champions League för att en ordinarie spelare i Milan ska prestera på en acceptabel nivå.
Seedorf ger uttryck av att vara totalt intresserad av att spela mot lag som Cagliari i ligan numera. Hans prestation i söndags var skrattretande, den var rent av pinsam och ett hån mot de egna lagkamraterna. Då syftar jag inte på några tappade bollar eller bortslagna passningar i första hand, utan på den attityd som holländaren utstrålade. Det fullständigt lös ovilja att ta löpningar, gå in i närkamper, jobba i defensiven och hjälpa lagkamraterna. Jag blir riktigt förbannad av att se sånt. En spelare kan ha en usel dag då allt går fel även på den nivån och det kan jag köpa. Det är en annan sak om en spelare som ändå försöker och visar vilja misslyckas kapitalt. Men att se Seedorf lalla omkring och mestadels spendera sin tid på planen med att gå runt på små ytor utan minsta tillstymmelse till intresse för att sköta sitt jobb på bästa sätt är beklagligt.
Att döma av åsikterna på diverse forum efter matchen har jag sett att många håller med mig i den här frågan. Dock har en del åsikter gått isär och vissa har tagit Seedorf i försvar. Något som jag inte har särskilt stor förståelse för. Det må vara hänt att han lyckades med en del fina tekniska nummer och passningar, men för mig är det långt ifrån nog. Man kan inte som professionell fotbollsspelare gå ut och jogga sig igenom en match på det sättet som Seedorf gjorde. Allra tydligast blev hans ointresse för att kämpa i första halvlek när Favalli för en gång skull överlappade till vänster. Seedorf borde släppt bollen till italienaren, men höll i den och slog sedan en usel passning in i banan. Så långt går det ändå att peka på att alla kan ta ett felbeslut och göra misstag, absolut. Men sen går det inte att försvara längre. Inte när man ser hur Seedorf fullständigt struntar i att täcka upp för Favalli och joggar tillbaka i defensiven. Inte ens i andraläget hade ”Clyde” brytt sig om att ta sig ner i försvarsposition, utan syntes inte ens i tv-bilden…
Nu var det bara ett av många exempel på holländarens lojhet och hans segermål överskuggar långt ifrån alla de gånger där han visade bristfällig respekt mot lagkamraterna, tränarna och fansen. Och att sedan göra målgesten med en kupad hand intill örat mot publiken som för att visa att ”där fick ni, jag är matchhjälte” var inte heller det imponerande. Särskilt inte då det knappast låg någon större prestation bakom målet.
Seedorf är en mycket bra fotbollsspelare – tro inte att jag har missat det eller bortser ifrån det. Det faktumet gör det dock bara än mer frustrerande och irriterande att se honom lunka omkring utan att gå på full maskin. Vi vet ju alla hur bra Seedorf kan vara, han har varit magisk i matcher mot Inter, Manchester United, Juventus och Bayern München för att ta några exempel. Men det är dags att visa upp det där kunnandet klart oftare än enbart när det vankas matcher av den digniteten.
Vad det är som gör att Ancelotti envisas med att spela honom match efter match, alltid från start och i 90 minuter dessutom, förstår nog inte många längre. Om ens någon. Men det verkar vara helt omöjligt att få bort Seedorf ur elvan även i någon enstaka match. Tyvärr måste jag säga. För i dagsläget skulle några matchers bänknötande nog vara nyttigt för Seedorf. Då kanske han skulle inse att även han måste kriga för sin plats och då skulle vi återigen kunna få njuta av holländsk fotbollsmagi iklädd Milans vackra färger.
. . . . . .
Det är oförändrat i toppstriden efter helgens omgång. Inter, Juventus och Milan inkasserade samtliga tre poäng vardera och därmed skiljer det fortfarande elva poäng för Rossoneris del upp till Inter. Juventus i sin tur har nio poäng upp. Det mesta talar alltså för att det blir en kamp om andraplatsen medan Inter förmodligen kan segla i mål ganska säkert som etta.
Strax bakom hittar vi bland andra Genoa som måste sägas vara säsongens lag så här långt. Vilken fantastisk prestation Milito och co har stått för, minst sagt. Ny meriterande seger i helgen för Gasperinis mannar då Napoli betvingas i Neapel med 1-0. Genoa ligger på femte plats, endast en poäng bakom Fiorentina som innehar den sista Champions League-platsen i skrivande stund.
Roma finns också i allra högsta grad med i CL-diskussionen då Romlaget bara är två ynka pinnar sämre är Viola nu. I slutändan tror jag det blir Fiorentina och Roma som krigar om fjärdeplatsen, men så länge Genoa är med är det bara att lyfta på hatten för de blåröda.
. . . . . .
Bästa nyheten i inledningen av den här veckan dök upp igår:
Gourcuff kan tänka sig att återvända till Milan.
Bara att hålla tummarna nu för att vi får uppleva fransk magi a la gamle Zidane på San Siro nästa säsong.
. . . . . .
Omgångens mål: Aleksandar Kolarov, Lazio
Den serbiske vänsterbacken har en fantastisk träff med sin vänsterfot och mot Lecce i helgen visade han återigen prov på det. Med ett överraskande, reptilsnabbt skott utifrån kanten drog han dit 2-0 bakom Leccemålvakten, högt upp i nätmaskorna intill dennes bortre stolpe. Se och njut själva av omgångens snyggaste mål (länk nedan).
http://www.youtube.com/watch?v=4DnPcWvQSpk&feature=related
Omgångens spelare: Mohamed Sissoko, Juventus
Mittfältaren blev uttagen i veckans lag av Calcioitalia och gjorde onekligen sig förtjänt av den platsen. Stod för en stabil insats på Den gamla damens mittfält i segermatchen mot Palermo och krönte sin insats med ett vackert mål. Det är inte varje dag (knappast en enda dag faktiskt) som man får se maliern göra sådana solomål. Extra mycket cred i stället då när han verkligen tar för sig även offensivt på ett så pass lyckat sätt.
Omgångens artist: Antonio Cassano, Sampdoria
Hela säsongens artist kanske man kan säga rentav. Det går att ha många olika åsikter om Cassano men det går aldrig att förneka att han underhåller och berör allt som oftast. Framspelningen till Pazzinis segermål mot Atalanta var magnifik (en härlig chip över försvaret) och med sådana delikatesser gör han sig förstås förtjänt av ett omnämnande här.
