Tankar efter säsongens sista match
Det var den perfekta avslutningen på en säsong som i stora delar gått i moll för Milan.
För första gången på mycket länge kände man den där pirrande känslan i magen inför en viktig match. Av någon anledning så har den inte infunnit sig tidigare, mer än kanske innan öppningsmatchen mot Brescia då man hade byggt upp oceaner av förväntningar inför säsongen. Igår var det så dags att få slut på ”eländet”, för denna säsong har varit lite av ett elände för Milan, mestadels ett skadeelände.
Igår så gällde det en plats i Champions League, en hyfsad tröst efter att vi missat chansen att vinna någon som helst pokal i år. Avgörandet hade vi delvis i egna händer, men vi var också beroende av att våra bröder i Brescia skulle knipa poäng av våra värsta konkurrenter Bologna.
På något sätt försvann den där pirriga känslan delvis bara 17 sekunder in i matchen. Då hade Superpippo skapat en jättechans och Frezzolini i Lecce-målet gjort kanske sitt livs räddning. På något sätt kändes det som om detta var Milans dag. Det förlösande första målet som så ofta löser upp de förhatliga nervknutarna kom redan efter sju minuter. Kakha Kaladze höll sig framme och styrde i en boll som en riktig måltjuv. Med tanke på att han snart spelat på alla positioner i laget så kan man ju nästa säsong OM vi råkar ut för en massa skador, slänga in honom i anfallet också jag tror inte han skulle göra bort sig på något sätt. Denna vecka måltjuv, förra veckan passningskung och dessförinnan solid backklippa. Snacka om mångsidig spelare!
Rapporterna sade ingenting om Lecce. Det verkade som om bara den ena planhalvan i Lecce utnyttjades. Men helt oväntat blixtrade de redan nedflyttningsklara Giallorossi till och hade bl.a. ett stolpskott genom Superbi. Trots det kändes det som om vi var ostoppbara idag. Det andra målet kom i ännu ett psykologiskt viktigt läge, i den 43 minuten, strax innan halvtid. Precis vad laget behövde för att kunna känna sig lite tryggare under pausen. Ambrosini höll sig framme och det var inte för inte man smålog för sig själv. Mittfältsmål har vi ju inte direkt varit bortskämda med i år!
När sedan Shevchenko äntligen fick göra mål efter en alldeles för lång måltorka (första målet sen den 3 februari) då kändes det avgjort för vår del. Samtidigt tog Brescia ledningen mot Bologna och alla pusselbitar verkade för en gångs skull falla på plats. Resten blev en ren transportsträcka för Rossoneri som dock ville bjuda på en fin avslutningsföreställning för säsongen inför 70 000 (!!!) fans på San Siro. En otroligt fin publiksiffra även om biljettepriserna var sänkta med 50%. Förhoppningsvis inser den lokala San Siro publiken nu att de med hjälp av sitt stöd kan lyfta fram laget till stora framgångar. Liksom de nästan gjorde mot Dortmund då Milan höll på att vända ett till synes omöjligt underläge.
Efter matchen visade statistiken 27 skott mot mål för Milan (9 på, 18 utanför). Det överstiger väl ungefär den sammanlagda mängden avslut vi hade i januari, feburari och mars…
Kanske var det här en glimt av ljuset som skall befinna sig någonstans i slutet av tunneln. Andan i laget verkar vara mycket positiv trots att man inte till fullo nådde sina mål denna säsong. Det här är någonting att bygga vidare på. Fansens jubel från igår kommer att eka vidare på San Siro över sommaren och välkomna Milan till en ny säsong igen i höst.
marko_u@hotmail.com
