Måndagsspecialen - Om inställning.
"Vi kommer inte vinna ett jota den här säsongen: en bitter vetskap att hantera så tidigt som i mars månad. Milan är dock helt enkelt tvingade att acceptera det prekära läget: samma devis som naturligtvis även bör gälla för fansen."
Under veckan som passerat har spelare och ledare i Milan ätit väl. Tysk surkål mitt i veckan och en klassisk genoansk torsk under helgen.
Av Ancelottis purkna ansiktsuttryck att döma lär han dessutom ha garnerat de bägge anrättningarna med pressad citron.
Det råder ohygglig snålblåst på Milanello för närvarande. Tolv matcher återstår i ligan där man desperat likt ett skadat rovdjur förväntas försvara sin CL-placering. Uppdraget skall avklaras med två, tre respektive fyra poängs försprång på Fiorentina, Genoa och Roma.
För Milans del väntar bland annat tuffa bortmatcher mot Siena, Napoli, Catania, Udinese och Fiorentina. Som om inte det vore nog återstår dessutom kniviga uppgifter på San Siro mot kontringsstarka Atalanta, alltid lika bökiga Juventus och ett nyckfullt Roma.
Det är mycket gnäll nu och mer ska det bli.
Vi har en myriad av skador. Vi har en passiv och idéfattig tränare. Vi har statiska spelare som inte presterar tillräckligt ofta och mycket. Vi har missbelåtna fans som nu stjälper betydligt mer än de hjälper. Framförallt har vi en miserabel rödsvart slutprodukt som är resultatet av alla sammanlänkade komponenter.
En klyscha på det: tabellen ljuger aldrig. Hade klubben sett till att förse sig själv med hängslen (en mittback) och livrem (en till mittback) hade vi dessutom plockat fler (i slutändan avgörande?) poäng i denna mindre goda period.
Raketforskarna på Milan Lab hade säkert system failure när de presenterade Kaladzes, Maldinis och Nestas prognoser för de lyhörda herrarna Galliani och Braida. Annars hade man naturligtvis agerat proaktivt redan i somras... Eller inte.
Milan anno 2008/09 ståtar med en god startelva. Plocka bort ett namn så blir vi genast sårbara. Plockar du bort i princip hela elvan får du ett mediokert mittenlag i Serie A. Det är den dystra verkligheten för alla som med hull och hår svalde drömmen om en ligatitel. Vi är inte bättre än såhär. Speciellt inte när man möter lag som vill vinna lite mer än dig.
Milan måste vilja vinna lite mer än alla andra för att det här ska gå vägen. Vi kan inte längre spela ut motståndet på det spektakulära sätt Silvio Berlusconi befaller och frågan är hur man förhåller sig till detta. Men.
Varje match, från och med den kommande helgens möte med Gigi Del Neris blåsvarta krigargäng, är en ny utmaning. Varje match är en ny möjlighet att inleda en vinnande trend. En chans att få tillbaka supportrarnas stöd från läktarhåll och uppnå minimimålet för säsongen: CL-spel nästa säsong.
Milan var i ungefär samma situation för sju år sedan: ett helvetiskt skadepalaver och friktion mellan ledning och tränare (Terim kickades och ersattes av Ancelotti). Från den krisperioden kommer jag ihåg José Maris matchavgörande mål mot Lecce på Stadio Via del Mare. Den segern satte igång en process som bar hela vägen fram till samma devalverade målsättning vi har idag.
Säsongen efteråt spelade vi strålande fotboll och kunde triumfera på Old Trafford den där mytiska kvällen i maj för sex år sedan.
Vi kommer inte vinna ett jota den här säsongen: en bitter vetskap att hantera så tidigt som i mars månad. Milan är dock helt enkelt tvingade att acceptera det prekära läget: samma devis som naturligtvis även bör gälla för fansen.
Frågar du mig är det ren idioti att betala multum för att ta sig till San Siro bara för att vissla ut laget man utger sig för att stödja. Kritik ska de ha, inget snack, men var sak har sin tid och plats. Det ger ingenting att amplifiera ett dåligt klimat till ett ännu sämre.
Tvärtom borde supportrarna ge laget sitt villkorslösa stöd hela vägen in i mål för att frånta klubbledningen ytterligare ett alibi för en ovärdig kommande mercato. "De bryr sig ändå inte om fansen", kanske inte. Men det ger oss inte rätten att vara lika ruttna tillbaka. Jag vet att mitt fokus är på laget Milan, inte enskilda individer eller ledningens agendor. Solo la maglia, tröjan framförallt.
Sedan ska var och en nogsamt utvärderas utifrån prestationen under säsongen, make no mistake, men det gäller att prioritera rätt. Våren har ju inte kommit riktigt än och bataljer står fortfarande för dörren. Inga fler i UEFA eller den inhemska cupen. Inte heller för några ädla av valörer.
Nu är det hög tid att stödja Milan för att ge klubben rättvisa möjligheter till ett bättre 2009/10.
Veckans tre hetaste:
1. Alexandre Pato. Han skapar och förvaltar sina egna lägen i ett mediokert Milan. Det finns ingen hejd för denna enastående supertalang som redan nu är mer mångsidig än sin kollega Kaká.
2. Firma Ribery-Toni. Hade striptease-show på Jose Alvalade häromveckan. Har bägge varit högaktuella för Milan under tidigare säsonger. Lyckat drag att inte plocka någon ur duon - not!
3. Inter-Man United. Någon tyckte att 0-0 "var det perfekta resultatet för Inter". I teorin kan det vara så. Knappast om man beaktar vad som faktiskt utspelade sig på planen där United var vida överlägset våra kusiner. Vidic och Rooney lär dessutom figurera från start i returen vilket ytterligare försämrar oddsen att infria säsongens stora svartblåa målsättning.
Veckans Benoit Cauet:
Tilldelas den som på ett enastående sätt lyckats föra sig som en riktig idiot
Paolo Maldini, lagkapten AC Milan
Man kan tycka att en spelare, vars miserabla insats till stor del kostade lagets möjlighet att ta hem en titel, borde ha lite bättre omdöme. Som sagt innan: spelarna ska stöttas matchen ut och var och en beslutar själv vid slutsignalen om en visselorkan är OK eller inte. Att Maldini dikterar villkoren i Milan går inte att ta miste på. Med sin skamliga sch-gest riktad mot besvikna Milanfans som fullt motiverat visade sitt missnöje förlorade han den sista gnutta respekt han hade kvar hos mig. Franco Baresi var ödmjuk nog att kliva av när han insåg att han inte längre höll. Andra har inte samma självinsikt, bevisligen.
