Säsongskrönika 2001/02 , Del 1 – Sagan om skadorna
Milans säsong 2001/02
Det var tänkt att bli säsongen då Milan skulle återta tronen inom italiensk fotboll. Det var tänkt att vi skulle få revansch för förra säsongens svaga resultat. Det var så det var tänkt. Det var så det var planerat. Men det var inte så det blev till slut. Varför? Följ med på en återblick till säsongen som till slut leddes oss till en fjärdeplats.
Visst fanns det anledning att vara positiv inför säsongen 2001/02 som Milan-supporter. Äntligen hade vi fått den playmaker som vi saknat i Rui Costa, pålitlig målskytt till att avlasta Sheva och en tränare som åtminstone på förhand utlovade ett offensivt Milan. Lägg därtill ett antal andra spännande värvningar. Träningsmatcherna gav positiva besked. Rui Costa glänste, Inzaghis och Shevchenko började så smått hitta varandra och överlag så verkade Milan fungera bra. Det var inte för inte som man trodde på seger i säsongsinledningen när vi reste till Brescia.
Fatih Terim lyckades direkt skapa huvudbry hos Milanfansen när han presenterade sin första laguppställning. In kom Chamot som inte ens varit påtänkt att spela under försäsongen. In kom Serginho på vänsterbacken, en position som han mig veterligen aldrig glänst i, i Milan. In kom Christian Brocchi som i första hand skulle vara en reserv denna säsong. Annars var det en typisk inledningsmatch, lite nervös, lite oorganiserat som det brukar vara när flera nya spelare skall spela tillsammans på riktigt för första gången.
26 minuter tog det att få säsongens första skada. Inte illa, och naturligtvis var det vår playmaker Rui Costa som gick sönder. Sedan tidigare fattades ju Albertini och Ambrosini på mittfältet. Några minuter senare hade Brescia gått från 0-0 till 2-0. Det kändes som om ligan tog slut efter 45 minuter. Just då var världen på randen att gå under. Som tur var hittade vi en överväxel i andra halvlek och kom ikapp till 2-2, mycket tack vare Cosmin Contra som var totalt respektlös i sin första match i Serie A.
Det svänger snabbt och redan efter nästa match var jag beredd att utse Milan till ligamästare efter en minsta sagt imponerande 5-2 seger mot Fiorentina. Vi fortsatte att spela stabilt och saknade inte Rui Costa alls så mycket som befarat. 4-4-2 taktiken fungerade klockrent och allting var frid och fröjd. Första omgången i UEFA-cupen blev en transportsträcka mot vitryskt motstånd. Vi passade samtidigt på att köpa deras bäste spelare en helt okänd forward vid namn Vitalij Kutuzov. Ungefär i samma veva blev det klart att en gammal hjälte skulle återvända till San Siro, Marco Simone. Lazio slogs tillbaka i säsongens första stormatch för Milans del. De himmelsblå från Rom kom knappt över på Milans planhalva under 90 minuter. Det skall dock nämnas att Lazio fick fyra spelare skadade under matchen bl.a. Nesta och Crespo. Hur som helst var Milan klasser bättre och Zaccheroni fick se sig bli poänglös i sin första match med Lazio.
Efter 5 raka segrar så var det ju väntat att en förlust skulle komma förr eller senare. Lite oväntat var det kanske att förlusten skulle komma mot Serse Cosmis Perugia. Planen var mer lik en swimmingpool än en fotbollsplan ett faktum som inte var till vår fördel direkt. Perugia däremot torde ha varit vana vid det här med tanke på den sista matchen säsongen 1999/2000 då Juve spelade bort ligaguldet på samma stadion under samma väderförutsättningar.
Vissa röster höjdes omedelbart mot Terim trots den fina inledningen på säsongen. Det var inte mycket att oroa sig för hur som helst. Kritiken blev dock inte mindre när vi spelade 1-1 på San Siro mot dittills poänglösa Venezia. I flera dagar vaknade man och hoppades på att det var ett resultat man stött på i en mardröm, men det var i allra högsta grad verklighet.
21 oktober, dags för säsongens första derby. En första halvlek som inte kommer gå till historien som en av de bästa, ganska dåligt spel och underläge 1-0. I den andra halvleken vände vi matchen på fem minuter. Tre snabba mål och Cupers mannar var i brygga. Efter det så lyckades vi hålla i matchen ganska bra och till slut avgå med segern, 4-2. Som alltid värmer en derbyseger mycket, men någonstans i bakhuvudet fanns det ändå i åtanke att vi inte spelat särskilt bra de senaste matcherna.
I UEFA-cupen avfärdades CSKA Sofia relativt enkelt, utan att vi imponerade spelmässigt. I ligan spelade vi decenniets kanske tråkigaste match mot Bologna, en match som inte helt oväntat slutade 0-0. Vad värre var, Shevchenko, Maldini och Rui Costa fick alla utgå med skador. Tre av våra absoluta nyckelspelare.
Med tanke på förutsättningarna och att vi av någon anledning startade med en 4-4-1-1 uppställning borta mot Torino så var det väl ingen chock att vi förlorade matchen. Ungefär hur bra det gick för Milan just nu visade sig väl inte minst då Inzaghi missade en straff i den sista spelminuten (för övrigt 1 av våra 4 missade straffar denna säsong i ligan). Kanske var det också han som indirekt skickade hem Terim, som fick sparken efter förlusten. Det var lite oväntat att Terim inte fick längre tid på sig att formera laget och själv var jag ganska kluven inför valet av att anställa Ancelotti som ny tränare för Milan. Han hade ju gjort sig känd som en feg defensiv taktiker under sina år i Juventus. Å andra sidan var han ju en av medlemmarna i det klassiska Milan-lag som under några år vann ”allt”.
Glädjande nog så lyckades Ancelotti bra direkt från början och under de fem första matcherna så släppte vi inte in ett enda mål. Låt vara att vi gick mållösa från hemmamatchen mot Piacenza men vi gick vidare i Coppa Italia och vann för första gången på mycket länge på Ennio Tardini mot Parma. Dessutom lyckades man gå vidare i UEFA-cupen trots att man fick svårast möjliga lottning, portugisiska Sporting. I hemmamatchen visade Milan dessutom prov på nästintill propagandafotboll.
Ödesmatchen denna säsong kom att bli mot uppstickarna Chievo på San Siro. Visst, vi vann, men vi förlorade Inzaghi och Serginho. Skadade, till ingens förvåning. Vad som nästan var värre var den kritik som Milan fick utstå dagen efter då det ansågs att man med hjälp av domaren vunnit matchen. Visst var det flera domslut som var konstiga i den matchen men i slutändan så var misstagen ganska jämnt fördelade av domare Cesari. Spelarna tog nog hursomhelst åt sig.
Denna match blev något av en vändpunkt i säsongen…
Säsongens viktigaste spelare
1. Filippo Inzaghi
2. Christian Abbiati
3. Alessandro Costacurta
Säsongens straffmissare
1. Andrij Shevchenko 2
2. Filippo Inzaghi 1
2. Serginho 1
Del 2 – Sagan om de två stulna poängen
Del 3 – Sagan om kungarnas återkomst
marko_u@hotmail.com
