Milanobloggen del 3: Beröm till de som förtjänar det
Som jag tidigare har nämnt rymde Milanovistelsen en så enorm mängd med intryck att det skulle bli en hel bok av det hela om allt skulle skrivas ner. Att sammanfatta det någorlunda kort är inte lätt, men i Milanobloggen har undertecknad gjort ett försök som nu rundas av med några sista fotbollsrelaterade intryck från helgen som gick.
Det mesta har hittills handlat om Inzaghi (med all rätt) och själva stämningen runt San Siro. Något som innebär att det är hög tid att nämna några andra som också förtjänar mycket positiv kritik. Dels för helgens insats, men även dels för säsongen över lag.
Först och främst vill jag buga, bocka och lyfta på hatten för David Beckham. Många tycker nog att Beckhamhysterin har varit överdriven och utanför planen kanske det är fallet. Men på fotbollsplanen däremot har Beckham gjort sig förtjänt av alla rubriker uppbyggda av positiva ordalag. Engelsmannen har imponerat spelmässigt, återigen visat prov på vilken lagspelare han är och tillfört en ny dimension i Milans spel. Inte så att Rossoneri blivit ett helt nytt lag med en klart märkbar extra styrka. Men med Beckham på planen har de rödsvarta fått flera alternativ i sitt spel. Beckham tillför mycket enbart tack var sin utstrålning och inställning på planen. Att han dessutom är utrustad med en magisk högerfot gör förstås inte saken sämre.
Efter att ha varit på plats och sett Beckhams spel under 90 minuter är jag full av beundran. Engelsmannen briljerade på många olika sätt, såväl i spelteknisk som i inställningsmässig aspekt. Själv har jag alltid varit svag för hårt jobbande mittfältare som kombinerar bollsäkerhet med uppoffrande spel, tuffa tacklingar och ett oändligt jobb. Ju mer jag tänker på det börjar Beckham hamna i det facket. Facket med mina favoritspelare (framförallt inkluderat alla bra backar som stått för fotbollserotik på hög nivå i form av fantastiska glidtacklingar och brytningar genom åren).
Beckham jobbade och slet för Milan under hela matchen mot Atalanta. Hans storhet såväl med boll som utan går att skönja även i tv-rutan, men att se hans rörelsemönster live var ändå en annan sak. ”Becks” jobbade över oerhört stora ytor och tog ett enormt ansvar för lagets bästa. Hans passningsspel med några magnifika crossbollar (den till Pato bland annat, jisses!) som extra krydda är ju ingen nyhet, även om det förstås var en fröjd att skåda passningskvalitén live. Men nästan lika stort var det att se honom ta en jättelöpning ner på vänsterbacksplatsen för att täcka upp för Zambrotta vid ett tillfälle i andra halvlek. Med ett så pass uppoffrande spel kombinerat med hans fotbollsmässiga kvalitéer är det enkelt att förstå att han snabbt har blivit mycket omtyckt i Milano.
Intressant roll förresten som Ancelotti lät Beckham spela i. På förhand trodde jag på ett rakt mittfält med Beckham, Flamini, Pirlo och Jankulovski. Men när det var dags för avspark gick det tydligt att se att ”Becks” intog en offensiv central roll, med Flamini lite till höger och ”Jankan” till vänster om sig på mitten. Den rollen visade sig passa Beckham bra då han kunde röra sig väldigt fritt och på så sätt bli involverad i spelet i hög grad. Något som Milan drog nytta av då hans passningsspel förstås ständigt var en nyckel till att skapa chanser.
Hoppas han får chansen fler gånger i en liknande roll nu när han nu stannar i Milan under våren (glädjande nog tycker jag som ni säkert förstår av texten). Kanske kan lite nytänkande (föga troligt förvisso) hos Ancelotti öppna för Beckham mer centralt i banan även när Kakà och Ronaldinho gör comeback efter sina skador.
. . . . . .
En bomb briserade under den första halvleken på Atalantas sektion. En rejäl smäll var det och det kändes en lätt skakning i betongfundamenten. Man kan gissa att några trumhinnor hos de som stod för nära fick sig en otacksam kyss. Den enda bomb som utlöste någon form av skada den här eftermiddagen var dock Inzaghi. ”Super-Pippo” sprängde sönder många Atalantahjärtan när var obarmhärtig mot sin tidigare klubb och sköt de blåsvarta rejält i sank.
. . . . . .
En som också ska ha väldigt mycket beröm är Christian Abbiati.
Vilken säsong han har stått för!
Det är synd om honom egentligen då han står i ett för närvarande för svagt Milan för att hans lysande målvaktsspel ska få chansen att ta laget till titlar. Men fortsätter hans formkurva att se så här bra ut kan Abbiati mycket väl utgöra en av grundbultarna i ett förhoppningsvis framgångsrikt Milan nästa säsng.
Abbiati joggade ut för att värma först av alla och möttes av välförtjänta applåder från Curva Sud och oss övriga som hade hunnit bänka oss på läktarna. När matchen väl var igång bjöd han sedan på flera kvalificerade parader som tände fansen och mottogs med stora jubel. Dessutom var det svårt att inte älska hans knutna näve och utskrikna glädje mot kurvan efter
en av de där enastående räddningarna. Tack för att du är tillbaka Christian!
. . . . . .
Till sist: Shevchenko – en hjälte även han.
”Sheva” har visserligen inte lyckats sedan han kom tillbaka till Milano och klubben där han egentligen har sitt hjärta. Men att få se honom byta av Inzaghi när denne mottog stående ovationer från publiken. Shevchenko har skänkt oss Milansupportrar så mycket lycka och framgång, hans namn ska alltid förknippas med Milans titlar och med en diger målproduktion. Inte med ord som svikare. Det är ovärdigt att kalla honom för det och jag är glad över att ha fått chansen att se honom några minuter i den rödsvarta tröjan. För det var ju en Milanikon som byttes in när en annan ikon – Inzaghi – redan hade säkrat segern.
