Veckosammanfattning: Offensiva önskningar
Allt för spänningen. Så kan man skämtsamt summera Milans möte med Lecce under söndagskvällen hemma på San Siro. Offensiven gladde i alla fall och väckte vissa förhoppningar om ett ganska lyckligt säsongsslut.
Trots att Milansegern satt hårt inne ikväll hemma mot Lecce och trots att det spelmässigt kanske inte var någon direkt propagandatillställning så är det mycket positivt som jag bär med mig ur rödsvart synvinkel från helgen. Framförallt gladde de tydliga offensiva intentionerna i Milans spel och den coachning som annars ganska hårt kritiserade Ancelotti presterade.
Förvisso kan man mer eller mindre begära tre poäng och ett spelmässigt övertag hemma mot ett lag som Lecce, men vi har gång på gång tvingats genomlida tråkiga tillställningar innehållandes feg och bristfällig coachning från Ancelottis sida. Därför var det extra glädjande att se hur mister plockade av Seedorf och sedermera också en för dagen misslyckad Kakà och bytte in ytterligare anfallskrafter för att få hål på de defensivt lagda gästerna. Att det till slut också gav resultat gjorde att helhetsintrycket till sist blev riktigt gott.
Ständiga skadeproblem för flera av nyckelspelarna kombinerat med ett tyvärr allt för ofta i det närmaste märkligt uddlöst anfallsspel har under den här säsongen nästan gjort att man glömt bort vilka offensiva kvalitéer det här Milanlaget besitter. Kom på mig själv med att förundras över hur Rossoneri har kunnat undgå att prestera en offensivt briljant fotboll med spelare som Kakà, Pato, Inzaghi, Ronaldinho, Seedorf och Pirlo att tillgå. Många managers skulle nästan kunna döda för att ha samma resurser att använda sig av i anfallsväg som de Ancelotti har till sitt förfogande. Högstanivån är enorm, men tyvärr har lägstanivån varit rent åt helvete för låg 2008/2009.
Hursomhelst löste Rossoneri till slut upp knutarna när frustrationen över uteblivna mål var som störst när stopptiden hade hunnit inledas mot Lecce. Ett nickmål på en fast situation (kors i taket) och ett fint samarbete mellan de gamla vapendragarna Shevchenko och Inzaghi (bilden) räckte för att bärga tre såväl rättvisa som viktiga poäng.
Betydelsen av dem blev än större då Fiorentina vann i Bergamo efter ett sent mål av förre Milanistan Gilardino (vem annars?). Dessutom tog Roma tre poäng mot Bologna via en 2-1-vinst och Romlaget fortsätter att jaga strax bakom Florens stolthet. Genoa ska vi förstås heller inte glömma då de faktiskt är fyra. Seger med 1-0 borta mot Reggina innebär att de befäster sin Champions League-plats, fyra poäng bakom Milan och två före Fiorentina.
Milan har i sin tur fem poäng upp till Juventus och en strimma hopp finns om att nå en andraplats trots allt. Ett hopp som ökar nämnvärt om det inom den närmaste framtiden visar sig att Ancelotti faktiskt fortsätter att våga vara offensivare i sin coachning.
En titt i tabellen visar faktiskt att Milan (53 mål framåt hittills) faktiskt bara har gjort ett mål minde än Juventus (54) och två mindre än Inter (55). Och här sitter jag och kritiserar offensiven… Men faktum är ju ändå att det långt ifrån har varit ett anfallsmässigt briljant Milan som har visat upp sig under säsongen. Sedan går det förstås också att konstatera att försvaret inte alls har varit av tillräckligt hög klass. Men det är något som kan förklaras av att flera av backarna helt enkelt inte räcker till kvalitetsmässigt i dagsläget. Offensivt däremot har Ancelotti (åtminstone om han får ha en någorlunda skadefri trupp) ett på pappret ruggigt starkt manskap att tillgå.
. . . . . . . .
Veckans bästa sett med Milanögon:
Söndagens seger och den offensiva inställningen som visades upp. Det ger ett visst hopp inför säsongsavslutningen. Anfall är bästa försvar sägs det ju som bekant. Förvisso en ganska naiv inställning, men med ett stundtals ganska svajigt försvar underlättar det ju i alla fall något för nerverna om laget i sin tur producerar på löpande band i offensiv väg.
Veckans sämsta sett med Milanögon:
Skadorna. Det börjar bli tjatigt men skadelistan är fortsatt lång och det är omöjligt att inte drömmande fundera på hur säsongen slutat OM de rödsvarta fått vara hyfsat skadefria. Det är ju trots allt en del ganska hyggliga spelare som saknas…
Veckans förhoppning:
Att ett av Milans nyförvärv i sommar heter Edin Dzeko (bilden). Bosniern gör succé i Wolfsburg och även i landslaget vilket förstås har väckt intresse hos storklubbarna runt om i Europas mest meriterade ligor. Milan sägs vara en av klubbarna som rycker i den storväxte (1.92 meter lång enligt Wikipedia) och tekniske anfallaren som i spelstil jämförs med en viss Ibrahimovic. Efter hans prestationer på senare tid är jag en av dem som håller tummarna så hårt att de snart domnar bort för att Dzeko ska dra på sig en Milantröja i sommar. Tänk er Dzeko och Pato med Kakà som släpande, ett hyggligt anfall det…
Mer om helgens omgång dyker upp imorgon i min omgångskrönika för hela Italien-sidan.
