En krönika om rödsvart ångest - del 1
En krönika om jättedebaclet kallat Champions League - del 1.
Nu är den igång igen, ”världens finaste klubbturnering för fotbollslag”, Champions League. Champions förresten, är pluralform av det engelska ordet för mästare. Mästare ja, det rimmar lite illa när det räcker att komma fyra i sin inhemska liga för att få deltaga i denna turnering. Men på detta sätt tjänar man ju mer pengar och pengar styr idrotten idag, och det kan ingen förneka.
På ”den gamla goda tiden” när jag var liten och okunnig inom området fotboll, då var det bättre. Då spelade mästarna, och bara mästarna, i en egen cup och UEFA-cupen var en turnering som man stolt kunde kämpa i utan att bli anklagad för att bara spela mot undermåligt motstånd. Jag minns SVT:s Europacupkvällar som skänkte mig mina första och fortfarande starkaste minnen av Milan. Bosse Hansson eller Arne Hegerfors kommenterade på en taskig linje från såväl Dnepropetrovsk som Lissabon och Milano.
På den tiden så spelades de stora matcherna tidigast i semifinalstadiet ofta först när det blev final. Igår och i förrgår kunde man friskt välja mellan Feyenoord – Juventus, Bayern München – Deportivo la Coruña eller varför inte Roma – Real Madrid. I och med detta ihärdiga matchande av storlag mot varandra så höjer man inte på ögonbrynen längre när det är dags för ett så kallat toppmöte. Toppmötena avlöser varandra och hur gärna man än skulle vilja kan man inte se alla dessa. Om man nu inte hänger sitt liv totalt åt denna turnering.
Visst är det kul med bra fotboll och troligen mer rättvist att ha en turnering av detta format, det ska mycket till om inte det bästa laget vinner till slut. Samtidigt tappar man exklusiviteten i de avgörande matcherna. Jag tror också att spänningen i de inhemska ligorna blir drabbade. Nu nöjer man sig med att komma bland de fyra bästa, det räcker för att man ska få vara med och dela på slantarna i Europa nästa år. Man spelar inte med kniven på strupen längre för att vinna ligan och därmed stå som enda representant för sitt land i den finaste av alla turneringar.
Dock så var väl utvecklingen med Champions League oundviklig. Hade det inte skett i UEFA:s regi så hade Europas storklubbar gått samman och bildat en egen turnering, och det är ju ett argument som är bra nog för att motivera denna nya turneringsform. Äktheten bibehålls ju trots allt i och med att UEFA fortfarande står som organisatör.
Ändringar kommer dock att ske i turneringen, den andra gruppspelsfasen kommer att slopas och utslagsfasen kommer att innehålla 16 lag istället för de 8 som gör upp idag. Jag välkomnar detta initiativ som drar ner antalet matcher och förhoppningsvis höjs kvalitén på fotbollen därmed.
Igår var det då dags för mitt kära rödsvarta lag att träda in på Champions League-scenen. Skådeplats var San Siro med 70 000 förväntansfulla fans. Jag kände efter segern mot Modena att ”nu banne mig kan inget lag stoppa oss”. Det är ungefär så naiv man blir när fotbollsfanatikern i mig får ta hand om det logiska tänkandet.
Jag tror att ju säkrare man är på en seger, ju mer nervös blir man inför en match. ”Tänk om” rullar runt i tankarna fler gånger i timmen innan match, än Francesco Totti hinner göra svanhopp på Olympiastadion under en halvlek. ”Tänk om vi släpper in ett skitmål direkt i början och spelet låser sig”, ”Tänk om Nesta blir skadad och vi tvingas slänga in Martin ’vad-ska-jag-göra-med-bollen’ Laursen”, ”Tänk om…tänk om…”. När fotbollsfanatikern i mig är på väg att ta över, är jag på gränsen till nervsammanbrott.
Fotbollsfanatikern i mig kan inte förstå varför TV3 numera bara visar en halvlek av en Champinos League-match, medan den mer resonliga sidan av min person tänker nog på att kanske har UEFA lyckats vattna ur denna turnering till den milda grad att andra än jag längtar tillbaka till 1989. Fotbollsfanatikern i mig förstår inte heller varför ett Milan med tre danska spelare inte är intressantare att visa än Manchester Uniteds hemmamatch mot ett lag från Israel. Men det gör å andra sidan inte mitt riktiga jag heller.
Klockan är runt 20.00, 45 minuter till matchstart. Jag letar upp något ätbart ut skafferiet för att magen ska vara nöjd och inte börja skrika efter föda mitt under brinnande match. Fotboll och mat går inte ihop, i alla fall inte för män. Vår obefintliga simultanförmåga gör att vi inte kan koncentrera oss fullt ut på en fotbollsmatch om vi samtidigt ska manövrera både en kniv och en gaffel.
Klockan är 20.25, 20 minuter till matchstart. Jag får ett SMS från en Italiensk kompis i London som undrar om jag ska följa matchen på Internet. Jag förklarar för honom att jag ska se ett sammandrag senare på kvällen och helst vill se det utan att vara medveten om resultatet. Och att jag under matchen stänger av min mobiltelefon för att inte förstöra min kväll av ett resultatavslöjande meddelande.
Klockan är 20.43, 2 minuter till matchstart. Någon har pulat ner ett skruvstäd i min mage som just nu håller på att mosa mina inälvor. Fjärilarna är utflugna sedan länge. Jag tror att nervositeten är ännu större pga. att jag vet att jag inte kommer få reda på Milans resultat förrän om cirka tre timmar.
Klocken är 20.45, matchstart. ”Ingen” kanal visar Milans match direkt. Det får bli Feyenoord – Juventus på Viasat Sport. Utan ljud förstås, kan ju inte riskera att den annars så eminente kommentatorn Henrik Strömblad avslöjar resultatet i Milan-matchen.
Klockan är 21.07, 22 minuter efter matchstart. Upptäcker till min stora fasa att jag inte stängt av mobiltelefonen. Skräcken sprider sig. Ingen har hört av sig. Betyder det att vi inte gjort mål, eller att vi ligger under? Hade vi gjort mål hade säkert någon hört av sig på något sätt. Försiktigt sträcker jag mig efter telefonen i tron om att om jag gör en alltför snabb rörelse kommer den att explodera i ett pip som förkunnar att nu har någonting hänt i Milan-matchen. Lyckas dock stänga av den utan att det händer någonting.
Klockan är 21.32, första halvlek är slut. Juventus leder med 1-0, Camoranesi gjorde ett vackert mål. Det är intressant att titta på fotboll utan ljud. Jag, med nedsatt simultanförmåga, upptäcker att det blir lättare att följa matchen utan en skrikhals som försöker spotta ur sig floskler likt en kulspruta. Nu är denna beskrivning kanske inte rättvis mot Henrik Strömblad som är kanske den mest kompetente kommentatorn i svensk TV, andra får dock gärna ta åt sig.
Klockan är 21:48, andra halvlek är på väg att börja. Jag undrar för 1534:e gången under den senaste timmen vad det månne stå i Milan-matchen. Varje gång tanken flyger genom huvudet, spelas ett nytt scenario upp med vad som kan ha hänt under den första halvleken.
Vidare till del 2
