Veckans lista: Blandad kompott
Gästskribenten Oscar Holm sätter ihop veckans lista och det blir en blandad kompott.
VECKANS RÖDSVARTA
1. Filippo Inzaghi
Söndagens propagandafotboll mot Torino gav oss flera lysande indikationer. En av dessa var att Milan besitter en otroligt hög högsta nivå. Med rätt förutsättningar kan de rödsvarta slå vilket lag som helst, närsomhelst. Den tydligaste indikationen var ändå att Inzaghi fortfarande spelar en viktig roll för Milans offensiv. Säsongens andra hattrick kom mot ett håglöst och oinspirerat Torinoförsvar som den listige Pippo ständigt gäckade. Under sina sextiofem minuter på plan hann Inzaghi med att putsa på säsongens målsnitt ordentligt: anfallaren snittar nu 0,58 mål/match. Grande!
Framtiden
Att Inter joggar hem årets scudetto har stått klart en längre tid. Milans och Juventus oförmåga att haka på de blåsvarta har gjort de blåsvarta till mästare i förtid. Men för stadens största och mest framgångsrika lag ser framtiden ändock ljus ut. Flera spelare har på senare tid utmärkt sig: Flamini visade i söndagens match återigen vilken nyttig spelare han är för Milan. Från sin högerbacksposition svarade den offensivt lagda pjäsen för flera högklassiga inlägg och crossbollar. Efter en match är det för tidigt att sia om ett positionsbyte, men det Flamini visade mot Torino gör att han konkurrerar om en plats som högerback i AC Milan anno 09/10.
Alberto Paloschi gjorde i helgen sitt tionde mål för Parma. Den samägde anfallaren har under våren fått sitt absoluta genombrott inom fotbollen. Den anrika klubben som för närvarande huserar på en andraplats i Serie B, kommer att behöva Paloschis spetskompetens för att ta sig upp till högsta divisionen. En flytt tillbaka till Milano är något Parmas president Ghirardi starkt motsätter sig: ”Vi äger halva Paloschi och vi kommer inte ge upp honom utan en fight”. Nåja. ’What Galliani wants, he takes. ’
Yoann Gourcuff spelade 70 minuter för Bordeaux när man slog Lyon med 1–0. Flera gånger visade fransmannen prov på den kapacitet han besitter. Måtte han återvända till Milano!
Lazio och Mauro Zarate
Delio Rossis mannar tog under lördagskvällen en blytung seger borta mot Genoa. Återigen svarade romadödaren Mauro Zarate för ett klassmål. Efter en underbar crossboll av Kolarov höll Zarate undan för Ferrari och Bocchetti och pricksköt sedan 0 – 1 i målvaktens bortre hörn. Ett resultat som skulle komma att stå sig matchen ut. Tre mycket viktiga poäng för Rossi, som äntligen kan få lite andrum.
VECKANS BLÅSVARTA:
Tråkigt efterspel på en sömnig match
Lördagens Derby d’italia var en relativt sömnig match. Första halvlek präglades av distinkta räddningar från lagens bägge världsmålvakter. När Inters ledningsmål väl kom kändes det ganska logiskt; en blixtrande omställning, Muntaris banancross och så pang: 1–0 genom Balotelli. Den unge anfallaren stärkte sannerligen sitt varumärke efter lördagens Derby d’italia. Och då tänker jag främst inte på dennes anfallsspel. En kaxigare och mer arrogant spelare får man leta efter. Hela hans kroppsspråk präglas av ett ”fuck you” åt motståndaren. Att han retar gallfeber på såväl spelare som fans, ingår naturligtvis i den unge italienarens varumärke. Detta legitimerar emellertid inte rasistiska påhopp. Men all PR är god PR, som
det så fint heter.
Nåväl, när Juventus kvittering kom kändes den måhända inte fullt lika logisk, men nog var det lika rättvis. Att fullständigt tappa markeringen på Grygera vid hörna på övertid säger en del om Inters defensiva kvalitéer. 1–1 alltjämt. Emellertid skulle matchen få ett tråkigt efterspel. Under större delen av matchen ska Juventusanhängare ha häcklat Balotelli med diverse rasistiska slagord och ramsor. Kollektiv rasism är avskyvärt och pekar i 9 utav 10 fall på låga studieskulder från de skyldiga.
Italienska fotbollsförbundet gav senare Juventus reprimander: En hemmamatch på Olimpico mot Lecce inför tomma läktare. Men är kollektiv bestraffning rätt väg att vandra? Om nu ett fåtal idioter häcklar en mörkhyad ung man, skall då hela publiken straffas? Argumenten kan självklart tvistas och diskuteras. Det kvarstår dock att rasismen på de italienska läktarna inte försvinner för att man får spela en match utan publik. Identifiera istället de skyldiga, bötfäll dem och stäng sedan av dessa lågavlönade obildade bönder från italiensk fotboll tills solen slocknar.
Emerson who?
I veckan kunde man läsa att Ferreira Da Rosa Emerson, mer känd som Emerson, lämnar Milan och Milano. Skälet sägs vara familjeproblem. Om detta är falsarier eller sanningen framgår ej, men som medmänniska kan man aldrig glädjas åt att någons familj far illa. Men som supporter kan man glädjas åt att en spelare som Emerson nu lämnat Milan. Det går inte stickas under stol med att Emerson aldrig var särskilt populär bland de rödsvartas fans. Men fick han någon gång en ärlig chans?
Ancelottis påstådda avgång
Ett växande tvivel gror inom mig och har gjort så en längre tid. Är Ancelottis avgång rätt recept för att få Milan på fötter? I Carlo Ancelotti har vi en tränare som känner laget utan och innan. En tränare som tagit oss till två Champions League-titlar och en Scudetto. En klasstränare med andra ord. Ancelotti är i många fall emot yngre spelare och fallet Gourcuff kontra Ancelotti har fått många rödsvarta att gå i taket. Men är hans oförmåga att våga spela med tonåringar ett skäl att ge honom foten? Är Frank Rijkaard rätt person att ta över efter Ancelotti? Holländaren är ikon bland de våra, no doubt about it, men är han införstådd med vad det innebär att träna Milan? Ett lag som skriker efter troféer och titlar. Jag tvivlar.
Att framgång stavas k-o-n-t-i-n-u-i-t-e-t är för det flesta välkänt. Låt Ancelotti sitta kvar, och sparka dennes musa Seedorf istället. You never know what you got 'til it's gone!
