Krönika: Vinnarskallar och pappskallar
Säsongen 08/09 ställer många frågor om vad som behövs och vad som egentligen är fel. Kanske är det inte truppen utan inställningen som brister i första hand.
Det är så tydligt ibland att jag blir galen. Jag försöker skrika, kommunicera men befinner mig trots allt på en ö cirka 1500km därifrån. Vad har hänt med Milan? Varför får Inter promenera hem scudetton?
Det fanns en tid då Milan hade en helt annan mentalitet. Jag snackar inte om mentaliteten att man ville vinna, det var längesen man såg det, och man ser det endast hos ett fåtal lag – oftast lag som försöker göra sig ett namn.
Jag pratar om en mentalitet, en anda som tydligt och ärligt visade att man bara SKULLE vinna. Inte till varje pris, inte med blod, svett och tårar, inte genom att springa bort veckans alla kalorier, inte genom att köra 120 % tills man får kramp. Nej, man skulle bara vinna. Det bara var så. En självklarhet, ett krav, en förväntan – nästan en lag.
Ser man till dagens Milan så saknas den där vinnarandan. Jag upprepar det för säkerhetskull. Milan är ett lag fyllt av före detta vinnare och mästare men ingen verkar längre ha den mentalitet och inställning som krävs. Jag väljer Seedorf som ett exempel. Jag vill inte diskutera huruvida han ska spela från start, hoppa in från bänken eller något annat. Jag ser bara att Seedorf joggar omkring, lite halvt ointresserad, fuskar så ofta han kan i hemjobbet, blir inte frustrerad när han slagit bort tre viktiga och lätta passningar i rad och lägger endast på ett kol när Ronaldinho värmer upp på allvar för att ersätta honom. Det är sådant som inte får förekomma inom toppfotbollen, än mindre i ett storlag med överbetalda superstjärnor. Det är helt enkelt långt ifrån OK, långt ifrån acceptabelt.
Jag köper inte argumentet att en spelare kan vara ”mätt”. Man kan inte gå runt och inte vara sugen på att vinna mer av en enda och väldigt enkel anledning: alternativet till att vinna är att förlora.
Jag har träffat en del idrottsmän i mina år och de flesta har inte varit atleter och idrottsmän av Serie A kaliber. En gemensam nämnare och poängen med argumentet är att samtliga kandiderar till priset som världens i särklass sämsta förlorare. Det är ingen, och då menar jag verkligen ingen som kan tänka sig att förlora istället för att vinna.
Min förklaring är alltså att Milan saknar den mentalitet som de gjort sig kända för. Den anda som man vinner Champions League med. Den där självklara kaxigheten som säger att ingen jävel ska komma och försöka ta vår scudetto utan att först gå igenom oss. Den där välförtjänta stoltheten och respekten. Kvar finns endast minnen och hopp om att det löser sig. Det har det gjort innan när man underpresterat vilket i och för sig inte är så konstigt. Dels har Milan alltid haft en slagkraftig trupp och dels så har vi faktiskt alltid tänkt vinst före allt annat.
Nu springer Maldini runt och mottar hyllningar (mer än välförtjänta sådana), Seedorf lunkar omkring och ger bort bollen samtidigt som han inkasserar miljoner, Favalli funderar på sina pensionsfonder, halva laget är på rehab, Ancelotti koncentrerar sig på språklektioner, Kaka är inte Kaka längre, Jankulovski undrar var han är och Inzaghi gör mål på allt, snart till och med på defensiva hörnor.
Aldrig har vi saknat Gattuso så mycket som nu. Om resten av laget tänkte som Rino och Becks hade det varit andra bullar, det kan jag lova, och Mourinho hade inte haft råd att vara så kaxig om hur Inter ska fira scudetton.
Milan behöver förstärkningar för att kunna vara konkurrenskraftiga på alla håll men först och främst måste motivationen och vinnarskallarna hitta tillbaka till rätt sida av Milano.
På tal om skallar och därmed direkt in på pappskalle-delen av krönikan.
Det är rent ut sagt förjävligt att publiken i Italien fortfarande beter sig som neandertalare.
De har kastat in brinnande mopeder, häcklat afrikanska spelare gång på gång, haft tydliga fascistiska demonstrationer som till och med fått stöd från spelare och skapat ett flertal tragedier. Jag är helt med på att det självklart är ett fåtal idioter som förstör för så många, men så är det alltid. Hade det inte handlat om en minoritet som hade tänkt och agerat så hade det ju troligen varit accepterat av massan och inte varit straffbart.
Det konstiga i hela situationen är dock hur man försöker att bli av med problemen. Man bestraffar klubben vilket jag i och för sig tycker är rätt. Jag anser att varje klubb bör dra sitt strå till stacken och ansvara för att hålla en god och trygg stämning på sin hemmaarena. Det är klubbarna som får intäkterna från inträdet och har sportslig fördel av att spela på hemmaplan och inte förbundet. Man bör ju ta i med hårdhandskarna när det kommer till sådant som ju faktiskt förstör den italienska fotbollen så pass mycket som rasismen gör. Alla är snabba med att tydligt ta avstånd, förkasta och direkt ta ställning mot läktarvåld och rasism. Därför är det väldigt konstigt att Juventus (bland andra) väljer att överklaga domen om att spela en hemmamatch utan publik. Dubbelmoral på hög nivå.
<<<<<<<<<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
* Är det någon som kan förklara varför Jeffrey Aubynn i Malmö FF spelar med en Nikesko på vänster fot och en pumasko på höger?
* Balotelli, Balotelli, Balotelli. Killen är överallt på plan, involverad i alla bråk och dumheter. Materazzi måste vara hans mentor.
* Cassano måste vara ligans mest sevärda spelare. Det händer ju alltid något runt den killen. I cupmatchen senast mot Inter skapade han alla Sampdorias chanser, fick en smäll av Mourinho, strippade ner till kalsongerna och gick och kramade den samme. En underbar karaktär och en lirare på en helt egen nivå. På tal om att skapa alla chanser: Zlatan Ibrahimovic på plan och Inter hade ett dussintal vassa avslut. Utan honom: Noll skott mot mål.
* Pepes hjärnsläpp gör honom nog till årets pappskalle. Snacka om att tappa fattningen totalt. Synd bara att jag inte satte ett par hundra på Realvinst just i det ögonblicket. Då hade jag kunna köpa upp Svenskafans.
* Sist men inte minst så måste jag bara nämna det som en punchline på det här med vinnarmentalitet.
Jag gillar verkligen inte Manchester United, men kolla bara hur deras spelare agerar på plan. Vände idag 0-2 mot Tottenham till 5-2. De borde kanske ha gjort något mål till. Imponerande.
Det fanns en tid då Milan hade en helt annan mentalitet. Jag snackar inte om mentaliteten att man ville vinna, det var längesen man såg det, och man ser det endast hos ett fåtal lag – oftast lag som försöker göra sig ett namn.
Jag pratar om en mentalitet, en anda som tydligt och ärligt visade att man bara SKULLE vinna. Inte till varje pris, inte med blod, svett och tårar, inte genom att springa bort veckans alla kalorier, inte genom att köra 120 % tills man får kramp. Nej, man skulle bara vinna. Det bara var så. En självklarhet, ett krav, en förväntan – nästan en lag.
Ser man till dagens Milan så saknas den där vinnarandan. Jag upprepar det för säkerhetskull. Milan är ett lag fyllt av före detta vinnare och mästare men ingen verkar längre ha den mentalitet och inställning som krävs. Jag väljer Seedorf som ett exempel. Jag vill inte diskutera huruvida han ska spela från start, hoppa in från bänken eller något annat. Jag ser bara att Seedorf joggar omkring, lite halvt ointresserad, fuskar så ofta han kan i hemjobbet, blir inte frustrerad när han slagit bort tre viktiga och lätta passningar i rad och lägger endast på ett kol när Ronaldinho värmer upp på allvar för att ersätta honom. Det är sådant som inte får förekomma inom toppfotbollen, än mindre i ett storlag med överbetalda superstjärnor. Det är helt enkelt långt ifrån OK, långt ifrån acceptabelt.
Jag köper inte argumentet att en spelare kan vara ”mätt”. Man kan inte gå runt och inte vara sugen på att vinna mer av en enda och väldigt enkel anledning: alternativet till att vinna är att förlora.
Jag har träffat en del idrottsmän i mina år och de flesta har inte varit atleter och idrottsmän av Serie A kaliber. En gemensam nämnare och poängen med argumentet är att samtliga kandiderar till priset som världens i särklass sämsta förlorare. Det är ingen, och då menar jag verkligen ingen som kan tänka sig att förlora istället för att vinna.
Min förklaring är alltså att Milan saknar den mentalitet som de gjort sig kända för. Den anda som man vinner Champions League med. Den där självklara kaxigheten som säger att ingen jävel ska komma och försöka ta vår scudetto utan att först gå igenom oss. Den där välförtjänta stoltheten och respekten. Kvar finns endast minnen och hopp om att det löser sig. Det har det gjort innan när man underpresterat vilket i och för sig inte är så konstigt. Dels har Milan alltid haft en slagkraftig trupp och dels så har vi faktiskt alltid tänkt vinst före allt annat.
Nu springer Maldini runt och mottar hyllningar (mer än välförtjänta sådana), Seedorf lunkar omkring och ger bort bollen samtidigt som han inkasserar miljoner, Favalli funderar på sina pensionsfonder, halva laget är på rehab, Ancelotti koncentrerar sig på språklektioner, Kaka är inte Kaka längre, Jankulovski undrar var han är och Inzaghi gör mål på allt, snart till och med på defensiva hörnor.
Aldrig har vi saknat Gattuso så mycket som nu. Om resten av laget tänkte som Rino och Becks hade det varit andra bullar, det kan jag lova, och Mourinho hade inte haft råd att vara så kaxig om hur Inter ska fira scudetton.
Milan behöver förstärkningar för att kunna vara konkurrenskraftiga på alla håll men först och främst måste motivationen och vinnarskallarna hitta tillbaka till rätt sida av Milano.
På tal om skallar och därmed direkt in på pappskalle-delen av krönikan.
Det är rent ut sagt förjävligt att publiken i Italien fortfarande beter sig som neandertalare.
De har kastat in brinnande mopeder, häcklat afrikanska spelare gång på gång, haft tydliga fascistiska demonstrationer som till och med fått stöd från spelare och skapat ett flertal tragedier. Jag är helt med på att det självklart är ett fåtal idioter som förstör för så många, men så är det alltid. Hade det inte handlat om en minoritet som hade tänkt och agerat så hade det ju troligen varit accepterat av massan och inte varit straffbart.
Det konstiga i hela situationen är dock hur man försöker att bli av med problemen. Man bestraffar klubben vilket jag i och för sig tycker är rätt. Jag anser att varje klubb bör dra sitt strå till stacken och ansvara för att hålla en god och trygg stämning på sin hemmaarena. Det är klubbarna som får intäkterna från inträdet och har sportslig fördel av att spela på hemmaplan och inte förbundet. Man bör ju ta i med hårdhandskarna när det kommer till sådant som ju faktiskt förstör den italienska fotbollen så pass mycket som rasismen gör. Alla är snabba med att tydligt ta avstånd, förkasta och direkt ta ställning mot läktarvåld och rasism. Därför är det väldigt konstigt att Juventus (bland andra) väljer att överklaga domen om att spela en hemmamatch utan publik. Dubbelmoral på hög nivå.
<<<<<<<<<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
* Är det någon som kan förklara varför Jeffrey Aubynn i Malmö FF spelar med en Nikesko på vänster fot och en pumasko på höger?
* Balotelli, Balotelli, Balotelli. Killen är överallt på plan, involverad i alla bråk och dumheter. Materazzi måste vara hans mentor.
* Cassano måste vara ligans mest sevärda spelare. Det händer ju alltid något runt den killen. I cupmatchen senast mot Inter skapade han alla Sampdorias chanser, fick en smäll av Mourinho, strippade ner till kalsongerna och gick och kramade den samme. En underbar karaktär och en lirare på en helt egen nivå. På tal om att skapa alla chanser: Zlatan Ibrahimovic på plan och Inter hade ett dussintal vassa avslut. Utan honom: Noll skott mot mål.
* Pepes hjärnsläpp gör honom nog till årets pappskalle. Snacka om att tappa fattningen totalt. Synd bara att jag inte satte ett par hundra på Realvinst just i det ögonblicket. Då hade jag kunna köpa upp Svenskafans.
* Sist men inte minst så måste jag bara nämna det som en punchline på det här med vinnarmentalitet.
Jag gillar verkligen inte Manchester United, men kolla bara hur deras spelare agerar på plan. Vände idag 0-2 mot Tottenham till 5-2. De borde kanske ha gjort något mål till. Imponerande.
Kaveh Golestani2009-04-25 22:58:00
